Röster om Afghanistan, Dagbok
I Afghanistan ger man inte hundarna namn – Dagbok från Kabul vecka 6.
Min svenska familj hade en hund som dog för många år sedan, men de pratar fortfarande om hur de älskade sin hund. Varje gång vi var i stugan berättade de var deras hund låg begravd.
Av Mohammad 10 februari, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
7:e februari
När man lär sig ett språk öppnar sig ett fönster till en ny kultur, så man får vara tacksam för det. Det har varit värt jättemycket för mig att komma i kontakt med världen och speciellt med Sverige och svenskar.
I dag betyder Sverige och svenskar mycket för mig.
Jag kom till Sverige den 15 oktober 2015 och visste inte ett dugg om vad skulle jag göra. Jag kunde inte hitta någonstans själv, för jag kunde inte språket.
Jag började lära mig svenska och försökte vara mycket tillsammans med svenskar för att utveckla mitt språk.
Aldrig trodde jag att jag en dag skulle kunna hamna i Afghanistan igen.
När jag levde i Sverige gick jag i skolan både på sommaren och på vintern. Mina lärare var nöjda med mina skolarbeten, men en dag mötte jag en kille som var Sverigedemokrat. Han började klaga på flyktingar och sa:
– Varför sitter de hela dagen och väntar på sina beslut? Varför lär de sig inte svenska?
Jag har träffat asylsökande som förlorat allt hopp om att få stanna i Sverige, efter att ha fått avslag på sina beslut.
Så jag berättade för Sverigedemokraten att den som inte vill lära sig svenska har förlorat hoppet. Den bryr sig inte om språket längre.
När vi hade pratat ett tag tyckte han att jag var en bra människa, vi talade ju svenska med varandra och han tyckte att jag kunde språket bra.
Jag räknar svenskan som ett av mina modersmål nu och vill behålla språket. Jag har ägnat fyra år av mitt liv åt att bli svensk och att komma in i svenskarnas kultur, så språket och Sverige är en stor del av mig nu.
Jag vill inte förlora mina drömmar om ett liv i Sverige.
8:e februari
Hundar är lätta att tycka om. I Sverige är hundar så viktiga att de nästan har samma värde som människor.
Här i Kabul har vi hundar i huset och jag tycker mycket om dem, jag leker ofta med dem. De heter Rex och Jesse.
Rex var en vecka gammal när en man kom med honom till oss, Jesse var vuxen när vi fick henne.
Jesse bodde hos en familj som flyttade och lämnade henne till oss, så nu tar vi hand om henne. De gav henne inget namn, för i Afghanistan ger man inte ett namn till hundar. Kanske att polisen ger sina polishundar ett namn, men inte annars.
Här anser många att hundar är smutsiga och vill inte ha dem inomhus, men vissa har hundar.
De som inte vet något om djur tänker kanske att djur är helt andra varelser, men det är fel. Hundar är intelligenta och de trognaste av alla djur – och de älskar sin ägare.
Jesse har vit päls och födde några valpar förra sommaren, men alla hennes valpar dog av någon sjukdom – eller så kanske det berodde på värmen?
Jesse var så ledsen att hon inte ville gå ut och hon åt inte mat på flera dagar. Hon sörjer fortfarande sina valpar. Man förstår inte hur mycket hundar älskar sina valpar. De föder dem och de är allt de har i livet.
Min svenska familj hade en hund som dog för många år sedan, men de pratar fortfarande om hur de älskade sin hund. Varje gång vi var i stugan berättade de var deras hund låg begravd.
Jag förstår inte hur man kan älska ett djur så mycket, att man tänker på det hela sitt liv.
Men det är en stark kärlek som finns mellan människor och djur.
9:e februari
Jag blir så trött på människor i Afghanistan. Det finns säkert rasism överallt i världen, men jag kan inte nog berätta för er, om hur mycket rasism det finns här i Afghanistan.
Mohaqiq är en ledare för Hazarer och hans son, som har psykiska problem, dödade i dag en av sina äldre bröder.
Storebrodern var en väldigt bra människa och betydde mycket för oss hazarer. Han hade redan fått många medaljer av olika länder. Idag kom därför många hazarer och politiker till Mohaqiqs bostad för att dela familjens sorg.
I Afghanistan lever fyra stora folkgrupper, pashtuner, tadjiker, uzbeker och hazarer.
Mitt i sorgen över den döde, visade det sig att många Pashtuner blev glada över dödsfallet och hånade oss hazarer över att vi förlorat en så viktig person.
Jag som har trott att de flesta afghaner blivit mindre rasistiska, upptäckte tyvärr att jag hade fel.
Jag säger inte att alla Pashtuner tänker så, för jag har många vänner som är Pashtuner och inte alls tänker så.
Men i kommentarsfälten till BBC-kanalen på Pashto såg jag tusentals läsare som förbannade hazarer. De skrev att hazarer måste dödas eller lämna Afghanistan.
Så det finns verkligen rasism bland afghaner.
När jag ser alla kommentarer och förstår att de faktiskt menar att hazarer måste dödas, så känner jag att deras uppmaningar till att döda är skrämmande.
Människor pratar ofta inte högt om hur de hatar hazarer, men ibland hör jag folk prata i smyg om att hazarer ska inte ska få finnas i Afghanistan.
Många tusen hazarer dödades under tiden då det inte fanns nyhetssändningar som idag. Ingen visste att de dog när det inte visades i media.
10:e februari
Afghanistan har krigat i 40 år och redan innan det hade landet problem med sin infrastruktur.
Många anser att Afghanistan vann kriget med Ryssland, men det anser inte jag.
Ryssland lämnade Afghanistan frivilligt och trots att många afghaner dödades även i det kriget, lade Ryssland inte så mycket ekonomi på själva kriget, de försökte även att bygga upp Afghanistan och att ge människor mer frihet.
När de ryska soldaterna hade åkt hem tog Mujahedinkrigare över landet och de tog också människornas frihet.
Man kan säga att Afghanistan förstördes.
Olika grupper krigade mellan varandra och med Ryssland och de krossade Afghanistans infrastruktur. I dag tar ingen ansvar för det.
Jag skulle egentligen skriva om sophämtning, för det finns otroligt mycket skräp i hela Kabul.
När Ryssland styrde Afghanistan fanns det regler för sophämtning och regeringen hade ansvar för bostädernas sopor.
Vad kan man säga om hur det är idag?
Det finns skräp ute på gatorna och ingen samlar upp det, regeringen bryr sig inte om det.
Så vad gör man med sina sopor i hemma?
Varje hushåll betalar en person som hämtar soporna varje dag framför deras bostäder. Det är bra att folk gör så, för annars bryr sig ingen om var de kastar sina sopor.
När det blir krig i ett land så är ingenting på sin plats och alla regler ändras.
Efter kriget stal folk till och med elkablar och metall från spårvagnsrälserna.
Nu har ju folk sina problem och det är inte främst sophämtningen det gäller. Men många dör på grund av den giftiga luften här, av all rök från sopor som eldas upp.
Och det måste ju vara regeringen ansvar att försöka minska röken?
11:e februari
Många är ambitiösa och studerar på universitetet, men det är inte lätt att våga gå dit.
Talibaner motsätter sig utbildning och ingen student går säker.
I dag skedde ett attentat vid Marshalls Fahims militära universitet, 6 personer dog och 13 skadades allvarligt. Det hände tidigt på morgonen.
Talibanerna har tagit på sig ansvaret och visade sig besvikna för att inte fler människor dog i explosionen.
Regeringen har fördömt attentatet och kallar det en terroristattack.
Så man vågar knappt promenera kring universitetet eller gå dit för att studera. Och det kommer att bli ännu svårare när myndigheterna fattat ett beslut om vem som segrat i presidentvalet.
När talibanerna kan döda civila – vad gör egentligen vår regering för landet?
12:e februari
Allt som finns i livet kommer från jorden, ingenting kommer från någon annanstans.
Allting vi äter och använder, allt som ger oss kraft. Jorden är en helt otrolig skapelse.
En läsare föreslog att jag ska skriva om vad vi odlar här i Afghanistan och speciellt här hemma i trädgården.
I Afghanistan går allting att odla, både blommor och grönsaker. I flera delar av landet finns stora områden med odlingar av grönsaker och vete.
Här behövs stora mängder vete och sedan andra grödor. De flesta afghaner odlar själva, även på mindre åkrar.
När jag var i Sverige brukade vi åka till stugan med min svenska familj. Där hade jag planterat morötter, potatis och solrosor och en hel del annat.
Så vad odlar vi här i Kabul?
Vi kan egentligen odla vad som helst på vår gård, flera olika slags grönsaker. Vi väntar bara tills blir det varmare, så får vi se vad vi ska odla.
När jag först kom hit odlade vi olika sorters grönsaker, tomater till exempel.
Vi har varma somrar här, så det är därför vi kan odla vad som helst.
Den här vintern har det kommit mer snö, så folk säger att det blir ett bra år för att odla. När det finns för lite vatten kan man inte odla så mycket som man skulle kunna.
Ni får väldigt gärna ge förslag på vad vi kan odla här i husets trädgård.
Ni kan också föreslå ämnen som ni vill att jag skriver om, så att Dagboken bli mer intressant för er. Jag skriver ju om hur det är att leva här och om de problem som finns.
Jag tar gärna emot fler förslag från er!
13:e februari
Barnarbete och tvångsgifte av barn finns fortfarande i många delar av Afghanistan och även här i Kabul.
Jag har skrivit om detta tidigare i Dagboken, men idag ville jag veta mer om hur det är för barn som arbetar.
Jag och min vän som också utvisats från Sverige, intervjuade några barn som är tvungna att arbeta ute på gatorna. Flera av dem var under sju år.
– Varför jobbar ni och varför går ni inte i skolan? frågade vi.
De svarade att de måste jobba.
– Vi har ingen pappa och vår mamma har inget jobb.
En sa:
– Min pappa har en massa skulder och han tvingar oss att jobba, så att vi kan skaffa lite mat till ikväll.
Flera av dem hade förlorat sina pappor i kriget mot Talibanerna eller i bombattentat.
– Så nu måste vi jobba.
De äter ingenting alls på hela dagen och på kvällarna får de bara lite mat, som de köper för summan som de jobbat ihop under dagen.
Vissa tigger och andra putsar skor.
Barn som arbetar har verkligen stora problem, men de har inget val. Om de inte jobbar förstör de sina liv eftersom de måste gå hungriga.
Vissa av dem gick i skolan på dagen och jobbade efter skoltimmarna för att kunna köpa skolmaterial och mat.
Och politiker äter goda måltider som lätt kostar en hel månads jobb för ett barn – precis som för de barn vi intervjuade.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
