Röster om Afghanistan, Dagbok
I byn visste de inte att Sverige utvisar människor – Dagbok från Kabul vecka 50
Vår dagboksskrivare Mohammed återvänder för första gången till sin hemby efter utvisningen.
Av Mohammad 12 december, 2019
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok:
När jag ser mig omkring i byn, ser jag att här finns olika människor.
Många som jag har träffat är väldigt bra människor, de har bjudit in mig i sina hem och gett mig god mat. Ofta stekt lamm, ris, och flera andra goda maträtter.
Men folk är väldigt fattiga och lever under mycket dåliga livsförhållanden, utan möjlighet till sjukvård, telefon eller internet.
Många i byn blev väldigt glada över att jag är tillbaka till Afghanistan. Men lika många tycker att det är väldigt synd om mig – för att jag inte kunde få stanna i Sverige.
Min familj och speciellt mina systrar som är gifta, blev nog gladast när vi möttes igen. Men en av mina systrar fick bara komma hem till oss en enda dag för att träffa mig. Hon hann berätta att hon inte fick stanna längre.
Hennes nya familj tillåter inte att hon är borta i flera dagar.
Det stora problemet i byn, är att de flesta kvinnor inte får bestämma själva. Det är deras män som bestämmer över dem.
Många tjejer gråter väldigt mycket när de måste gifta sig med en man, som de inte vill gifta sig med. Men de har ingen chans att få välja att gifta sig med den de vill – den som de kanske är kära i. De måste gifta sig med mannen som deras föräldrar har valt åt dem. För det är föräldrarna som bestämmer.
Tjejer här på landsbygden får inte bestämma över sitt eget liv.
Många i byn tycker att det är konstigt att jag inte fick stanna i Sverige.
De undrar varför Sverige utvisade mig. För det finns killar från samma byar, som har sökt asyl i Sverige och fått stanna.
De flesta i min by visste inte att Sverige kunde utvisa människor.
Men låt mig berätta lite mer om traditionen som gäller för bröllop och äktenskap här: När man gifter sig i Afghanistan måste man ha mycket pengar.
Många reser till Iran för att arbeta i flera år, tjäna pengar och sedan kunna gifta sig. De tar sig över gränsen med hjälp av smugglare och jobbar där i flera år för att sedan komma tillbaks till Afghanistan, när de har råd att gifta sig.
När personen kommer tillbaka till Afghanistan går föräldrarna tillsammans med sin son för att hitta en tjej som kan bli hans fru. Föräldrarna bestämmer sig för att gifta honom med henne, ofta utan att paret känt varandra förut. Det är föräldrarna som bestämmer.
Många tjejer och killar får snabbt problem när de gift sig. De händer ju på andra ställen i världen också, men där kan man skilja sig.
I Bamiyan är det annorlunda.
Andra tycker om varandra och trivs med den de gift sig med. De lever sina liv tillsammans utan problem. Så i byn skiljer sig par väldigt sällan. Bara när de får verkligt allvarliga problem med varandra. Men många kan inte skilja sig, fast de har problem.
Varför är det svårt att skilja sig?
När paret har fått barn tillsammans bör de absolut inte skilja sig, eftersom barnen kommer att bo med pappan efter skilsmässan. Kvinnan får inte ta med sina barn och kanske inte ens träffa sina barn, om hon skiljer sig från sin man.
Människor är vana att leva så här och det är inte lätt för dem att ändra sina traditioner.
Men låt mig mitt i allt detta också denna vecka berätta om hur jag gör för att hitta nätuppkoppling och kunna skicka det jag skrivit. Jag är ofta orolig för att inte ha tillgång till internet.
Jag skriver om min vardag och vill kunna skicka mejl till mina kontakter. Men jag har väldigt svårt att hitta nät. Ibland hittar jag inget alls – men ibland gör jag det.
Ibland får man tips om ställe, som har väldigt svagt nät. Men där det går att skicka meddelanden på Messager ifrån. Ibland har jag skrivit mycket och det är ofta då det är besvärligt med internet. Jag har också fotograferat många platser, men jag kan inte skicka mina foton.
Jag ska försöka skicka dem när jag är tillbaka i Kabul. Men det kan dröja. Innan jag lämnar byn ska jag skicka iväg allt jag skrivit ner här i byn eftersom jag inte vill ta med mitt block på resan.
Vägen är jättedålig och talibanerna stoppar oss och undersöker våra saker. Jag kan inte låta dem se att jag har skickat texter till ett annat land.
Jag har skrivit flera texter än denna. Men tyvärr har jag inte möjlighet att skicka mer just nu. Först skriver jag ner min dagbok i mitt block och sedan åker jag motorcykel till en höjd som har nät. Ibland är det svårt att hitta någon som har en motorcykel och som kan skjutsa mig.
Ibland händer det att jag går i tre timmar för att komma fram till platser med internet. Det är inte lätt.
Idag skulle jag gå till ett ställe för att träffa en bekant.
Vägen var väldigt dålig och på många ställen var det uppförsbacke. Först hade jag tänkt att gå hela vägen, men det hade inte varit lätt att promenera fyra timmar dit och sedan tillbaks igen. Det hade blivit åtta timmar fram och tillbaks. Jag vågade inte gå hela vägen. Men jag började ändå gå och träffade då plötsligt en av mina kusiner.
Han hade en motorcykel och skulle åka hem. Eftersom jag inte vågade promenera hela vägen, frågade jag om jag kunde låna hans motorcykel för att åka dit. Han sa att han inte fick låna ut sin motorcykel, men att jag kunde ringa hans pappa och fråga.
Så jag ringde hans pappa och bad om att få låna motorcykeln. Pappan var väldigt snäll och berättade att jag måste vara jätteförsiktig, eftersom vägen är farlig och på många ställen är det is. Så det är stor risk att det händer mig något.
Jag sa att det skulle gå bra och att jag skulle köra väldigt försiktigt. Han sa att han inte hade nog med bensin för att jag skulle kunna klara mig ända dit jag skulle. Jag sa att jag hade lite pengar för att köpa bensin, så att jag ska kunna köra hela vägen. Fram och tillbaka.
Jag köpte bensin i en liten affär och började köra.
I början var vägen bra, tills jag kom fram till ett ställe där det precis som pappan sagt var snö och is på vägen. Motorcykeln hade inte vinterdäck och jag för runt. Jag ramlade av motorcykeln ett par gånger, men klarade av att köra hela vägen. Hela uppförsbacken. ändå upp till bergets topp.
På andra sidan berget var det ingen snö. Så det gick bra för mig att köra ner ända till byn, där de bodde. Dagen efter körde jag tillbaka.
Men låt mig till sist berätta om buddha-statyerna här i Bamiyan.
Buddhorna är flera statyer som ligger ganska nära varandra och det är ett helt otroligt konstverk, som människor gjorde för flera tusen år sedan. Buddhorna är en del av Afghanistans historia och har ett jättestort värde för vårt land. För flera tusen år sedan verkar det som om alla som bodde i Bamiyan var buddister.
När jag var där så såg jag att de har byggt många trappor på båda sidorna av statyn. Väldigt långa trappor. Jag gick uppför trappan i ungefär fyra minuter, bara längs buddhans huvud, tills jag kom högst upp på huvudet. Jag såg inte att hur många meter det var ner men jag gissar att det är nog är nära hundra meter högt och 10 meter brett.
Ett av Afghanistans stora problem är att allt för många religiösa bryr sig för mycket om religion.
Varför skriver jag så? För vi har talibaner som förstör allting. Både Afghanistans historia och utveckling.
När talibanerna tog över Bamiyan så sprängde de först statyerna som hade stått där i många tusen år.
Det var ingenting kvar av statyn, bara lite av deras ansikten och lite av armarna.
Talibanerna tänkte att vi är muslimer det ska inte finnas någon buddha här.
Turister hade tidigare kommit och besökt buddhorna, men tyvärr är Afghanistan idag så osäkert att människor inte längre kommer för att besöka buddhorna.
Jag vet att en bloggare har skrivit om buddhorna. Nu sitter han i fängelse. Men jag vet vad han skrev. Han skrev sånt som var olagligt i Afghanistan.
Jag ska snart skriva om en annan plats också. Om Band Amir. Många drömmer om att kunna åka dit på sommaren.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här.
