Den svenska journalisten och författaren Dawit Isaak har hållits fängslad i Eritrea sedan 2001. VI publicerar här ett kapitel ur boken ”Jakten på Dawit” av Martin Schibbye, som själv suttit i fängelse i Eritreas grannland Etiopien. Här möter vi Dawit Isaak åtta månader innan han greps av eritreansk säkerhetspolis.
Av Martin Schibbye 1 september, 2019
Bakgrund:
Dawit Isaaks lillebror Esayas växte upp hos Leif och Elisabet Öbrink i Låddebo utanför Göteborg. Parets son Johan var jämnårig med Esayas.
Under en period bodde även Dawit i Låddebo och Öbrinks blev därför bröderna Isaaks ”svenska familj”.
Detta utdrag ur ”Jakten på Dawit” skildrar Dawits familjs sista besök i Låddebo. Kort därefter lämnade Dawit Sverige för sista gången.
Leif Öbrink är sedan många år ordförande för Stödkommittén Free Dawit.
Mörkret kom snabbt vid den här tiden på året och även om alla skulle iväg till sitt stannade de flesta kvar efter maten för att prata med Dawit om händelseutvecklingen i Eritrea.
Det var januari 2001 och Dawit Isaaks familj åt middag i Låddebo. Elisabet Öbrink hade lagat tjälknöl med potatis och brunsås. Hon ville att Dawits barn skulle få smaka på svensk husmanskost. Tvååriga Danait åt sås med sked och sörplade glatt. Hennes namn betyder ”en rättvis dom”. Alla barnen skulle ha namn som stod för något viktigt.
Dawit ville ha hjälp med att ordna svenskt medborgarskap till Sofia och Danait. Planen var att stanna i Sverige ett par månader till och sedan återvända till Eritrea, nu när kriget var slut.
Även i Sverige hade det rapporterats att alltfler röster, både i och utanför Eritrea, kritiserade president Isaias Afewerki. Bland de svenskar som hade kämpat för Eritreas självständighet var uppgivenheten stor. Alla reformer den nya regeringen talat så mycket om verkade ha ställts in. Det fanns fortfarande bara ett parti: People’s Front for Democracy and Justice, i praktiken en förlängning av befrielserörelsen EPLF. Det hade inte hållits några val sedan självständigheten 1991, som erövrats efter det 30 år långa befrielsekriget mot Etiopien.
Och så det andra kriget mot Etiopien, som nu visserligen hade tagit slut för några veckor sedan, men som på två år släckt tiotusentals eritreanska liv och gjort hundratusentals hemlösa. Varför hade det ens brutit ut?
– Jag börjar bli orolig för Eritrea, att det faktiskt kan vara på väg att gå åt helvete ordentligt, sa Johan Öbrink till Dawit.
De andra runt bordet föll in i diskussionen och frågade i vilken riktning landet egentligen var på väg.
Esayas upprepade vad han sa till Dawit när de skildes åt i Asmara:
– De hivar ju upp folk på lastbilsflak, jag kunde inte vara kvar där. Jag förstår inte att du vill åka dit igen.
Esayas berättade att deras mamma redan när de var barn hade varnat dem för gerillan.
– ”De kommer att göra slut på oss”, sa hon. Minns du det, Dawit?
Dawit svarade korthugget att han inte höll med. Han var obekväm med hela diskussionen.
När Dawit hade bott i Lerum var det Johan Öbrink och fosterföräldrarna som stod för det politiska. De var liberaler och en tidningsfamilj: Elisabet Öbrinks pappa var chefredaktör på Ljusnan och brodern på Eskilstuna-Kuriren. Familjen hade ofta skojat om att Dawit stulit idén till namnet Setit från tidningen Ljusnan, som ju också var en flod – fast den rinner genom Hälsingland istället för Eritrea.
Då var Dawit författaren som arbetade med barnteater och skrev om kärleken. Men sedan han rekryterats av Setit hade han börjat skriva mer och mer om andra ämnen, även politik.
Dawit argumenterade för att läget skulle bli bättre:
– Det är inte det att jag inte ser det ni ser, men jag tror det kommer att lösa sig.
I Sydafrika hade Nelson Mandela nyligen trätt tillbaka som president. Sedan apartheidregimens fall var han en firad ikon både hemma och utomlands, men han hade ändå självmant valt att släppa fram andra i ledningen för ANC och landet.
– Se på Mandela, sa Johan. Jag tror att han gör rätt. Jag tror inte att samma person kan vara både förgöraren och uppbyggaren. Efter befrielsen är det viktigaste man kan göra att avgå.
Dawit såg tveksamt på Johan. Isaias Afewerki hade trots allt lett sitt land till självständighet. Dawit menade att kriget hade förstört mycket och nu handlade det om att ge det unga landet tid.
– Eritrea är inte ens tio år fyllda, sa Dawit.
Till kaffet berättade Johan Öbrink för Dawit att han just läst ut serieromanen ”V for Vendetta”. Boken utspelar sig i ett Storbritannien där ett fascistiskt parti tagit makten och skapat en polisstat. Johan sa att fascistregimen i berättelsen försökte utrota avvikande åsikter genom censur av konst, musik och litteratur. Mot systemet stod en ensam frihetskämpe med pseudonymen V.
– När Evey, den kvinnliga huvudpersonen, ska spränga parlamentet i slutet så hindrar han henne eftersom det är hon som ska ta över, och då måste hon vara ren. Varje förändring kräver både förstörelse och uppbyggnad. Att spränga byggnaden är V:s sista handling, inte hennes. Han måste dö med revolutionen så att hon ska kunna ta över.
Dawit Isaak lyssnade och förstod vart vännen ville komma: Afewerki borde avgå för att bana väg för reformer. Även om Dawit inte hade hört argumenten framförda på detta sätt, med referenser till ”förstörare och uppbyggare”, så kände han igen dem från Eritrea. Sådana här framtidsscenarier var vad alla pratade om dessa dagar, när de var säkra på att inga obehöriga lyssnade.
– Men det är skillnad, suckade Dawit. Eritrea är ingen serieroman.
Johan stod på sig och menade att just för att Nelson Mandela hade lett en delvis väpnad rörelse var det bästa han kunde göra att, efter den första övergångsperioden, låta andra ta vid.
Sedan läste han högt ur ”V for Vendetta”: ”Anarchy wears two faces, both Creator and Destroyer. Thus Destroyers topple empires; make a canvas of clean rubble where creators can then build a better world. […] Away with our explosives, then! Away with our Destroyers!
They have no place within our better world. But let us raise a toast to all our bombers, all our bastards, most unlovely and most unforgivable, let’s drink their health, then meet with them no more.”
Det blev tyst runt bordet. Alla väntade på att Dawit skulle säga något.
– Du har en poäng men jag tror ändå att det kan lösa sig, sa Dawit diplomatiskt och lovade att hålla dem uppdaterade nerifrån Eritrea.
– Är du inte orolig för att resa tillbaka? frågade Esayas.
Dawit skakade på huvudet.
– Nej, men jag är orolig för vart landet ska ta vägen. Jag behövs där som journalist och jag känner att jag har bråttom tillbaka.
Fotnot: Det publicerade utdraget är en kortad och lätt bearbetad version av kapitlet ”Den sista måltiden”.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Eritrea!
Stöd oss så vi kan fortsätta att rapportera. Skänk ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att prenumerera. Arbetet med reportagen Afrikas Horn kan följas i facebookgruppen: ”Uppdrag: Etiopien och Eritrea” och där kan du även bidra med kunskap och perspektiv.
