Röster om Afghanistan, Dagbok
Nya utvisade – Dagbok från Kabul vecka 5
På flygplatsen hämtade jag några killar till vårt boende – andra kunde åka till vänner eller släktingar.
Av Mohammad 6 februari, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
31:a januari
I dag träffade jag några killar som utvisats från Tyskland.
De här killarna utvisades för nästan åtta månader sedan och berättade att Tyskland inte utvisar den som har ett arbetstillstånd. Så hur får man ett arbetstillstånd? De menade att de fått arbetstillstånd redan som asylsökande i Tyskland.
– Så länge vi jobbade kunde vi stanna i Tyskland.
– Utvisar de inte den som jobbar? frågade jag.
– Nej, inte alls, sa killarna.
Jag ville fråga om arbetstillstånd, eftersom jag träffar många utvisade här som faktiskt haft arbetstillstånd i Sverige. Så vad är skillnaden mellan Sverige och Tyskland?
Det finns de som har arbetat 12 år i Sverige och ändå utvisats. Varför? Vi vet ju att Sverige behöver ett stort antal arbetare för att fortsätta bygga upp landet, så att det förblir världens bästa.
Sverige är redan fantastiskt, men fler arbetare skulle göra landet ännu bättre.
Men Sveriges regering vill att vi ska åka tillbaks till våra hemländer direkt, om vi får avslag.
Jag frågade killarna som utvisats från Tyskland, vilka möjligheter de fick när de återvände till Afghanistan. De berättade att de fått ekonomisk hjälp, fastän de inte hade särskilda problem.
De fick 1000 € på flygplatsen och 1000 € av International Organisation for Migration, sedan fick de även 3000 € av ERIN-systemet.
Det är verkligen bra summor som gör att de kan klara sig här i Afghanistan, till en början.
Många av oss som tvångsutvisats från Sverige har inte fått en enda krona av svenska regeringen.
All hjälp vi fått hittills, har kommit från snälla svenskar som hjälper oss att betala vårt boende.
1:a februari
I Afghanistan har vi röstat i presidentvalet. Det var 6 månader sedan nu, men vi har fortfarande inget valresultat och ingen president.
Det finns två kandidater som har de flesta rösterna, Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah.
Ashraf Ghani menar att han är presidenten som valts – men hans konkurrent säger samma sak.
Så vem är president?
Vi vet inte när och hur ett beslut kommer att fattas och vem som blir landets president. Vi vet ingenting om vilka regler som myndigheterna följer i det här valet.
I många länder ges valresultatet samma dag som själva valet, men här dröjer det ibland ett helt år innan vinnaren annonseras.
Och det gör det svårt att lita på dem som jobbar inom myndigheter. Gör de verkligen sina jobb? Eller är de korrumperade?
En polis som bekämpade brott anfölls nyligen av en tjuv med kniv. Polisen vittande senare om att han ofta sett sin högste chef komma till polisstationen, varje gång tjuvar häktats. Chefen släppte dem om de betalade 2000 Afghani.
Så många av de som släppts ur fängelset har begått brott och även mord. Om det fungerar så inom polismyndigheten, hur kan en president klara av att minska kriminaliteten?
Ett sätt att minska brott är att skapa fler arbetstillfällen, för om inte arbeten finns så kommer tjuvarna aldrig att minska sin kriminella aktivitet.
Internationella samfundet har gett ekonomiskt stöd till Afghanistans regering, så att den kan skapa arbetstillfällen. Men de pengarna ligger kvar i konton i länder där politikerna och deras familjer har uppehållstillstånd. För de bor inte i Afghanistan.
Jag säger er, Afghanistans presidenter med familjer kommer absolut inte att bo ens en månad här i landet!
Afghanska ungdomar får avslag på sin asylansökan i Sverige, för att vår president gjort ett avtal med Europa. Han säger att han ska ta ansvar för oss. Men jag har inte sett regeringen göra en enda sak för oss.
För oss finns bara hot, varje dag och varje natt.
2:a februari
Jag skriver de här inläggen som publiceras av Blankspot. Det känns bra tycker jag, det är perfekt.
Jag tackar Sofia som hjälper mig att renskriva mina texter, för jag gillar att berätta om hur situationen är för oss som utvisats och om vad som händer när man hamnar här i Afghanistan.
Det här landet är livsfarligt för alla som bor här. Här finns både krig och terrorattacker.
Om jag inte skriver om hur det är här och om alla svårigheter vi har, så är det ingen som vet vad som händer med oss. Det är otroligt svårt för oss här i Afghanistan.
Många läsare tycker att mina texter är bra och gillar att få information härifrån – de väntar på nästa veckas publicering. Det känns bra!
Vi vet alla att kriget i Afghanistan inte tar slut om inte folk själva vill det. Men här är farligt för journalister och för alla som skriver, man måste vara väldigt försiktig. Man kan lätt hamna i stora svårigheter.
För mig betyder Dagboken att jag kan berätta om detta för människor i Sverige.
3:e februari
När jag först kom till Kabul var det inte lätt att somna på natten, men man blir van när man har bott länge på ett ställe.
Här finns otroligt många motorcyklar som tutar både på natten och dagen. Ibland flyger helikoptrar över oss med ett otroligt kraftigt ljud, som får fönstren och hela huset att darra.
Fem gånger om dagen hörs böneutrop som kallas Azzan. Ibland är de höga och ibland lite svagare. Bönerna ropas ut både dagtid och kvällar och även tidigt på morgonen.
Det som irriterar oss mest är gatuhundarna som skäller på kvällen och hela natten. Det är inte bara några, utan tiotals. De skäller hela natten utanför vårt hus.
När de börjar skälla blir våra hundar oroliga och tror att det hänt nånting. Ibland börjar de också skälla, men de tystnar när vi säger till. Men gatuhundarna slutar aldrig att skälla.
Folk här är vana och det spelar ingen roll för dem, de pratar aldrig om det. Bara en gång hörde jag en kvinna klaga på motorcyklarna som hela tiden tutar när de kör förbi på natten. Även bilarna tutar så mycket de orkar.
4:e februari
Jag skrev om min vän som var orolig för att visa sin tatuering av ett kors på sin hand, han vågade inte gå till doktorn fastän han behöver det. Jag föreslog att han skulle sätta ett stort plåster över sin tatuering, men han vågade ändå inte gå dit.
En kvinna från Sverige skrev till oss och sa att han ska äta mat som är bra för magen, mer frukt och grönsaker. Hon sa att morötter kan vara bra för stress. Kanske att hans symptom beror på stress? Vi vet inte.
Han är både stressad och har problem med att andas. En dag kunde han inte andas normalt förrän killarna här hjälpt honom att lugna ner sig. Ibland blir han så, han kan inte andas. Kanske beror det på allt han har i tankarna? Kanske har han så mycket i sin hjärna, att den inte kan fungera?
Jag kommer att hjälpa honom att skaffa mer frukt och att inte stressa så mycket. Nu är han lite bättre och vi hjälper honom så gott vi kan. Vi hoppas att han blir inte sämre än han är nu.
En annan kvinna från Sverige skrev om honom direkt till en annan kille i vårt boende. Han berättade det för mig när skulle vi äta middag. Men vi kan inte prata om såna saker framför alla. Det här är hemligheter och alla ska inte veta om allt. Det finns killar med olika religioner i huset, så vi vågar inte berätta för varandra om vilka vi är och om vad vi gör.
Om ni har frågor så skriv till mig personligen, eller be den som ni har kontakt med att prata med mig separat. För ifall det skulle finnas någon bland oss som inte gillar kristna, så vill jag inte att den personen ska upptäcka vilka andra som är det.
Tusen tack till alla som läser min dagbok.
5:e januari
Oro och svårigheter är vad som möter unga och vuxna återvändare. Det finns många okända hot på olika ställen.
Det är fruktansvärt svårt för dem som just anlänt till flygplatsen i Kabul, de är oroliga och många har ingenstans att bo. Vissa har sina familjer i andra länder och vet inte alls vart de ska ta vägen.
I dag träffade jag några deporterade killar som landade till Kabul vid 12-tiden. De kom från Sverige och jag kände ganska många av dem från förvaret i Märsta, för vi bodde tillsammans där.
Vissa av dem hade bott ett år i förvar – fastän de bara var ensamkommande asylsökande.
Ofta behandlas människor som sökt asyl i Sverige som kriminella, som om de tillhör kriminella gäng. Ett helt år av deras liv har gått åt till att sitta i fängelse! Utan att de har gjort något fel.
På flygplatsen hämtade jag några killar till vårt boende och vissa andra kunde åka till vänner eller släktingar.
Jag träffade en väldigt ung kille, som såg ut att vara yngre än 18 år. Han frågade mig:
– Vad är nästa steg? Vad jag ska göra? Vem kan ta emot oss? Kan myndigheterna i Afghanistan hjälpa mig att hitta någonstans att bo?
Jag kunde inte svara på hans frågor. Jag sa bara att han skulle försöka hålla sig lugn i några dagar, tills han ser mer hur livet är här och vet mer.
Kommer Afghanistan att hjälpa de flyktingar som återvänt till hot och krig? Nej, inte alls. De vill att ungdomarna ska betala, genom stöden från länderna de utvisats ifrån.
Man kan tro att Afghanistan hjälper oss, men alla som lever här vet att här finns inga möjligheter.
Många av killarna som kom hit i dag, kunde inte ens starta sina mobiler. De har bott ett år i förvar eller fängelse och deras hjärnor fungerade inte. De var helt förvirrade.
En del hade inte ens kontakt med svenskar som hjälper dem – så vart hamnar de nu? Ingen vet.
Killarna som anlände idag, sa att var och en av dem hade två vakter bredvid sig under resan. Det fanns även andra med på planet som skulle vakta dem.
För att de inte ska rymma från själva flygplanet? Eller hur tänker polisen?
6:e februari
De nya som kom i veckan berättade att de hade haft det mycket svårt medan de var i förvaret. Det är inte lätt.
Man sitter inlåst på ett ställe, man kan inte gå ut och man kan inte promenera och har inte möjlighet till frisk luft. Man har bara en timme på dagen på rastgården.
Vi pratade om hur de blivit behandlade och många klagade på hur illa de blivit bemötta av personalen. En del i personalen hade verkat glada när de utvisades. Det borde ju inte spela någon roll för dem. De borde inte vara glada, framför allt inte när det är landsmän som utvisas.
Vi pratade också om varför de jobbar så få etniska svenskar på förvaren. De flesta verkar vara personer som själva fått stanna.
De borde ju förstå.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
