"Jag måste lämna Kabul ett tag så det blir en kort text den här veckan. Det har uppstått lite problem mellan min syster och hennes man. Hennes man slår henne och hon har bett mig om hjälp. Hon säger att han slår henne varje dag," det skriver Mohamad i veckans dagbok.
Av Mohammad 27 september, 2020
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Det finns inget jag kan göra från Kabul så jag måste åka dit för att prata med henne och på plats se situationen för vad den är. Men var inte oroliga. Det som hänt är tyvärr inget ovanligt. I Afghanistan blir många kvinnor slagna. Många vet inte heller att kvinnor och män har samma rättigheter. De tror att män är mer värda än kvinnor.
I regionen finns det talibaner och på själva vägen från Kabul dit händer det också att bilar stoppas av talibaner, så det är farligt. Särskilt för hazarer. Men jag kommer att välja omvägar jag bedömer som säkrare. Det får ta den tid det tar.
Även om orsaken till resan är tråkig så ser jag fram emot att se och skriva om Bamiyan och situationen där. Om dalarna och de människor som bor där mellan bergen. Det är en veckar plats.
Jag kommer att resa långt bortom de stora städerna och under timmar ta mig fram på små, smala grusvägar för att nå den plats jag ska till.
Bamiyan kallas ofta för en säker provins och den har varit förskonad från krig. Men när fredssamtalen drog igång började det ske saker även där. I dag dödades åtta personer av talibanerna i Bamiyan och en person kidnappades.
Han kommer nog också att dödas.
Ni som läser min dagbok kanske tänker att ord som ”fred” och ”fredssamtal” betyder att nu råder det lugn och ro. Att alla har sina rättigheter.
Men den här freden är inte så. Det är en svår fred med krav på att alla måste följa talibanernas version av islam. I valet mellan en sådan fred och ett krig mot talibanerna så föredrar jag faktiskt kriget.
Talibanerna vill inte se andra religioner och traditioner i Afghanistan. Men om de får stor makt över freden kommer det påverka alla de mänskliga rättigheterna. Barnens rättigheter, kvinnors rättigheter, de kommer att trampas ner. Kvinnor måste få själva välja hur de ska leva sina liv och med vem.
Männen också så klart.
När jag försöker föreställa mig framtiden och den fred som talibanerna accepterar så går det bara inte.
Ska det bli så att tjejer inte får gå i skolan?
Ska de sitta hemma hela dagarna och leva ett liv som analfabeter? Alla har rätt till utbildning. Till att välja hur man vill leva och med vem man vill bo.
Kommer vi ens i den här freden att få välja våra politiker? Talibanerna har ju klippt av fingrarna på de som röstat tidigare. Det finns tusentals orosmoln om det nu blir fred. Många är oroliga för freden och tror aldrig att vi kan få ett stopp för våldet, morden och hoten i Afghanistan.
Ta bara en sådan sak som Hekmatyar. Det finns en som heter så i politiken. Han var länge gömd i bergen och skickade ut självmordsbombare, men nu är han politiker och en del av landets politiska framtid. Det sägs att han har många liv på sitt samvete. Nu bor han i en stor villa i Kabul.
Hekmatyar säger att han inte accepterar andre religioner men själv sökte han asyl i Iran. Han är sunnimuslim och i Iran är de shiamuslimer. Jag vet inte hur det politiska systemet fungerar, men jag hör hur han förbannar Iran och sedan åker han själv dit då och då. Det går inte ihop.
Medan fredssamtalen pågår så fortsätter soldater och civila att dö. Igår kom nyheten att 28 soldater gett upp och överlämnat sina vapen och sig själva till talibanerna. De ville inte kriga.
Enligt uppgifter sköt talibanerna dem därefter i huvudet.
Det är som det är. I nästa veckas dagbok kommer jag att kunna skriva mer om vad som händer, om min resa och hur min syster mår.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
