Röster om

”Hoppet har slocknat” – Dagbok från Kabul vecka 5.

Det är så många som har mördats att Mohammad håller på att tappa räkningen.

Det händer så mycket nu att det inte går att skriva om allt. 

Det räcker med det som sker i Kabul. Jag har inte ord för att berätta om alla attacker i de 33 andra provinserna. I Kabul så är det numera mer ovanligt om det går en dag utan en explosion.  Man tappar lätt räkningen. Men från och med i onsdags i förra veckan så har det skett tio explosioner. Bara i dag smällde det på fyra olika platser. Dessutom dödas personer i riktade attacker som inte innebär att en bil exploderar. 

Människorna som bor här säger nu varje gång någon sa gå ut i ett ärende att jag kanske inte kommer levande hem igen? 

En av veckans explosioner, den på måndagen skedde på samma väg som vi åker för att handla. En bil blev helt totalförstörd. Så det är inte bara självmordsbombare, beväpnade män, kidnappare och talibaner man behöver oroa sig för längre utan även riktade mord som sker i Kabul och som talibanerna inte säger sig ligga bakom. Regeringen hävdar att det är talibanerna som ligger bakom allt. 

Ibland känns det som om de leker med våra liv. 

Foto: Mohammad.
Foto: Mohammad.
Foto: Mohammad.
Foto: Mohammad.
Foto: Mohammad.
Foto: Mohammad.

Just nu tror ingen på freden. Det måste nog blir värre innan det kan bli bättre. Ingen tror på framtiden just nu. Det är så många i den här staden och i det här landet som avskyr varandra. Det är svårt att beskriva men det kan handla om att om någon får ett jobb så kommer andra att tycka illa om det och försöka få personen avskedad. Ibland dödad. Kriget har förstört bandet mellan människorna. Det finns ingen ömhet kvar. 

Men man måste ju ändå äta. Så när jag ger mig ut på en promenad för att handla mat möter jag andra som också ska handla mat. Men de ser med rädsla på mig och jag stirrar på dem och är också rädd. Det är skrämmande. 

Varje gång solen går ner så är det någon familj som förlorat någon under just den dagen. Andra blir av med fötter och ögon. Jag tycker mig se fler och fler handikappade i staden. Effekter av åratal av krig. Jag har inga fler ord. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna bo här resten av mitt liv. 

Det var allt för denna veckas dagbok. 

**

Jag som skriver denna dagbok heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökandeDet här är min dagbokLäs tidigare inlägg här.