I de flesta delar av landet har det fallit mycket snö i veckan. På en del platser så har det blivit stopp för all trafik på grund av snön. Det skriver Mohammad i årets sista dagbok.
Av Mohammad 29 december, 2020
I de flesta delar av landet har det fallit mycket snö i veckan. På en del platser har det blivit stopp för all trafik på grund av snön. Folk på vägarna har fastnat med sina bilar och passagerare. Flera av dem som inte kommer fram utan sitter fast längs med vägarna är kvinnor och barn.
Det är regeringens ansvar att ploga bort snön som faller men det verkar inte ske. Varje år när snön kommer är det samma sak. Förra året utlöstes också en lavin i Bamiyan som drog med sig bilar och passagerare.
Ingen vill att det ska upprepa sig.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Snö är också motivet på flera av de tavlor som jag målat och skickat till Sverige. Jag gillar att måla och här har jag tiden, så det har blivit en del. Jag vill återigen tacka alla er som köper mina tavlor, dels ger det mig en inkomst men det gör också att jag utvecklas i mitt målande.
Det finns en sak jag tar med mig från tiden i Sverige och det är hur jag alltid blev uppmuntrad att pröva saker. Innan jag kom till Sverige hade jag aldrig känt mig stolt över något jag gjort men där, när jag träffade nya människor som såg mig och det jag målade så växte jag.
Jag minns också hur andra barn och unga uppmuntrades. Många av de som stöttade mig då finns fortfarande kvar i min närhet. Även om vi inte kan ses. Det känns bra, mitt i allt, att veta att det finns många människor som tycker om mig även om jag inte längre är kvar i Sverige.
Livet här är inte lätt men jag kämpar. Kanske hade jag också varit en annan människa om jag fått stanna kvar i Sverige än den jag är i dag? Jag älskade att studera och lära mig nya saker. En av orsakerna till det är säkert att jag under min egen uppväxt, innan jag flydde, inte hade den möjligheten. Det fanns skolor som jag gick i men de var inte bra.
Jag drömmer nu om att studera journalistik 2021 och berätta om världen. Jag hoppas att det ska bli möjligt en dag men medan jag försöker förverkliga min dröm så ser jag också att tiden, åren, går så snabbt.
Så här i slutet av 2020 är det många organisationer som summerar vilka länder som varit farligaste i år. Afghanistan var i år det femte farligaste landet för journalister, enligt organisationen Reportrar Utan Gränser.
Numera har vi stora problem med talibanattacker trots att det är vinter. Det är en årstid då det brukar vara lugnare. I veckan som gick räknade jag till sju attentat bara i huvudstaden. Bland de som dog fanns flera som jobbade för regeringen. En, Sarwar Danishs, var en högt uppsatt politiker.
Även Röda Korset sa att i år har Afghanistan varit den farligaste platsen att bo på.
Det dödligaste landet.
Det kanske låter som ord och blir en bra rubrik: Världens farligaste land. Men att läsa de orden och höra om dem är en sak. För oss som faktiskt bor här så känns det på ett annat sätt än när man var i Sverige och läste om det. Jag ser bilder framför mig när jag ser orden och det känns som att jag läser med hela kroppen.
Varför är det då så att det är så farligt här? En förklaring är de olika folkgrupperna som kräver makt och inflytande. Pashtuner säger att de ska kontrollera landet medan tadjiker säger att de borde få utse presidenten. Hazarer lyfter fram att de vill se sina rättigheter respekterade. Uzbeker har sina lösningar på problemen. Sedan har vi förutom politisk makt frågor om traditioner, religion.
En del av dessa frågor diskuteras mycket i landet. Men talibanerna bryr sig inte om att diskutera med dem de dödar i attackerna. Skolor bränns, journalister dödas, vägar och statyer förstörs.
Sker det i Kabul så blir det nyheter. Men är människor här mer värda än de som bor ute i provinserna? Varje dag dör människor runt om i landet utan att det blir en nyhet. Det är som om vi vore ett land av kycklingar. En gång om året räknas alla som dött ihop. Det krävs att det dör flera tusen för att det ska räknas. Ett enskilt liv har tappat i värde. Det har blivit vardag.
Det här är årets sista dagbok för i år från Kabul och jag vill önska alla er som läser mina texter hos Blankspot ett Gott nytt år.
Hoppas 2021 blir ett bättre år för oss alla.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
