Nyheter om Afghanistan, Wares Khan
I morgon deporterar Sverige den dödshotade Khan till Afghanistan
Blankspot har i en serie artiklar följt journalisten Wares Khans öde. På tisdag deporteras han till Kabul. Martin Schibbye träffade honom nyligen i förvaret i skånska Åstorp där han i väntan på utvisningen in i det sista fortsätter att arbeta som journalist. Tre garntrådar löper från varsitt nystan till en cirkulär vit skiva av hård […]
Av Martin Schibbye 26 mars, 2017
Blankspot har i en serie artiklar följt journalisten Wares Khans öde. På tisdag deporteras han till Kabul. Martin Schibbye träffade honom nyligen i förvaret i skånska Åstorp där han i väntan på utvisningen in i det sista fortsätter att arbeta som journalist.
Tre garntrådar löper från varsitt nystan till en cirkulär vit skiva av hård plast. En röd, en grön och en svart tråd är noggrant fastsatta med hårt åtdragna knutar. Man anar konturerna av ett armband i den afghanska flaggans färger.
– Det är till min dotter i Afghanistan, jag hoppas att kunna ge henne armbandet en dag men då skulle jag inte komma levande tillbaka, säger journalisten Wares Khan och lägger ifrån sig handarbetet på det ljusa furubordet inne i besöksrummet på förvaret i Åstorp.
Utanför bränner vårsolen obarmhärtigt genom glasrutan. Det luktar torrt grus och diesel från långtradarna som dundrar förbi genom industriområdet. En halvtimmes rask promenad från tågstationen ligger förvaret utkastat bland lagerlokaler, biltvättar och stora hangarer med varor.
Allt som förvaras här ska någon annanstans.
Inklusive människorna.
– Jag gör det här armbandet för att det känns bra, men det är bara, dagdrömmar. Jag kommer inte kunna överlämna det. Men jag inser hur mycket jag behöver just dagdrömmar, säger Wares Khan och ser ut genom det reglade fönstret av pansarglas.
Dörren har precis slagit igen och ljudet av nycklar och surrandet från låset försvinner.
Vi lyssnar båda efter steg.
När vi vill bli utsläppta ska vi ringa på en klocka.
Men det gäller bara en av oss.
– Jag vet nu att jag ska skickas till Kabul innan mars månad är slut.
Handarbete i väntan på utvisning. Foto: Eva Lie (www.evalie.se)
Tre månader tidigare, den 12 december, hade Wares Khan fått fem minuter på sig att plocka ihop sina saker. Han skulle till Arlanda flygplats för vidare transport till Kabul i Afghanistan.
Ett land han tvingades fly från för över tio år sedan.
– Imorgon kan jag vara död, sade han stressat på telefon från förvaret i Märsta medan polisen visiterade honom.
I bakgrunden hördes befallande röster och Wares Kahn beordrades att avsluta samtalet.
– Jag måste gå nu, polisen väntar på mig, pressade han fram.
Tillsammans med ett tiotal personer skulle han föras ut ur Sverige med ett chartrat flygplan till ett land dit UD helt avråder från resor till och bedömer säkerhetsläget som mycket farligt.
Utanför förvaret i Märsta hade aktivisterna i gruppen #vistårinteut en ljusvaka i hopp om att deportationen skulle ställas in.
Tidigare under veckan innan hade Migrationsverket konstaterat att säkerheten i Afghanistan hade försämrats och att det skulle bli lättare för asylsökande afghaner att få skydd i Sverige.
I den nya rapporten beskrev Migrationsverket att talibanerna kontrollerade en tredjedel av landet och journalister pekas ut som en särskilt utsatt grupp.
Men inget hade hjälpt. Från sitt fönster såg han hur piketbussarna rullade in strax före midnatt.
– Tack för att du ringde… polisen säger att… att jag måste gå nu.
Wares Kahn togs ut från förvaret i Märsta och sattes i en piketbuss. Han intalade sig själv att det inte fanns mer han kunde göra.
Efter sju månader i förvar var det nu slut.
Då ringde det till en av polisernas mobiler.
– Är du Wares Kahn?
– Ja.
– Polisen pekade på mig och en annan kille och sa att vi skulle kliva av, minns Wares Khan.
Elva personer flögs under natten mot tisdagen i ett chartrat flygplan: Flight QS4482 från Stockholm till Kabul.
Två fick av någon anledning stanna
Han var en av dem.
– I dag har jag fått ett nytt liv, jag har inte sovit eller ätit på tre dagar. I dag blev jag miljonär i liv, men inte på pengar, sade han dagen efter.
Wares Khan på förvaret i Åstorp. Foto: Eva Lie (www.evalie.se)
Det har nu gått tre månader sedan den omtumlande natten då han kastades mellan hopp och förtvivlan.
Situationen på förvaret i Åstorp beskriver han som ”pressad”. Alla är stressade. Både de intagna och personalen. Tiden på rastgården är för kort.
– Men det är ändå bättre än Märsta och Kållered. Ytorna är något större här.
Efter ett år på olika förvar runt om i Sverige har han kroppsminnen av de olika platserna.
– I Kållered och Märsta är det närmast buffémat, här får man för lite mat. Vi är alla hungriga. Portionerna är för små.
Wares bild av personalen är att de gör så gott de kan. Blir det konflikter tillkallas polis utifrån. Nyligen kom en man som skulle utvisas till ett västafrikanskt land tillbaka sönderslagen efter att deportationen avbrutits. Viljan att leva i Sverige är ofta starkare än fysisk smärta.
Den stora utmaningen är att övervinna tröttheten som börjar ta över hans kropp.
– De här tio månaderna har känts som tio år. Jag är trött. Snart har jag suttit inlåst i ett år.
Även om sömnen är dålig och oron för framtiden stor är den stora glädjen i vardagen på förvaret att han även som inlåst har tillgång till Internet.
– Jag är som nyhetsjournalist hungrig efter nyheter varje morgon, utan internet vore jag död, säger Wares Khan.
Om han skulle få välja mellan mat eller internet är svaret givet.
– Jag överlever två veckor utan mat, men jag överlever inte två veckor utan tillgången till internet. De flesta hade nog valt något annat, men för mig som journalist är nätet en religion. Ser jag en nyhet vill jag snabbt boka in gäster, trycka på live-knappen och börja sända.
I väntan på att bli utvisad har Wares Khan nästan dagligen sänt live på Youtube- och Facebook.
– Intresset för Trump är stort nu i Afghanistan och det händer saker hela tiden så det blir mycket live. Många är oroliga, eller hoppfulla, för vad en ny amerikansk utrikespolitik gentemot Afghanistan kan komma att innebära.
De tiotusentals tittarna vet inte om att programledaren sitter frihetsberövad. Ibland frågar någon varför Wares Khan själv inte syns på bild under intervjuerna med gäster.
– Jag brukar inte svara att kameror är förbjudna i förvaret, men det är förklaringen, säger han och skrattar.
Det journalistiska arbetet är det som får honom att orka.
– Jag har jobb att sysselsätta mig med varje dag. Just nu skickar många meddelanden till mig och tipsar om folk jag borde intervjua.
Trump har rent krasst varit bra för intresset för hans journalistik och de uttalanden Trump gjort om Afghanistan har väckt många frågor.
– Trump är en affärsman och har sagt ”varför skickar vi pengar till skolor i Afghanistan?” så vi får se vad som händer.
Andra ämnen som återkommer i hans sändningar är utvecklingen i landet.
– Just nu är situationen väldigt speciell, Ryssland är beredda att kliva in om USA drar sig tillbaka. Det rör på sig, förklarar Wares Khan.
Under den senaste tiden har han kunnat rapportera om att säkerhetsläget förvärrats. FN larmade i januari om att antalet civila dödsoffer ökat. Flera tyska delstater stoppade utvisningarna och Röda Korset kallade hem all sin personal efter en attack i landets norra delar.
Men svenska Migrationsverket gjorde fortsatt en annan bedömning. Enligt myndighetens rättschef, Fredrik Beijer, kan utvisningarna fortsätta. Alla afghaner som inte anses ha så kallade skyddsskäl kommer att utvisas.
En generell trend som Wares Khan ser och rapporterar om är att de extrema rörelserna växer sig starkare. Han har nyligen rapporterat om IS nya radiosändningar i landet där man lockar nya rekryter med en månadslön på 500 dollar.
Och han är upprörd över att svenska redaktioner benämner dem som ”Islamska staten”.
– De har inget med islam att göra.
Samtidigt förstår han att de finner nya rekryter.
– Afghanerna är trötta på krigen. Men familjerna är stora, människor är hungriga och då kan man acceptera saker, man inte hade accepterat om man varit mätt.
För de tittare som befinner sig i Europa berättar han om hur situationen förändras för flyktingar i de olika länderna. Oron är stor, både bland de med uppehållstillstånd och bland nyanlända.
– Ensamkommande afghaner är en utsatt grupp, ser vi fem år framåt i tiden så undrar jag vart vi som behöver fly ska söka oss? Även länder i Mellanöstern stänger ute muslimer, så det finns ett stort intresse för journalistik kring asyl- och migrationsfrågor.
För ett ögonblick är det som om vi satt på ett gemensamt redaktionsmöte: Idéer, vinklar, och ämnen diskuteras. Wares rabblar blixtsnabbt namn på nya politiker att hålla koll på i landet, rörelser, trender och analyserar ny fakta.
Han gör det med en energi som om varje sändning vore hans sista.
– Även om jag är inlåst har jag min yttrandefrihet här i Sverige. Men även en möjlighet att publicera mig. Det finns en frihet för pressen att verka. Om vi satt i Kabul och gjorde den här intervjun skulle jag inte kunna tala fritt.
Situationen för kollegor i Afghanistan beskriver han som värre än någonsin.
– Journalister dödas och politiker betalar för intervjuer. Jag skulle sätta diagnosen att mycket av medierna är “död media”, säger Wares Khan och slår ut med händerna.
Ljuset kommer nu in genom fönsterrutan och Wares går bort till gardinen för att bli fotograferad.
För en sekund så blundar han och flyttar tyngden från höger till vänster ben så att ljusstrimman faller in över ansiktet.
Journalistiken är både en välsignelse och en förbannelse.
– Talibanerna har sett mina filmer. Jag beskriver i reportage hur de arbetar med att lura barn att bli självmordsbombare. I utbyte mot fickpengar och godis sätter de sprängämnen på barnen som fjärrutlöses, berättar Wares Khan och trycker symboliskt tummen mot handen.
På Wares Kahn egen Youtubekanal och på Malmö-TV finns intervjuer och inslag om talibanerna och IS. Inslagen är på svenska, pashtu och dari. Flera av klippen har tusentals tittare och via livesändningar på Facebook når han en stor publik i landet och förskingringen.
I ett brev som är skickat från militärrådet i det ”islamska emiratet i Afghanistan” uppmanas han att infinna sig hos talibanrörelsen. Han anklagas för att ”sympatisera med de otrogna och vara ett stort hinder mot rekryteringen av unga” till talibanerna.
Brevet handlar om ”avfällingen” Wares och om han inte infinner sig kommer han att straffas med döden.
I Migrationsverkets beslut om utvisning avfärdas denna hotbild. Migrationsverket hävdar att Wares uppgifter om hotbilden mot honom, inklusive brevet från talibanerna, var ”allt för vaga och detaljfattiga” och att det inte finns skälig anledning att tro att han löper sådana risker som han själv hävdar.
Wares Khan på förvaret i Åstorp. Foto: Eva Lie (www.evalie.se)
Att han var en känd person blev han medveten om när han efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl återvände till Afghanistan 2015 i ett försök att bygga upp sitt liv.
Det visade sig svårt. Hans år i Europa ledde till en stigmatisering och många i byn såg honom som ”oren”. Talibanerna styrde hans hemby och möjligheterna för fri journalistik var om möjligt än mindre än när han flydde som 19-åring.
– Jag låg lågt och klädde mig så att jag inte stack ut, men fastnade efter en tid i en av talibanernas vägspärrar, berättar Khan.
Bland gruppen av talibaner fanns det några som kände igenom honom från TV.
– Ah det är Wares, vi har sett dina filmer på mobilen, sade de.
Han hölls kvar mot sin vilja och hotades med avrättning men lyckades fly under morgonbönen dagen efter.
Först flydde han från talibanerna och sedan ut ur landet och tog sig för en andra gång via Bulgarien tillbaka till Sverige.
Så fort han satte sin fot på svensk mark fördes han till migrationsverkets förvar i väntan på ny utvisning.
– Även om jag skulle försöka radera alla mina filmer så finns de hundratals andra kvar. Jag kan inte ta bort all journalistik jag gjort från Internet, säger han uppgivet.
Kvar hos bulgarisk gränspolis var hans pass vilket kunde bevisa att han varit i Afghanistan – något som Migrationsverket inte trodde på. Man ansåg inte heller att han riskerade något genom att återvända.
Inte heller fotografier på honom i Afghanistan har fått migrationsverket att pröva hans ärende på nytt.
Hans dröm i dag är densamma som han hade som 19-åring: Att arbeta som reporter. Om han fick uppehållstillstånd är det första han skulle göra att börja studera.
– Jag skulle börja läsa SFI direkt och sedan läsa vidare till journalist. Jag är hungrig på nyheter dygnet runt. En journalist som inte kan jobba är en halv människa. En del människor är glada om de får köra sin BMW. Jag är glad om jag har publicerat något bra, säger han.
Den 28 mars ska Wares Khan deporteras till Kabul. Foto: Eva Lie (www.evalie.se)
Den långa tiden i förvaret har fått Wares Khan att börja skriva om sitt liv.
– Jag började med att skriva ner mina första minnen om när jag växte upp med min mormor.
När han föddes 1987 var landet ockuperat av 115 000 sovjetiska trupper och FN höll fredssamtal i Geneve. Men boken är främst en personligt hållen självbiografi.
– Jag har skrivit mig fram till 2007, får jag sitta här i tre månader till så kan jag hinna fram till nuet, deportationen är lite av en deadline, säger Khan stressat.
Planen är att publicera boken i Pakistan på Pashtu.
De senaste dagarna har han skrivit om åren då han levde som gömd i Malmö och hur han på nätterna var ute och letade burkar för att ha råd med mat.
– På helgnätterna gick jag ut i Malmö. Jag var rädd för att vara ute dagtid, eftersom gränspolisen då kunde gripa mig.
När han samlat ihop burkarna bad han en vän panta dem på Citygross.
– Ibland fick jag ihop nio kronor och ibland tolv kronor, det räckte till bröd.
Under den här tiden sov han ofta utomhus, ibland fick han sova på olika soffor hos vänner i Rosengård.
– Men den bästa tiden var när jag bodde i ett industriområde med romer. De lät mig flytta in i ett skjul i deras tältläger.
Hos romerna kände han sig trygg och sov gott på nätterna eftersom han visste att de aldrig skulle ange honom för att befinna sig illegalt i landet.
En vinterdag med snöfall och minusgrader förmådde han sig inte att gå ut på natten. Dagen efter gick han hungrig. Nästa dag fortsatte snön att falla och snöfallet fortsatte även efter skymningen.
– Min vän sa till mig att det var dags för mig att börja tigga, han hade fått mer pengar än någonsin sedan det börjat snöa.
Men Wares skakade på huvudet. Hans religion förbjöd honom och han ville själv jobba för sina pengar.
– Var inte dum kompis pröva, sa vännen.
Men Wares somnade hungrig även den andra natten.
– Jag behövde 12-15 kronor per dag för att kunna äta mig mätt på bröd och den tredje natten hade det slutat snöa, minns Wares.
Efter ytterligare en tid i Sverige fick han jobb som försäljare åt Comviq och en dag hörde han bekant röst när han iklädd en stor varm Comviq-jacka sålde abonnemang till Malmöborna.
Vännen som han bott med satt med en pappmugg framför honom.
– Har du jobb?
– Jag gav honom 100 kronor i näven – som försäljare kunde jag tjäna 30 000 i månaden. Varje gång jag såg honom efter det så fick han en hundring, säger Wares Khan och skrattar högt åt minnet.
Tiden i Rosengård gav honom minnen, vänner och språkkunskaper för livet.
– En del ringer mig fortfarande och frågar vilken buss de ska ta, jag brukar svara att de ska ta 35:an, det går fortare, än att börja förklara.
Andra ringer och vill ha ett bra telefonnummer.
– När jag jobbade för Comviq kunde jag ta fram speciella nummer som 8888, men nu kan jag inte hjälpa dem, tyvärr, säger Wares Khan.
Men även om han inte alltid kan hjälpa de som ringer så är han glad över samtalen.
– De har inte glömt bort mig, så länge de minns mig är jag på ett sätt fri.
Ibland lägger han ut en äldre bild på Facebook från tiden i frihet. Genast får han en massa gilla-markeringar och kommentarer.
Den 28 mars kommer hans telefon att tas ifrån honom när han förs ombord på det chartrade planet.
Innan dess planerar han att lägga upp en äldre bild från tiden i frihet.
– Då tror många att jag är fri, och de får gärna tro det. De behöver inte veta att jag snart riskerar att dö i Kabul.
Text: Martin Schibbye Foto: Eva Lie (www.evalie.se)
**
Läs mer: I december började Sverige att utvisa ensamkommande afghaner. Men vad hände sedan? Hur gick det för de utvisade? Blankspots utsända rapporterar från Kabul. Läs: “Utvisade till ovisshet”.
Läs mer: Här finns fler artiklar i serien ”Uppdrag: Afghanistan” – gå gärna med i Facebookgruppen ”Uppdrag: Afghanistan” där du kan följa arbetet bakom kulisserna och bidra med kunskap till den pågående reportageserien.
