Möt människorna vid klimatförändringens frontlinjer - som redan tvingats anpassa sig till extremt väder, förskjutna årstider och oförutsedda temperaturomslag. Ögonblicksbilder från den dagliga kampen för överlevnad - och en förevisning om hur svår utmaningen att anpassa sig till klimatförändringen kommer vara för de som redan nu är drabbade.
Av Gäst 24 februari, 2019
Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News som är en nyhetsorganisation med fokus på humanitära kriser. Läs artikeln på engelska här. IRIN är inte ansvariga för översättningen.
Torkan hotar försörjningen för befolkningen i Turkana
När 200 av hans får dog under en period av torka förra året tvingades Eperit Naporon hitta ett nytt sätt att försörja sina nio barn. I årtionden hade han fiskat i Turkanasjön i norra Kenya för att föda sin familj, men aldrig som yrke.
Nu fiskar den före detta herden på heltid och livnär sig genom att sälja sin fångst till småhandlare längs stranden. Men han har redan stött på motgångar: sjöns fisk har minskat.
– Vi brukade få fler och större fiskar nära land. Nu måste vi bege oss djupare in i områden av sjön där vi har konflikt med våra grannar för att få någon fångst, säger 49-årige Naporon.
– Och trots det är fiskarna mycket mindre än de vi fångade förut.
- FN varnar: pengarna räcker inte
- I en rapport som släpptes under FNs klimatkonferens i Polen i början av december varnade FN:s miljöprogram för den ökande klyftan mellan de ekonomiska medel som krävs för att utvecklingsländer ska kunna anpassa sig till klimatförändringen – uppskattningsvis drygt 4600 miljarder kronor år 2050 – och vad rikare länder hittills har lovat att bidra med.
- Representanter för fattigare länder hävdade att de drygt 9 000 miljarder kronor i årligt klimatanpassningsbidrag som lovats utsatta nationer i tidigare avtal inte ens räcker i dag. Avtalen tar inte heller de ökade kostnaderna för förstörelsen orsakad av naturkatastrofer i åtanke.
Så länge någon kan minnas har Turkana drabbats av åtkommande perioder av torka. Men nu förväntas stigande temperaturer och förändringar i nederbördsmönstret skynda på avdunstningen från Turkanasjön. Metrologisk data visar att medeltemperaturen i regionen har stigit med mellan två och tre grader från 1967 till 2012.
Naporon berättar att perioderna av torka har blivit längre och vanligare, vilket ger förödande ekonomiska konsekvenser.
– Nu för tiden torkar det nästan varje år. Och när den kommer förlorar vi allt… korna, getterna – det är frustrerade.
Nu är även hans nya hopp, Turkanasjön, hotad. Och inte bara av bara av den ökande avdunstningen.
Vattenkrafts- och bevattningsprojekt längs Omo-floden, som står för 90 procent av ökensjöns vattentillförsel, kommer minska inflödet av sötvatten dramatiskt. När salthalten ökar påverkas fiskarnas fortplantning negativt och det vuxna fiskbeståndet minskar.
Medan världens ledare förhandlar om klimatavtal för att begränsa den globala uppvärmningen kan Naporon bara hoppas att hans nuvarande källa till försörjning inte sinar.
– Detta är mitt enda hopp. Jag har ingen annanstans att vända mig, säger han och fortsätter. Visst, jag har fortfarande några får, men de dör i massor nästan varje år. Så den här sjön måste försörja mig.
Klimatflyktingar får Bangladesh slumområden att svälla
Raima Begum vet inte mycket om global uppvärmning, men hon är ett ett levande bevis på klimatförändringen redan skördar offer i Bangladeshs kustsamhällen.
2009 svalde Meghnafloden slutligen hennes hus på Bhola, en ö nära flodmynningen i Bengaliska viken. Jorderosion, förvärrat av den stigande vattennivån och de upprepade översvämningarna, har fått Bhola att gradvis krympa under de senaste årtiondena.
– När floden eroderar tar den med sig allt, säger Raima.
Efter att hennes hem blivit förstörde beslöt sig den trettioåriga tvåbarnsmamman för att göra den långa resan till Kallyanpur Pora Bastee, ett slumområde vid utkanten av Bangladesh huvudstad Dhaka. Hon var inte ensam: boende i Kallyanpur Pora Bastee säger att 80 procent av invånarna är från Bhola.
Raimas livsöde är en del av en större historia om en flykt från landsbygden i Bangladesh. Varje år lämnar mellan 300 000 och 400 000 bangladeshier landsbygden för städerna. Anledningarna till flytten är ofta komplexa, men inbäddat i ekonomiska incitament är ofta en flykt från miljöfaktorer som torka eller översvämningar.
Enligt Världsbankens forskning kan det år 2050 finnas fler än 40 miljoner “interna klimatflyktingar” i södra Asien, med en tredjedel av dem i Bangladesh.
Bangladesh förlorar ungefär 10 000 hektar land årligen i jorderosion. Klimatförändringen förvärrar situationen genom att öka risken för storskaliga naturkatastrofer, ett exempel är landets återkommande översvämningarna. Klimatforskare befarar att erosionen längs Bangladesh tre största floder kommer öka med 13 procent till 2050.
På Bhola kunde Raimas familj livnära sig som självhushållande jordbrukare, men i slummen i Dhaka har de svårt att få ekonomin att gå ihop. Hennes man tjänar bara drygt 900 kronor i månaden och pengarna går mestadels till hyra och medicin åt deras sjuke son. Hon skyller den knapra tillvaron på erosionen som tog deras hem och tvingade dem till en okänd stad.
– Har inte erosionen skadat oss? Har vi inte förlorat allt? frågar hon retoriskt. Nu lider vi i en främmande stad.
Regnbristen tvingar Madagaskars bönderna till städerna
I ett tyst hörn av marknaden i staden Morondava på Madagaskars västkust städar Alatsoa sitt skjul. Hon säljer kryddor och baljfrukter som ligger prydligt förpackade i grossistsäckar.
Hennes liv såg inte alltid ut så här.
Alatsoa, hennes man och deras två barn kom till Morondava 2013 när torkan i deras hemregion Androy i södra Madagaskar gjorde det omöjligt att fortsätta som jordbrukare.
– Vi odlade majs och sylt som vi sålde på marknader, säger hon. Men om inget regn faller kan man inte odla något.
“Inget regn” har blivit ett allt vanligare bekymmer i Androy på grund av klimatförändringen. Sedan 2013 har regionen kämpat mot en exempellös långvarig torka, förvärrad av El Nino-fenomenet som bidragit med förlängda regnuppehåll. Följden är en humanitär kris där fler än en miljon människor nu riskerar matbrist och undernäring.
Och detta kan bara vara en försmak om en mörkare framtid: enligt flera prognoser kommer temperaturen i södra Madagascar fortsätta stiga, perioder av torka kommer bli vanligare och nederbörden mer ombytligt. Eftersom jordbruken i Androy förlitar sig helt på regnet, och väldigt lite på moderna bevattningsmetoder, drabbar torkan den fattiga regionen hårdast.
– Det råder svält och det finns inget vatten. Får framtid hade sett väldigt dyster ut om vi hade stannat, säger Alatsoa. Vi skulle ha klarat livhanken, men inte levt.
Enligt FN har klimatförändringen ökat interna migrationsströmmar i Madagascar. Det märks tydligt på marknaden i Morondova där dussintals handlare från Androy säljer bananer, mangor och höns.
Altsoa har med sig sitt yngsta barn, Riantsoa, till marknaden. Hon föddes här i Morondava för tre år sedan. Hon ser liten ut för sin ålder, men sannolikt har hon det mycket bättre än många barn i Androy:
Världslivsmedelsprogrammet bedömer att nästan hälften av alla barn under fem års ålder i Madagaskar lider av undernäring eller hämmad tillväxt, och de södra delarna av ön är värst drabbade.
– Livet här är bra, säger Alatsoa. Vi har mat och vi är friska. Det är det viktigaste.
Men hon hoppas att saker en dag ska förbättras tillräckligt för att familjen ska kunna återvända till Androy.
– När du är gammal måste du återvända till ditt hem, säger hon.
Förhöjd havsnivå ödelägger Liberias kustsamhällen
Innan havet slet bort en stor del av hans hus i augusti förra året livnärde sig 30-årige Lawrence Saweh som torrvaruförsäljare på en marknad.
– Havet tog mitt levebröd ifrån mig, säger han. Nu gör jag ingenting. Allt är borta.
Under loppet av en helg blev hans hans fem rum i huset i Funday-kvarteret i New Kru Town distriktet i Monrovia till två. Havet rev sönder betongstrukturen, förstörde ytterväggarna och la beslag på vad som fanns innanför, bland annat handelsvaror och hans mammas säng.
Allt som inte togs av havet stals av tjuvar som plundrade huset så fort havet hade dragit sig tillbaka.
– De stal till och med zink-taket, säger han och tittar upp mot solljuset som strömmar genom stora hål i vad som är kvar av huset.
I den kustnära huvudstadsförorten, belägen på Bushrod-ön som ligger inklämd mellan Saint Paul-floden och Atlanten, är många hus enkelt byggda med korrugerad plåt som tryckts ner i sanden.
I dag rör sig fiskebåtarna strax utanför lämningarna av Sawehs hus, men förorten har inte alltid varit så strandnära.
För trettio år sedan låg kustlinjen 200 meter längre bort.
Sedan 70-talet har jorderosionen förminskat Monrovias kustsamhällen med mellan två och sju meter varje år och tätbefolkade New Kru Town, som bara ligger en meter över havsnivån, är bland de värst drabbade.
Den stigande havsnivån förväntas fortsätta ödeläggelsen av Monrovias kustsamhällen. En försvarsbarriär håller på att byggas i närheten, men det är till liten tröst för Saweh vars hus fortfarande är oskyddat.
– Havet hittar alltid en väg, säger han och blickar ut mot vågorna som sveper in i kanalen bakom hans hus.
Saweh kommer ha få alternativ när havet fortsätter stiga.
– Vart ska jag ta vägen? frågar han. Jag har ingenstans att vända mig och inga pengar. Det är anledning till att vi fortfarande är kvar här.
Varmare hav och stormar hotar Indonesiens fiskebyar
Tonfisk-fiskaren Salsabila Makatika litar inte längre på havet som fött hans by i generationer.
Utan tonfisken kan han inte försörja sin stora familj i byn Asilulu, en litet fiskarsamhälle på Ambonön i västra Indonesien. Men fisken som brukade finnas i överflöd i början av fiskesäsongen i mars kommer nu först veckor senare och stormsäsongen som förut kom i slutet av året börjar nu flera veckor tidigare.
– Jag kan inte förutse det längre, säger 51-årige Salsabila. De ombytliga vindarna göra det omöjligt att arbeta. Jag har åkt ut många gånger och tvingats återvända tomhänt.
Enligt klimatforskare har uppvärmningen av haven redan haft stor påverkan på världens fiskeverksamhet. I vissa områdena har fångsterna minskat, medan de ökat i andra. Klimatförändringen förväntas driva tonfisken i västra Stilla havet mot nordligare breddgrader längre österut. Enligt FN:s klimatpanel kommer Indonesiens fiskare drabbas hårdast i Asien av den pågående fisk-migrationen.
Konsekvenserna är redan tydliga i norra Ambon där 90 procent av familjerna livnär sig på fiske.
Salsabila säger att han brukade återvända med minst sju stora tonfiskar i sin frysbox. Nu för tiden fångar han högst två.
Den nya verkligheten har tvingat många familjer att söka andra inkomstkällor, antingen som jordbrukare eller genom att fånga andra typer av fisk.
– Men andra fiskarter säljs till ett mycket lägre pris och det är bara en relativt liten del av marken på Ambon som är lämplig för jordbruk, säger Subair Abdullah som är professor på Ambon Islamic State University och har forskat på hur Asilulus fiskare anpassar sig till klimatförändringen.
Subair säger att fiskesamhällena på Ambonön riskerar att drabbas av matbrist på grund av klimatförändringen.
– Fiskarna som drabbats vet inte att det är en konsekvens av förändringar i klimatet, säger Subair. Det gör det svårare för dem att anpassa sig.
**
Den här artikeln publicerades ursprungligen av IRIN News som är en nyhetsorganisation med fokus på humanitära kriser. Läs artikeln på engelska här. IRIN är inte ansvariga för översättningen. Toppfoto: Marco Longari/AFP. Bilden skyddas av upphovsrätt.
