Blankspot har följt två personer från var sin sida av konflikten i Ukraina. Den ena är en anarkistisk fotbollssupporter som tagit till vapen utanför Kiev, och den andra arbetar nära presidenten i Donetsk.
Av Rasmus Canbäck 6 mars, 2022
Den aggressiva rockmusikens trumslag hörs som virvlar när sångaren growlar. Publiken kastas fram och tillbaka i en moshpit. Det har bildats en cirkel mitt på konsertlokalens golv där unga ilskna män låter urkrafterna tömmas.
Arsenal Kievs ultras är inte vilka som helst. De riktar sin ilska mot fascister, mot maktmissbrukare och mot totalitära stater; och de är beredda att ta till våld för att försvara sina ideal.
Videon jag tagit del av är en något år gammal dokumentär. Den handlar om den blodiga konkurrensen mellan fotbollslagen Dinamo Kievs och Arsenal Kievs huligangrupper innan 2014. Dinamo är kända nationalister, för att inte säga ultranationalister, och Arsenals ultras har samlats i en anti-fascistisk kamp. De sympatiserar med den internationella Antifa-rörelsen.
När kriget kom 2014 gjorde de upp en gång för alla. De lade ner våldet och enades i en större kamp mot Ryssland i öst, vilka de såg som förövare när Vladimir Putin beordrade annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i Donbass. Anton var en av ultrasgruppens ledare.
Samtidigt i Donetsk tog Vladislav till gatorna med sina vänner för att demonstrera mot vad de å sin sida uppfattade som ukrainska övermakten i Kiev. Han var med om att under fallande bomber anordna en folkomröstning som av omvärlden betraktas som både fingerad och illegal.
Det har gått 8 år och med den ryska invasionen av Ukraina kommer alla minnen tillbaka, och inte minst kampen.
Blankspot har sedan krigsstarten den 24 februari följt Anton i Kiev på ena sidan och Vladislav i Donetsk på den andra. Båda är etniska ryssar och talar samma språk.
Anton har tagit till vapen igen, och Vladislav, som i detta reportage är anonym, arbetar nära presidenten i Donetsk.
De senaste tio dagarna har kriget rasat för andra gången sedan 2014. I Donetsk menar man å andra sidan att det aldrig slutade. Det slöts aldrig något avtal om eldupphör och striderna mellan ukrainska trupper och ryskstöttade separatistiska har sporadiskt ägt rum.
I samtalen med Anton och Vladislav framkommer både olika syn på händelseförloppet och orsakerna till kriget 2022. Ingen av dem är att betrakta som historiska källor i denna text, men deras röster kan ge insikter till hur ett land delats itu och varför två människor som talar samma språk står på var sin sida av barrikaden.
Sedan Ukraina bröt sig loss från Sovjetunionen 1991 har landet, förenklat, varit delat i två. Det ukrainskspråkiga väst och det ryskdominerade öst. De västliga delarna har funnit kulturellt samröre med Centraleuropa, och de östliga delarna med Moskva. Likaså delar områden historik mot de respektive väderstrecken.
Balansen i den ukrainska politiken har sedan 1991 varit utmanande. Slitningen mellan ett proeuropeiskt väst och proryskt öst har förstärkts av ryska intressen i landet. Samtidigt är Ukraina ett av Europas mest korrupta länder. Historierna från 1990-talet om att inga affärer var möjliga utan kriminella kontakter med våldskapital är lika mycket myter som sanningar, och tilltron till politiker har varit låg.
2012, två år innan Majdanrevolutionen som både enade och slet sönder landet, ansågs Ukraina enligt Transparency International ligga på plats 144 av 176 länder i korruptionsindex. Idag har landet visserligen stigit till plats 122, men Ukraina anses fortfarande vara oerhört korrupt.
Kombinationen av ett korrupt land, där människor känner ynka tilltro till politiker och bristen på demokratiska institutioner som verkat för ett enande av landet ledde 2013-2014 till Majdanrevolutionen.
Trots att det ukrainska parlamentet med stor majoritet 2013 godkänt ett samverkansavtal med EU, så valde president Viktor Janukovitj, född i Donetsk, att ansluta sig till den ryskledda tullunionen. Protesterna på Majdantorget i Kiev var inledningsvis små, men blev med tiden allt större och när de möttes av våld också våldsammare.
Protester som anslöt sig till den så kallade Euromajdanrörelsen uppstod också i Donbass, men var gravt marginaliserade i jämförelsevis med övriga landet.
När protesterna slutligen ledde till att Janukovitj flydde landet i februari 2014, så ledde det till att Ryssland svarade med att gå in med trupp på Krimhalvön och anordna en folkomröstning som visade att Krim ville annekteras av Ryssland. Folkomröstningen anses inte ha varit oberoende. Samtidigt väcktes separatistiska krafter till liv i Donbass som tog till vapen mot Ukraina för att bryta sig loss från landet.
Sedan dess har delar av Donbass bestått av två rysslandsstötta icke-erkända republiker, Luhansk och Donetsk. Kriget var under sommaren 2014 intensivt, men har fram till nu varit lågintensivt med endast små gränsförflyttningar.
Det förändrades med Vladimir Putins upptrappade retorik om historiska territoriella anspråk som sträcker sig längs hela den ukrainska kusten, och sedermera invasionen av Ukraina.
Det är lördag och det har gått två dagar in i kriget. Ryssland anfaller Ukraina på bred front och rapporter kommer från Kiev att Ryssland nått staden.
– Vad vill du att jag ska säga?
Vladislav skriver. Han är utbildad journalist, men arbetar sedan ett par år tillbaka nära presidenten i Donetsk. Jag har sagt att han därför är partisk, och han reagerar irriterat.
– Helt ärligt. Det är bättre att säga att jag har en neutral position i allt det här. Jag ville inte samma helvete som de hade i Kiev 2014.
Han syftar på kravallerna på Majdantorget vars bilder på våld och anarki spred sig över hela världen.
– Det var inte förrän då jag förstod vad som händer i landet, och att vi – mitt folk – måste agera för att göra motsatsen. Vi var rebeller utan riktiga vapen. Vi hade bara jaktgevär och knivar att försvara oss med mot de ukrainska nazisterna.
Det går snabbt när han skriver och det är många fel. Han är uppenbart trött på att höra att det är han som är förövare, när hans upplevelse är den motsatta.
– En dag valde Porosjenko (dåtida presidenten) att använda vapen mot oss. MOT OSS?! Det var första gången jag förstod att det här med ett Ukraina har upphört. Det är dags att välja sida.
– Att välja var inte svårt. Det var folket från Donbass mot nationalistregimen i Ukraina. En kamp mot människorna som försöker skriva om historien. En kamp mot människor som stöttar nazistiska brottslingar som inte accepterar andra ideologier än deras. En kamp mot dem som bara godkänner att ETT språk får användas i Ukraina. Dessa är samma människor som anfaller veteraner från det stora patriotiska kriget (red: ryska namnet för andra världskriget), och jag kan fortsätta denna lista med hur mycket som helst.
– Sista droppen som fick bägaren att rinna över var när nazisterna brände femtio människor i Odessa den 2 maj. Jag kom precis hem från en fotbollsmatch den dagen och såg det på TV. Det var helvetet på riktigt. Det var dagen som Ukraina dog.
Vladislav syftar till våldsamma konfrontationer mellan pro-ukrainska och pro-ryska kravaller i Odessa 2014. I ryska medier porträtteras det som att den pro-ukrainska sidan medvetet tände eld på den stora fackbyggnaden i Odessa, vilket resulterade i att personalen brann inne och dog.
De journalister som grävt i händelserna menar snarare att det var två våldsamma sidor som kastade molotovcocktails mot varandra, och att polisen i Odessa inte stoppade dem. Ansvarsutkrävandet är med andra ord inte fastställt, men händelsen anses vara en vändpunkt för separatistiska rörelsen i Donbass, liksom Vladislav beskriver.
– Och om du frågar mig om jag vill ha fred nu? Ja givetvis, krig är det värsta som finns på denna jord. Jag ber för fred, men ibland är krig det enda instrument som kan reparera det som gått sönder i en större konstruktion.
Under veckan skickar Vladislav bilder och videor på bomber som faller över Donetsk och områden runtomkring. I samband med att OSSE evakuerade sin personal från Donetsk saknas det dock oberoende organisationer som på plats dokumenterar omfattningen av bombningarna mot Donetsk.
Kriget i Ukraina är det andra kriget jag bevakar på nära håll. Det första var i Nagorno-Karabach där Ryssland i kontrast till Ukraina uppfattas som livräddaren för den armeniska befolkningen. Det är svårt att se hur att en armenisk befolkning i Nagorno-Karabach ska existera utan de ryska fredsbevarande trupperna.
I Nagorno-Karabach har de ryska trupperna slagit upp en skylt där det står ”där vi är – är det fred”.
På den andra sidan, i Azerbajdzjan, råder en nästintill kollektiv sanning om att det är Rysslands fel att Nagorno-Karabach inte är under azerbajdzjansk kontroll.
Det är den första lärdomen i krig. Att för varje påstående finns ett kontrapåstående från den andra sidan. Så har det alltid varit. Att paketera, kommunicera och nå ut med sanningarna till både de egna folken och omvärlden är delvis vad som utgör informationskrigen.
I kriget i Ukraina är det lättare att förstå konflikten utifrån än i Nagorno-Karabach. Framförallt hjälper de ryska protesterna och missnöjet mot den egna regimen till för att förstå att Vladimir Putins historiska syn inte går hem hos den unga stadsbon.
Förbudet som den 5 mars trätt i kraft i Ryssland mot att kalla invasionen för just vad det är, ett krig, är det många analytiker – både i väst och i Ryssland – som kallar för desperation från Putins håll.
Däremot har de två huvudsakliga narrativen en funktion som Putin till viss del lyckas med: han skapar en polarisering som går i linje med krigsretorik. När någon väl börjat tveka, vilket det trots allt är många i Ryssland som gör, så är det svårt att övertyga den om den ena eller den andra sidan. Man frågar sig: har verkligen den icke-statliga rapporteringen rätt?
Likaså passar det den nationalistiska ryska synen rätt bra att känna sig missförstådd av omvärlden. Ryska filosofer och historiker har i flera hundra år resonerat kring vad Ryssland är för något, och i de mest hårdragna nationalistiska skrivningarna kallar man det för det ryska halvblodet. Man är varken en del av väst eller öst. Man är rysk.
Det är denna ådra Putin försöker åkalla i sina tal. När Moskva, Sankt Petersburg och Novosibirsk tystas eller töms på sin kritiska befolkning som flyr landet, eller ger upp, så är det den ryska nationalistiska retoriken som dominerar.
Det är en diktators logik, att göra allt för att äga berättelsen om vad som händer. Till sist, liksom i Azerbajdzjan, blir sanningarna kollektiva; och krig är dessvärre ett effektivt vapen för att skynda på berättandet.
Det har gått en vecka sedan ryska trupper rullade in i Ukraina. Anton och hans kamrater för Arsenal Kievs ultrasgrupp tog ett snabbt beslut. De var redan beredda och har övat för det i flera år. Dagen som kriget kommer begav de sig ut i skogarna för att ta upp en guerillaliknande kamp.
I en artikel beskriver de att de är anti-auktoritära anarkister. De representerar inte en organisation, utan är ett nätverk som har enats för att ”bekämpa rysk imperialism”, men också för att erbjuda alternativ till högernationalistiska civilgarden.
När Blankspot skriver till Anton vill han inte säga var han befinner sig.
– Vi deltar ännu inte i strider. Många av grabbarna saknar erfarenhet från förra kriget och behöver förberedas. Vi som är här är framförallt fotbollshuliganer från Arsenal Kiev och andra anarkister från runtomkring Ukraina.
Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj uppmanar alla ukrainska män i stridsför ålder som bor utomlands att åka till Ukraina, och därtill att utlänningar också kan ansluta sig.
– Det kommer en del utlänningar säger Anton. Men vi har många förberedelser kvar att arbeta med och tiden som vi förväntat oss skulle finnas, den finns helt enkelt inte. Just nu finns det väl inte kritik mot Zelenskyj, men vi har ett civilgarde av en anledning. För att kunna vara effektiva på vårt sätt.
En annan viktig aspekt är att hjälpa det civila lokalsamfundet menar Anton.
– Vi lägger ner en hel del resurser på att få ut våra vänner och familj, men också dem som behöver hjälp att komma bort från de värsta områden i Kiev. Våra nätverk sprider sig överallt, så vi gör det ganska effektivt.
Mest är han frustrerad över den pro-ryska retoriken som enligt Anton försöker måla upp att de som kämpar i Ukraina är nazister.
– De menar att alla är nazister som är här i Ukraina! Hur menar de då?! Vi är ett folkligt motstånd. Det här är ingen kamp för nazistiska värderingar. Det här är en kamp tillsammans med våra kamrater mot ockupation och imperialism.
– ”Blin” (fasen) skriver Anton på ryska. Det är propagandan som har fört Ryssland till kriget! Ingen av oss vill ha det. Jag förstår inte!
Vad betyder ert motstånd för er?
– Jag ska börja i den här änden säger Anton. Ukraina har köpt in drönare från Turkiet, Bayraktars. De bombade människor i både Kurdistan och Karabach. De dödade våra kamrater i de kurdiska bergen. Det är fakta. Den turkiska influensen i det här kriget är tydlig och uppenbar. Ett syfte är att uppfylla de stora staternas konkurrens mot varandra.
Han fortsätter med att resonera att det anarkistiska motståndet står i kontrast mot stormakternas vapenmakt.
– Men denna fakta frångår inte realiteten. Faktum är att Ukraina idag under lång tid har varit så gott som övergivet av ”det så kallade världssamfundet”. Vi kämpar desperat mot all form av brutal ockupationsmakt med alla möjliga medel. För oss verkar det som om molotovcocktails i händerna på vanliga invånare i ukrainska städer är mycket mer effektivt än drönare från Turkiet. Solidariteten och viljan att kämpa är mycket mer meningsfull än vilket annat supervapen som helst, och mycket mer effektivt än supermakternas kamp.
Det har gått ytterligare några dagar. Anton har slutat svara på meddelanden, och det kommer endast en uppdatering om att de behöver fokusera på kampen. Att inte berätta för mycket. Vladislav har å sin sida besökt en av de byar som den separatistiska armén tagit över.
Han skriver att lokalbefolkningen innan 2014 var 5000 i byn, men att den nu är 3500. Han menar också att de är nöjda över att Donetsks militär tagit kontroll över byn. ”Äntligen är det tryggt och stabilt igen” säger Vladislav att en av invånarna har sagt. Det saknar dock röster från dem som har lämnat.
Jag tänker att det är krig och att rapporter om människor i städer och byar i den icke-separatistiska delen av Donbass har känt sig splittrade. Mest av allt vill de flesta ha fred, och vilken regering som ger dem fred har inte så stor betydelse.
Jag tänker också att det är för enkelt att säga att fred är samma sak som icke-krig. Fred är förmodligen mer komplicerat än så och bygger på känslan av att leva som man vill, säga vad man vill och vara den man vill.
Vladislav heter egentligen något annat.
Toppbild: Arsenal Kievs ultrasgrupp har samlats som civilgarde.
