I veckan dömdes den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj till 3,5 års fängelse. För Rasmus Canbäck berättar demonstranterna om varför de gått ut på gatorna.
Av Rasmus Canbäck 4 februari, 2021
Klockan sju i tisdags kväll fick jag ett meddelande från en bekant ”har du hört att Navalnyj får tre och ett halvt års fängelse?”.
Jag svarade ganska snabbt att ”det har jag span på”. Snart fick jag ett likadant från en till och från en tredje.
Sedan slutade min meddelandetjänst Telegram att fungera.
Jag skrev då till en bekant från Ryssland och som har politiskt asyl i Sverige och frågade ”har du märkt att Telegram är avstängt?”.
”De har problem med det i Moskva” svarade han, ”nu när protesterna är igång”.
När Aleksej Navalnyj i tisdags kväll dömdes till fängelse var det föga förvånande. Journalister som var på plats kommenterade saken med att han uppgivet försökte förklara inför domstolen att han inte kunde infinna sig i Ryssland under hösten i och med han låg i koma i Tyskland efter att ha blivit förgiftad.
Han hade villkorlig dom och skulle regelbundet rapportera till polisen.
Nu dömdes han för att han brutit mot detta. Dagens Nyheters Anna-Lena Laurén beskrev domen som absurd.
Sedan protesterna startade för dryga två veckor sedan i samband med Navalnys hemkomst till Ryssland har uppemot 10 000 människor arresterats. När Vladimir Putin drar åt svångremmen så svarade demonstranterna med att gå ut på gatan igen. Måttet var rågat.
Vänner som jag annars aldrig pratat politik med har plötsligt en åsikt. De vill göra sin röst hörd, om än bara berätta för mig. De vet om att jag skriver om Ryssland, men har varje gång vi diskuterat saken avfärdat politik med cynism. Det kommer ändå aldrig bli någon skillnad.
Jag har gång på gång försökt att väcka liv i en aktivistisk ådra. ”Ser du inte korruptionen, ser du inte vad som händer?” och har fått svaret att det spelar ingen roll. Förändring kommer ändå inte ske.
Denna gång är det annorlunda.
Nu vill mina bekanta plötsligt tipsa mig om nyheter, dela filmer och hjälpa mig med kontakter. Vardagsmotståndet mot regeringen har legat i ide, men har genom den usla hanteringen av Navalnyj väckts till liv.
Vid nedstängningen av oberoende medier har nya nyhetsflöden uppstått. I Ryssland får de flesta sina nyheter genom halvproffsiga Instagramsidor eller kanaler i Telegram. Den senare sägs vara krypterad.
Skaparna av Telegram har förstått att behovet av nyheter finns och skapade för två år sedan en funktion som gör att man kan lägga upp meddelanden i ett nyhetsflöde. Trots att Putinadministrationen under flera år försökt att stänga eller begränsa dessa sociala medier, har de växt så pass mycket att till och med statliga medier använder dem idag. Däremot saknar de flesta av dessa halvprofessionella medier en formell redaktör.
Genom en bekant fick jag tag på en ung aktivist som kallar sig för Gorchakova som via appen berättade för mig:
– Vi är inte direkt en organisation eller rörelse. Vi är tjugo tjejer över hela landet som skriver artiklar och går ut och demonstrerar med andra liknande grupper när vi kan. Vi publicerar allt vi gör på vår kanal på Telegram. Där kan andra aktivister följa oss och ansluta sig när vi har manifestationer.
Hur skulle du säga att Navalnyj har påverkat er?
– Jag är givetvis inte aktivist för att Navalnyj har sagt det. Jag hade ändå kämpat för kvinnors rättigheter och sådant. Men du vet, jag läste en sociologisk undersökning om demonstrationerna från förra söndagen. De skrev att 42 % av de som kom var där för första gången. Det är rätt coolt ändå. Han väcker något till liv hos många.
I ett möte med fotografen Andrej Zolotov som jag samarbetar med och hans flickvän Sonya Trofimova som översätter det som behövs, frågar jag om de har någon ideologi.
Vad är det som gör att ni går ut till demonstrationerna?
– Andrej är socialdemokrat, hävdar han, visst Andrej? Jag själv är liberalkonservativ… det är så de flesta demokratier är i väst, eller hur? Men vet du vad? Det spelar väl ingen roll! Vi alla som går till demonstrationerna kan vara lite vad som helst, vänster, mitten, höger, feminister! Det är inte det viktiga det där. Det viktiga är att vi enas i att bli av med Putin!
Andrej viskade samtidigt på ryska att det visst är relevant och att han gärna står upp för sin socialdemokrati och sedan skrattade de åt saken. Men när jag frågar vad de tycker om arresteringarna som sker blev de allvarligare.
– Jag (Sonya) blev arresterad för några år sedan när jag demonstrerade. Det var inte så farligt. Jag fick sitta i häktet över natten. Det var kallt och jag sov dåligt, men det gick an. Andrej har varit med längre, berätta du, Andrej.
– Ja, jag började demonstrera för snart åtta år sedan och har sedan dess varit pressfotograf. I början arresterade de inte alls lika ofta. Nu kan man inte ens vara säker på att inte bli arresterad även om det står ’press’ på ryggen. Men jag har varit med så pass länge att jag vet hur man ska bete sig.
Många jag har talat med berättar om denna eskalering som skett sedan 2013 när man införde nya lagar som begränsade mötes- och pressfriheten, men också gjorde det svårare för civilsamhället att delta i regeringskritiska manifestationer.
En del av det hela var också att göra det svårt för andra politiska partier att organisera sig, vilket har bidragit till den känsla som Andrej och Sonya har kring ideologiska frågor. För att ställa upp i parlamentsvalen måste man samla fysiska underskrifter och valmyndigheter runt landet har ofta satt i system att helt sonika ogiltigförklara underskrifterna.
När Putin drar åt svångremmen hårdare för vart år blir demonstranterna modigare. Men det är inte bland de mest hårdhudade aktivisterna som förändringen bubblar.
Det är bland gemeneman som genom YouTube, Telegram och Instagram plötsligt kan följa halvproffsiga medier växa sig stora över hela landet.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Rasmus Canbäck kommer framöver att skriva en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor.
Läs fler av Rasmus Canebäcks texter hos Blankspot här.
Toppbild: Andrej Zalatov.
