Reportage om Nagorno-Karabach, Pressfrihet
Hon berättar om kriget när ingen annan kan
När internationella journalister förbjuds från att resa in i Nagorno-Karabach så tar Mariam Avetisian tag i historieberättandet själv. Blankspot har träffat dokumentärskaparen från Nagorno-Karabach som inte kan vara tyst.
Av Rasmus Canbäck 5 augusti, 2022
Bilder av Areg Balayan
– När omvärlden inte bryr sig om vad som händer, så måste vi själva berätta för världen att vi finns.
Mariam Avetisian har kommit till Sverige från Nagorno-Karabach och sitter vid sin systers matbord i en förort till Stockholm. Systern Knarik har bakat svenska kanelbullar och tänt några ljus för att göra det mysigt. ”Det är riktig fika”, sade hon till sin syster som bara är på besök ett par dagar.
Det är tredje gången som jag träffar Mariam. Den första gången var i november 2020. Det hade bara gått ett par dagar efter att ett avtal om eldupphör undertecknats mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland.
Nyheten om att ryska fredsbevarande trupper skulle få säkerställa säkerheten för armenierna i den de facto självstyrande armeniskdominerade regionen Nagorno-Karabach, formellt innanför Azerbajdzjans gränser, kom som en chock för många. För systrarna också.
Deras bror hade ett par månader tidigare blivit värnpliktig i Nagorno-Karabachs armé, och snart därefter började bomberna falla.
– Under kriget pratade jag och Knarik varje dag, sade Mariam då. Vi pratade flera gånger. Vi har nog aldrig pratat så mycket och hela tiden oroade vi oss för vår bror Eduard. Men han har överlevt.
Mariam hade till skillnad från sin familj varit en av dem som evakuerats från Nagorno-Karabach till Jerevan, Armeniens huvudstad. Hon hade tur att ha ett arbete för en armenisk mediebyrå där hon snabbt kunde komma in i de dagliga rutinerna i företagets studio i Jerevan.
Hela tiden låg kriget i bakhuvudet, och när vi skulle lägga på bad hon om att få höra min personliga åsikt.
– Jag vill göra en dokumentär om hur barnen påverkats av kriget, kommer någon lyssna?
- Det här är konflikten i Nagorno-Karabach
- Nagorno-Karabach är föremål för en av flera konflikter i Kaukasien som uppstod när länge
undertryckta etniska motsättningar blossade upp i samband med Sovjetunionens kollaps 1991. Azerbajdzjan och Armenien hamnade i krig om Nagorno-Karabach, varpå vapenvila ingicks 1994. Uppemot en miljon människor, både armenier och azerbajdzjaner, hamnade till följd av kriget på flykt. Länge rådde dödläge, om än med uppflammande strider, innan ett kortvarigt krig 2020 medförde svåra förluster för områdets armeniska befolkning och bitterhet i Armenien. (Fakta: Landguiden). - Enligt FN:s mandat ansvarar Minskgruppen under OSSE för fredsförhandlingarna. Det närmsta man kommit ett fredsavtal är de gemensamma Madridprinciperna från 2009 som är undertecknade, men inte ratificerade. Principerna tar avstamp ur Helsingforskonventionen med hänsyn till ett folks rätt till självbestämmande och ett lands territoriella integritet. (Fakta: Minskgruppen).
- Sedan kriget 2020 råder ett skört vapenstillestånd som cirka 2 000 ryska fredsbevarande trupper bevakar under ett femårigt mandat, vilket är avtalat mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland. Truppernas uppgift är att skydda den armeniska befolkningen i regionen som i praktiken är självstyrande från Azerbajdzjan. (Fakta: BBC).
- Inför Sveriges ordförandeår i OSSE under 2021 deklarerade utrikesminister Ann Linde att Nagorno-Karabach var ett av de mest prioriterade områden. Vikten av att starta igång fredssamtal efter kriget var en kärnfråga. (Fakta: Regeringskansliet).
På TV-skärmen i Knariks lägenhet visar Mariam ett klipp från en av episoderna från dokumentärserien ”The Desire to Live”. På skärmen hörs en armenisk man prata om vad Nagorno-Karabach, eller ”Artsach” som mannen säger, betyder för honom. Vad det betyder att leva där. Kameran fokuserar på en vattenkälla som kluckar.
– Jag försöker att hela tiden tänka med symbolism, berättar Mariam och pausar klippet. När en person talar om liv så försöker jag att visa vad liv kan vara genom att till exempel låta kameran fokusera på detaljer som denna. Associationsbilderna är viktiga för att skapa stämning, för att få människor att fortsätta titta, men också att lyssna och inte bara höra.
Det har gått nästan ett och halvt år sedan kriget slutade och bara ett par veckor efter vårt första samtal 2020 så satte Mariam igång. Hon hade bestämt sig. Hon skulle dra igång den där dokumentärserien om barnen.
– Det allra viktigaste vi har här i Artsach är oss själva, påtalar Mariam. Det är vi människor som utgör landet som vi lever på och det är vi människor som drabbas av lidanden när världen tittar bort. The Desire to Live berättar våra historier, och gör dem odödliga för omvärlden. Ingen kan ta ifrån oss vår röst.
Dokumentärserien blev snabbt viral inom framförallt den armeniska diasporan, och snart blev Mariam kontaktad av en producent i Los Angeles som ville hjälpa till med att göra en film av serien.
Den hade premiär vid årsskiftet 2021/2022 och har visats på filmfestivaler världen över.
– Vi har vunnit 99 priser hittills. Det är verkligen fantastiskt hur uppskattad filmen är. Senast vann vi faktiskt priser här i Sverige, i Umeå.
Mars 2021.
Det är andra gången som jag träffar Mariam. Det har gått 3-4 månader sedan kriget slutade, och jag är en av få utländska journalister som beviljats inresa till Nagorno-Karabach från Armenien.
Det är annorlunda än tidigare resor där jag lätt kunnat köra från Jerevan till Stepanakert på fem eller sex timmar.
Nu har det tagit nio timmar.
Den rigorösa säkerhetskontrollen när ryska fredsbevarande trupper stoppade mig, tittade igenom väskorna och ringde sina befälhavare tog tid.
Dessutom är en av broarna som leder in i Nagorno-Karabach förstörd, och den gamla bron från Sovjettiden har inte blivit använd på flera decennier.
Mariams bostadshus vid Stepanakerts fotbollsstadion är så gott som besparat från kriget. Ja, förutom en länga balkonger dit en azerbajdzjansk raket riktats.
Som tur var så detonerades aldrig raketen och beredskapsmyndigheten i Nagorno-Karabach kunde nöja sig med att hänga upp ett par blåvita plastremmar på det som finns kvar av balkongerna för att påminna de boenden om att inte sticka ut huvuden för mycket.
– Om det inte vore för hunden så hade jag aldrig lämnat Stepanakert, säger Mariam.
Hennes stora vita hund Loki rusar fram mot mig och hoppar glädjefyllt upp. Jag har tidigare sett den på en video när brodern Eduard kommit hem från fronten efter kriget. Hunden var lyckligare än någonsin förr.
Denna dag har Mariam precis kommit tillbaka från en dags filmande i norra Nagorno-Karabach.
– Vi satsar på att åka runt till varje by för att se hur de har berörts av kriget. Det är ingen, då menar verkligen ingen, som har undkommit det.
Mariam talar försiktigt medan hennes pappa häller upp en nubbe hembränt. Loki vankar av och an vid fötterna och väntar på att få rester kastade till sig av sin ägare.
– Det finns alltid ett gäng människor, oftast män, som sitter på bänkar och ”ljuger” kan man väl säga, berättar Mariam och skrattar. Vi frågar dem alltid ”nå, vem är den bästa ’snackaren’ i denna by då?”. Det är alltid någon som ställer upp, men när de väl börjar prata om minnen från kriget. Eller om minnen från 90-talets krig så blir det allvarligare. Det finns ett behov av det där. Alltså att prata.
**
Sommaren 2022 så är The Desire to Live inne på sin tredje säsong. Från det första avsnittet till det sista är det mycket som hänt. Inte bara har Mariam och hennes team vunnit priser och förfinat sin filmstil, även Nagorno-Karabach är i förändring.
Frågan om fredsförhandlingarna och Nagorno-Karabachs status kvarstår att lösas. Formellt har inte parterna lämnat förhandlingsbordet under Minskgruppen i OSSE där Frankrike, Ryssland och USA är medordföranden.
Azerbajdzjan menar dock att OSSE-formatet behöver överges. Det duger inte längre efter att krigets realiteter har förändrats efter 2020.
Det är en inställning som Armenien inte ställt sig bakom, och definitivt inte de facto-regeringen i Nagorno-Karabach som gjort ett skarpt uttalande om att den enda som företräda deras talan är dem själva.
Efter mitt besök till Nagorno-Karabach i mars 2021 började även striderna igen. Sedan dess har ett dussintal strider skett. Både mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach, men framförallt mellan Azerbajdzjan och Armenien.
Båda sidor beskyller varandra för att ha startat striderna, men vid flera tillfällen har den ryska fredsbevarande insatsen satt ner foten och statuerat att det är Azerbajdzjan som anfallit den andra sidan. Likaså har EU kritiserat Azerbajdzjan för angreppen.
2022.
För Mariam har det senaste årets utveckling gjort att arbetet har förändrats. Hon förklarar i sin systers lägenhet att kriget aldrig verkar ta slut.
– Om mycket av arbetet när jag började med dokumentärerna handlade om kriget 2020, så begriper jag att vi lever mitt uppe i traumat i dag. Anfallen fortsätter mot oss, och många av dem – helt ärligt – rapporteras inte om i media alls. Det är bara de ”kända” eller ”stora” som kommer fram.
Hon suckar.
– Vi har blivit så vana vid att leva med den här oron, säger hon. Så när något sker och om det inte är tillräckligt allvarligt så passerar det oss. Här har The Desire to Live en möjlighet att ändå berätta om vad som sker. Resurserna för armeniska och arstach-medier är för små för att rapportera om allt.
– I slutänden så innebär dagen som vi slutar prata att Artsach är etniskt rensat.
Om Mariam Avetisian: Mariam är född och uppvuxen i Stepanakert i Nagorno-Karabach. Hon har en examen i medieproduktion vid Stepanakerts universitet. The Desire to Live går att se med engelsk undertext på hennes YouTube-kanal. Filmen har sommaren 2022 vunnit runt 150 priser.
