Röster om

”Jag ser ingen framtid för hazarer” – Dagbok från Kabul, vecka 4.

Stämningen i staden nu är att man inte går ut om man inte måste. Inte på grund av pandemin utan på grund av alla explosioner. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.

Det är svårt att skriva. Situationen blir allt värre för varje dag. Skrämmande. Denna vecka räknar jag till 11 explosioner. Bara i Kabul. I tisdags den 4:e februari så skedde inte mindre än fyra explosioner med flera döda och skadade.

Det är inte lätt att sammanfatta situationen. Många som kan lämnar staden.

Det finns miljarder människor med olika religiös tro på jorden och de som inte gillar de andra kan inte rensa bort allihop. 

Om nu dessa extrema rörelser är så starka varför använder de fega metoder som självmordsbombare? 

Det som blir till nyheter efter dessa attacker är ofta också felaktigt. Som ett exempel så var det fyra bilar som sprängdes i en av attackerna – men enligt de officiella uppgifterna skadades bara två personer. Hur är det möjligt? Bilarna ligger på sidan längs med vägen söndersprängda och det rinner blod på asfalten – men ingen har dött?

Varför skulle terrorister spränga tomma bilar? Det finns ju ingen poäng med det. 

Jag tror att de verkliga dödstalen just nu i Afghanistan är betydligt högre än de som rapporteras.

Förutom detta så är det mycket stress just nu som beror på saker i mitt eget liv. Det är inte bara bomber som gör livet svårt i Kabul. Jag tänker allt mörkare tankar kring min framtid. Det är allt från svårigheterna att bo någonstans till att ens orka fundera över framtiden. Jag märker att jag har svårt att koncentrera mig, svårt att skriva. Men ni som läser min dagbok ska veta att jag kommer att kämpa. 

Jag kommer att på något sätt att klara mig. 

På trettondagen återupptogs fredsförhandlingarna mellan talibanerna och den afghanska regeringen efter en paus på några månader. I samband med att fredsförhandlingarna inleddes utförde talibanerna massiva attacker mot hazaradominerade städer och byar. Foto: Mohammad.

Det har inte heller varit lätt att vara hazar i landet. Men sedan attacken i Behsud i fredags så är det än svårare. 

I staden Behsud finns det en försvarsstyrka som försvarar hazarer mot terrorism i hela provinsen Maiden Wardak. I resten av landet så finns inte den här möjligheten till försvar mot den som är ute efter att dricka hazarernas blod.

Demonstranter samlats i fredags för att protestera mot utnämningen av nya chefer på polisens högkvarter i staden. I samband med demonstrationen dödades 40 personer uppger de boende, men inrikesministeriet säger nio personer. 

Detta, menar många, är ett bevis för att det inte bara är talibaner som utgör ett hot mot hazarer utan också själva regeringen. 

Alla mord och attacker i landet kan inte skyllas på talibanerna. Jag menar att även regeringen har ett ansvar. Vi är alla i en svår situation. Alla har vapen och möjligheter att använda dem. 

Men regeringsstyrkorna är ansvariga för att ha dödat civila personer i Behsud. De som dog hade inga vapen, de var försvarslösa. Regeringen menar att de som dog alla var beväpnade. 

Men de som dog i Behsud var vanliga arbetare, söner och fäder. 

Lokala medier rapporterade i veckan att två kvinnliga domare sköts ihjäl tidigt på söndagsmorgonen. Enligt vittnesuppgifter ska kvinnorna ha färdats i en bil på väg till sitt arbete vid landets högsta domstol när mördarna attackerade dem.  Foto: Mohammad.

Jag förstår inte hur detta ska sluta? Om en viss del av befolkningen systematiskt ska förföljas och dödas var ska de ta vägen?

Var ska de bo?

Ska de lämna landet eller flytta till en annan provins? 

Jag ser inte längre en framtid för hazerer i landet om den här utvecklingen fortsätter. Om regeringen angriper de som vill försvara sig mot talibanerna är vi illa ute.

**

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.