Nyheter om , ,

Journalist som utlämnades av Belarus till Azerbajdzjans värsta fängelse har nu tilldömts skadestånd: ”Jag är inte säker någonstans”

Den rysk-israeliska journalisten Aleksander Lapsjin vann i veckan rättegången mot azerbajdzjanska staten för mordförsöket på honom i fängelset i Baku. Blankspots Rasmus Canbäck har intervjuat honom.

– Jag hörde något utanför dörren till cellen… och så slog de upp den berättar Aleksander Lapsjin. Fyra män i mask rusade in. En tryckte en kudde mot mitt huvud och de andra slog mig. Efter en halv minut förlorade jag medvetandet.

Aleksander utsågs 2017 till samvetsfånge av Amnesty International efter att ha blivit arresterad i Minsk i Belarus. Regeringen lämnade ut honom till Azerbajdzjan där han skickades till det ökända Kurdachanijfängelset. 

Utlämningen såg ut som en personlig överenskommelse mellan diktatorkollegorna Aleksander Lukasjenka och Ilham Alijev. Inte minst för att den sistnämnda skickade sitt privata jetplan för att hämta Aleksander Lapsjin.

Aleksander Lapsjin är en av de mest kända resebloggarna från Ryssland. När han blev arresterad i Minsk 2017 hade han ungefär 2 miljoner följare i sociala medier och levde på att berätta historier från sina resor. 

Brottet Aleksander begått var att åka till Nagorno-Karabach, en armenisk region i västra Azerbajdzjan som deklarerat självständighet från övriga landet. I Azerbajdzjan ser man det som att åka in i landet illegalt. Han var där 2 dagar 2011. Jag har varit där 4 gånger – senast mars 2021 som jag skrivit om för Blankspot

Efter tre års prövningar i Europeiska domstolen för människorättsfrågor vann han den 20 maj målet mot Azerbajdzjan. 

Målet handlade om huruvida regimen försökt döda honom när han satt i fängelse, eller om han tvärtom blivit räddad av vakterna från ett självmordsförsök, vilket motparten yrkade på.

– Bevisen var tydliga, insisterar Aleksander i vårt samtal, och Europadomstolen ansåg detsamma. Azerbajdzjan hävdade att jag hade försökt att hänga mig själv i ett bälte. Det gjorde jag givetvis inte. De har fabricerat mängder med bevis. 

Efter att Aleksander kvävts till medvetenlöshet vaknade han efter ett par dagar upp på ett sjukhus. Hans högra fot och hand var brutna. Ena sidan av ansiktet var svullet och efter slag mot struphuvudet kunde han knappt prata. 

– Konsuln från israeliska generalkonsulatet stod bredvid min säng. Jag kunde inte prata, och försökte skriva… men hon lutade sig över mig och viskade ’vi vet allt’. Ett par dagar senare låg jag på ett sjukhus i Tel Aviv istället.

Den medicinska rapporten från Israel visar på att en grov misshandel skett och att Aleksander var nära att dö. Det går stick i stäv med den azerbajdzjanska historien som inte lyckats förklara kroppsskadorna.

– Det här är naturligtvis väldigt förödmjukande för Ilham Alijev säger Aleksander till mig och ler. Och jag har inte gjort det lättare för honom. Azerbajdzjan dömdes till att betala 30 000 euro till mig, så nu när jag är i Armenien startade jag upp ett bankkonto på ’Artsakh Bank’ som jag angav till Europadomstolen som bank att överföra pengar till (Nagorno-Karabachs bank). Inte för att jag tror att det kommer några pengar, men det är väl lika bra att jävlas lite med dem. 

Artsakh är armeniska namnet för Nagorno-Karabach. Till denna bank har Aleksander Lapsjin begärt att Azerbajdzjan ska överföra ersättningen.

Innan vi fortsätter historien backar jag bandet. Vad var det som hände egentligen?

Aleksander Lapsjin är en av de mest kända resebloggarna från Ryssland. När han blev arresterad i Minsk 2017 hade han ungefär 2 miljoner följare i sociala medier och levde på att berätta historier från sina resor. 

På en kort resa till Nagorno-Karabach 2011 hade han skrivit kritiska texter om Azerbajdzjan och mer var det inte med den saken. 

– Jag hade bara varit i huvudstaden Stepanakert en dag och så besökte jag några kloster. Jag har inte ens tagit ställning i konflikten. I Israel har vi fullt upp med vår egen konflikt med Palestina, så jag har inget intresse av att ta ställning i ännu en stor konflikt. 

Aleksander fortsatte sitt resande och rapporterande tills han i december 2016 var i Minsk. Där blev han arresterad – och trots att Azerbajdzjans både Ryssland och Israel som Azerbajdzjan har nära relationer med protesterade hamnade han i fängelse i 2 månader. 

– Jag är den enda individ som Ryssland har brytt sig om efter Sovjetunionens fall. Utrikesministern Sergej Lavrov vädjade flera gånger till Belarus att inte genomföra utlämningen till Azerbajdzjan och väl i Azerbajdzjan blev det en stor politisk sak av det hela. 

Azerbajdzjan hade utfärdat en arresteringsordergenom den ”svarta listan”. Här finns cirka 1000 namn på människor som varit i Nagorno-Karabach och som noterats för det av det azerbajdzjanska utrikesministeriet. Alla på listan har en arresteringsorder på sig, men få länder har hörsammat Azerbajdzjans begäran. 

– Det är lustigt det där. För jag var i Azerbajdzjan 2016. De hade bjudit in mig som journalist för att följa Grand Prix i Baku under sommaren och betalade hela resan med hotell och allt. Då kom jag in i landet. Jag antar att det är för att jag hade en annan stavning i passet än på listan som de skrivit upp mig på. Det var riktigt fint där och jag passade på att åka runt i ett par veckor!

Han uppmärksammades i azerbajdzjansk media och folk undrade hur han lyckats ta sig in i Azerbajdzjan. Kanske var det för att reparera sitt misstag som han i december 2017 greps i Minsk. 

– Efter två månader i Belarusiskt fängelse skickades jag slutligen till Azerbajdzjan. De hämtade mig med Alijevs privatjet. Där fanns jacuzzi och margarita… inte för att jag fick ta del av det. Men det var verkligen som på film! Kanske ska jag bli arresterad igen för att lyxens skull!

Han skrattar cyniskt och skakar sedan på huvudet. 

– Nej, jag skämtar ju bara. I Azerbajdzjan var det fruktansvärt.

Vad hände?

– De två första månaderna i fängelset satt jag isolerad i en cell för mig själv. Kanske 2 gånger 2 meter. Inte större. Typisk sovjetstil… hade nog inte blivit renoverat sedan Stalintiden. Det fanns ett äckligt hål i marken att använda som toalett, men vattnet fungerade bara en timme på morgonen och en timme på kvällen. Lampan var på hela dygnet. Den liksom stack i ögonen. Jag fick inte ens något att läsa. Jag kunde bara sitta på madrassen och stirra. Gissa om jag höll på att bli galen…

Det låter som om alla dina rättigheter som fånge inte var värda något säger jag till honom. 

– Det kan man lugnt säga. Jag nekades tillträde till min advokat och hörde inget från min familj. I cellerna bredvid visste de om att jag var där. De skrek saker som ”jävla jude” och sade att de skulle döda mig i Allahs namn. Det var min enda mänskliga kontakt. 

Aleksander Lapsjin anländer till Azerbajdzjan efter att ha blivit utvisad från Belarus.

Den enda gången han fick träffa andra människor fysiskt var när fångtransporten gick från fängelset till domstolen. Då satt han i en bur i transportbilen och de andra fångarna skrek på honom liksom de gjort i cellen. 

– Fortfarande hör jag deras röster… ”judesvin, judeskit, jävla jude”. Och spottandet. 

Men efter två månader fick han äntligen träffa sin advokat och familj. Han fick även böcker att läsa. 

– Det blev lite bättre, men jävlar… det är verkligen inte bra i Azerbajdzjan… inte heller i Belarus. Du ser ju vad som händer där nu. Människor grips hela tiden. 

Varför släppte Azerbajdzjan dig?

– Om du läser rättsfallet så ser du att de hävdar att jag skrivit ett personligt brev till Alijev om benådning den 11 september 2017. Det var samma dag som jag vaknade upp på sjukhuset med bruten arm. Handstilen i brevet är inte ens lik min, men jag antar att de konstaterade att exemplet var genomfört. 

Han menar på att anledningen till att just han blev arresterad var för att statuera ett exempel. Han passade bra in i den profil de behövde. 

– Alijev ville ha någon som var känd, så att det skulle synas att de arresterade någon för att ha åkt in i Karabach. Men de ville inte ta någon från väst och inte någon som hade någon koppling till en regering. Jag passade väl helt enkelt in i den kategorin. 

De senaste åren, efter att han blivit släppt, har Aleksander engagerat sig i frågor om fångars rättigheter och talar om diktaturers metoder. Han föreläser för flera människorättsorganisationer, talar på konferenser och skriver om övergreppen som Azerbajdzjan, Belarus och andra diktaturer i det forna Sovjet gör. 

– Mitt liv har förändrats radikalt säger han allvarligt. Jag kan inte riktigt vara säker någonstans längre… bäst är det att resa i Europa och givetvis Skandinavien. Men jag har blivit förföljd och Azerbajdzjan har försökt att tysta mig. 

Hur då?

– Två gånger har de försökt att kidnappa mig. Första gången var i Lettland och andra gången i Armenien. Underrättelsetjänsten i Armenien varnade mig om att ett dussin KGB-agenter tagit sin i Jerevan. De hade delvis som mål att kidnappa mig så jag fick åka till Egypten för att ligga lågt den gången. Numera när jag reser har jag oftast kontakt med den lokala polisen och varnar dem om jag ser något misstänkt. 

Han planerar trots riskerna att sprida kunskap om sitt fall och berätta om erfarenheterna han hade från Azerbajdzjans fängelser. 

Det är särskilt aktuellt nu när det kommer rapporter om att armeniska krigsfångar efter andra Nagorno-Karabach-kriget i höstas tog slut. De sägs liksom Aleksander Lapsjin gjorde sitta på Kurdachanijfängelset.

Runt 200 personer sitter trots påtalan från EU och andra organisationer fortfarande i fångenskap och Human Rights Watch har rapporterat om att tortyr sker mot dem. Rapporter kommer också om att 19 personer dött i fångenskapen. 

– Det som gjorde mig särskilt glad med domen från Europadomstolen var att Azerbajdzjans manipulation och försök till ’kaviardiplomati’ – diplomati genom ”tjänster och gentjänster så att säga” – inte verkade fungera. De skandinaviska domarna verkar ha varit av åsikten att det var bland de tydligaste fall av bevismanipulation de varit med om. 

Det unika med Aleksander Lapsjins fall är att han är utlänning, men det är knappast ovanligt att regimkritiker straffas. I Azerbajdzjan fängslas enligt Reportrar utan gränser årligen mellan 5 till 10 journalister och utöver det en stor mängd människorättsaktivister. 

Bara under våren har det kommit ett par rapporter om azerbajdzjanska aktivister som på tillsynes orättsliga grunder har blivit anhållna. En aktivist som tidigare suttit i fängelse hittades mystiskt död i Istanbul i vad som kallades för en drunkningsolycka – men som av andra aktivister anses vara fingerat av turkisk och azerbajdzjansk polis. 

Landet ligger i de flesta demokratiindexmättningar och pressfrihetsmätningar under länder som Belarus – som klumpigt kallas för Europas sista diktatur.

Jag frågar Aleksander om hans planer för framtiden. 

– Jag kommer fortsätta driva arbetet som människorättsaktivist och journalist. Det är inte bara Azerbajdzjan som behöver belysas. Även Belarus, Uzbekistan, Turkmenistan. Alla dessa stater är ruttna. 

Han ler för sig själv.

– Men nästa vecka ska jag fira. Jag vann ett otroligt komplicerat fall mot Azerbajdzjan. Så nu behöver jag lite solsemester i Grekland.

Och precis innan vi lägger på kommer han med en varning. 

– Du har varit i Nagorno-Karabach fler gånger än mig, och att skriva om mig… som är en statsfiende… kan vara farligt. Du är försiktig, eller hur? 

**

Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågorFör att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.