Reportage om Eritrea, Gruvindustri

Guldjakt med förhinder – Eritreas största gruva skakas av anklagelser om slaveri

Eritrea – ett land i desperat behov av positiv publicitet och investeringar fann i koppargruvan Bisha en ny berättelse. Allt såg bra ut tills tre före detta gruvarbetare stämde företaget för slavarbete i en kanadensisk domstol.

Av Martin Schibbye 20 december, 2017

Kortvågsradion ger ifrån sig ett svagt grönt sken och knastrar till.

Solen har äntligen kommit upp bakom bergsmassiven och utanför rutorna avtecknar sig ett torrt ökenlandskap.

– Välkommen till Bisha, sätt på dig, säkerhetsbältet, säger Bereket Semere och vänder sig om för att kontrollera att jag verkligen gör som han säger.

På golvet framför mina fötter ligger en vit skyddshjälm. På Berekets bröst sitter den eritreanska koppargruvans logotyp fastsydd. Hans jobb är att förse byarna omkring gruvan med vatten- och elektricitet.

När tonvis med guld hittades i Eritrea väcktes hopp om att ekonomin i ett av världens fattigaste länder äntligen skulle ta fart. Än så länge har dock merparten av pengarna gått till aktieägarna i det utländska bolag som är statens partner i gruvan, och som nu stäms i kanadensisk domstol för att ha använt slavarbetare i den.

I backspegeln försvinner ökenstaden Akordat tillsammans med tungt lastade kameler. Bredvid oss går barn med plastsandaler och vallar getter. 150 kilometer väster om Eritreas huvudstad Asmara vittnar kläder, skyltar, byggnader och varor på marknaden om att vi börjar närma oss gränsen mot Sudan.

Plötsligt saktar vi in framför ett tunt blått rep som dragits tvärs över hjulspåren i sanden. I skuggan av en palm sitter ett tiotal unga soldater och dåsar.

Det är den tredje vägspärren sedan jag lämnade Asmara.

Respekten för militären är så stor att det inte behövs mer än ett tunt rep för att lastbilarna kringvärvda av sandmoln ska bilda en lång kö. Det har varit en månad av rykten. Om protester i huvudstaden. Om uppror inom militären.

Men på ytan syns ingen spricka i fasaden.

Soldaten vinkar förbi oss vi svänger av mot gruvan och passerar by efter by som badar i den varma morgonsolen.

I år har 10 087 eritreaner fortsatt rakt fram och tagit sikte mot den sudanesiska gränsen med målet att ta sig vidare via Libyen och Medelhavets kust.

Motiven varierar. En del flyr för sina liv.

Andra för en annan framtid.

Bisha ligger i västra Eritrea och närheten till Sudan märks på utbudet i butikerna. De flesta skyltar i staden Akordat är skrivna på arabiska.

Vid sidan av vägen ligger en utskjuten sovjetisktillverkad stridsvagn på magen och rostar. Inte från det senaste kriget mot Etiopien som slutade olöst år 2000, utan från det tre decennier långa kriget för landets självständighet.

Skrot från vad som en gång i tiden var den största armén i Afrika – och som Eritreas folk besegrade ligger spridda längs med vägen.

Bereket Semere saktar in och pekar istället ut de palmer som växer nere vid en uttorkad flod och som används till både mat och hustak. Han berättar med inlevelse om flodernas och fåglarnas namn och historia.

Och om hur stora bananplantager under den korta tiden som italiensk koloni, bredde ut sig i den här regionen.

– För varje träd som huggs ner ska vi som jobbar i gruvan plantera fem nya, så har det varit sedan starten säger han.

Det är hans sjätte år som anställd. Produktionen av guld drog igång 2011 och sedan dess har han sett både gruvan och byarna utvecklas.

– Allt här är i världsklass, guldet, kopparn, säkerheten och organisationen, berättar han och svänger upp mot en asfalterad vägstump som leder förbi ännu en uttorkad flodfåra.

Eritrea är ett av världens fattigaste länder. Ett halvsekel av krig eller krigsliknande tillstånd har satt djupa spår.

Luften i horisonten dallrar som en hägring och Bereket kör försiktigt trots att vi är den enda bilen på vägen.

Hastighetsbegränsningen är 60, men han ligger aldrig över 50.

– Ikväll ska jag köra dig tillbaka, vi ska alla komma hem till våra familjer, det är grunden till allt vi gör här inne, säger han och kör förbi stora inplastade dammar där det giftigt spillvatten renas för att stanna framför gruvbolagets huvudkontor.

I ett luftkonditionerat rum sitter PR-ansvarige Milena Bereket beredd med en kaffemugg i aluminium och ett späckat schema.

Första punkten är en säkerhetsgenomgång.

Uppväxt i Israel och med en bakgrund inom Världsbanken och olika FN-organ kan hon den mediala logiken på sina fem fingrar.

– Välkommen till Bisha. Du är väl här för att du hört om slavarbetarna som vi har i kedjade i gruvan och som vi torterar, vi ska visa dig allt, säger hon och ler stort.

De mörka partierna i gruvan är malm och över allt sitter käppar uppsatta. Om de rör sig larmar en detektor om rasrisken. Efter flera års gruvdrift är gropen 470 meter djup och ett par kilometer bred, vilket innebär att går man djupare riskerar man att väggarna rasar.

Allt började för tio år sedan. I slutet av 2007 meddelade Eritreas president, Isaias Afwerki, att framtidsutsikterna för gulddrift i landet var mycket goda.

Landet var berett att öppna upp sig för utländska gruvbolag och bryta den malm som legat orörd sedan mitten av 1970-talet.

Startsignalen fick många att bege sig till det lilla landet på Afrikas Horn. Men det fanns farhågor. Eritrea hade inte genomfört några val sedan 1993, låg efter Nordkorea i pressfrihetsrankingen och beskrevs som ett totalitärt kontrollsamhälle i rapport efter rapport.

Dessutom blossade det då och då upp strider längs med den etiopiska gränsen.

Skulle det gå att utvinna mineraler i en sådan politisk miljö?

Och hur skulle man se på att landet öppnade upp sig för utländska investerare men stängde sina gränser för människorättsorganisationer?

Kritikerna varnade för vad som skulle ske med de fackliga rättigheterna i gruvan och vad skulle ske om den eritreanska statskassan fick ett tillskott på hårdvaluta. Risken fanns att inkomsterna från gruvan användes till vapenköp, eller stöd till grupper som Al-Shabaab vilket bland annat FN:s säkerhetsråd sanktionerat landet för.

Historien är inte ny. Eller okänd.

Utländska bolag som ger sig in nya eller bräckliga stater med argument om fred och ökat välstånd finns det flera exempel på.

Debattens vågor gick höga och ett av de största orosmolnen var att bolaget skulle komma att använda sig av tvångsarbetskraft, en fråga som bland annat Human Right Watch varnade för.

– Att bedriva gruvdrift i Eritrea är som att vandra rakt ut i ett minfält av människorättskränkningar, varnade organisationen i ett uttalande.

“Att undervisa här är som att hälla socker i en tekopp, där i USA kändes det som att hälla socker rakt ner i havet, ” säger läraren Ruth Negash som svar på varför hon valt att flytta till Bisha.

Gruset knastrar under fötterna när Ruth Negash, ansvarig för gruvbolagets internutbildningar, med bestämda steg går över parkeringen. Beslutet att flytta tillbaka till det land hennes föräldrar flydde från har hon aldrig ångrat.

Vi passerar nybyggda klassrum, sjukvårdskliniker och arbetarbostäder.

Hon pekar ut gymet, baren, tvättstugan och de olika kontoren. Framför husen har blommor planterats i de nygrävda rabatterna.

– Vi är som en enda stor familj, säger hon.

Sedan 2011 finns här ett samhälle i miniatyr och det senaste året har utbildningsdelen vuxit fortare än de hunnit med att bygga nya hus, så containrar har försetts med luftkonditionering och inretts som bostäder. Totalt bor och arbetar 1200 personer kring gruvan.

Vi passerar igenom ett klassrum där de som antagits till gruvans traineeprogram lär sig laga motorer och köra de tunga fordonen.

I ett land som gjort självständigheten till en dygd vill man kunna laga allt själv och inte vara beroende av reservdelar utifrån.

Längs med väggarna hänger kablar och motorer som plockats isär i sina allra minsta beståndsdelar.

Gruvan är en eftertraktad arbetsplats. Minimilönen i gruvan är cirka 3500 Naqfa i månaden. Men många tjänar betydligt mer än så. “Att bli antagen hit är som en dröm och även om den här gruvan har en begränsad livslängd så kommer det öppnas nya, ” säger Samson, en av studenterna.

Väl framme vid katedern får hon kämpa ett tag med att få igång en powerpoint på rätt språk. På väggarna hänger flygfoton över gruvan. Medan Ruth letar bland filerna, berättar hon om hur hon, som växt upp i USA, hamnade här i västra Eritrea.

– Jag blev helt hänförd av att upptäcka att här i Gashbarka, fanns ett litet mini-USA, med luftkonditionering, managers och allt. Varje dag är det så bra mat att jag bara orkar äta en gång om dagen. Alla vi som jobbar här växer på bredden, säger hon och skrattar.

Ruth föddes i Eritrea men föräldrarna flydde under kriget för självständighet och hon växte upp i USA.

Efter studier på universitetet började hon undervisa, men kände hela tiden att något inte stämde.

– Till slut kräktes jag på USA. På rutinerna och det västerländska livet som saknade spänning, jag satt och utbildade en massa människor som inte skulle göra någon skillnad för landet.

Tanken på att återvända till Eritrea slog rot och planen från början var att pröva att jobba en termin som lärare i gruvan.

Fyra år senare är hon fast.

– Att undervisa här är som att hälla socker i en tekopp, där i USA kändes det som att hälla socker rakt ner i havet.

Dessutom sporrar det henne att många av hennes studenter är unga kvinnor, de första i sin släkt som får en inkomst. Att de dessutom gör det som gruvarbetare med oranga overall och svarta stövlar, utmanar i en patriarkal och traditionstyngd miljö.

Hemma i USA tycker vännerna att hon är galen. Varje gång hon kommer hem tror alla hon ska stanna kvar i landet.

– Människor flyr ju från Eritrea, varför reser du tillbaka dit? frågar de mig ständigt.

Efter fyra år har hon ett svar på frågan.

– För mig handlar det om att mina studenter inte ska fly. Att ge dem en utbildning som kan generera en inkomst.

I dagsläget har hon utbildat över 100 elever.

– Ingen av dem har stuckit över gränsen till Sudan, som alla mina vänner sa att de skulle göra. De är kvar och de har utvecklats enormt, säger Ruth Negash och släcker ner klassrummet så att bilderna ska synas på väggen.

“När jag kom hit var det bara buskar, skog och berg. En del rester från kriget, gamla stridsvagnar, annars inget”, minns ingenjören Sierra Alam som sett gruvan växa fram.

Den första bilden visar gruvans mantra: Alla ska bete sig som om de ägde gruvan, vara lagspelare och leverera resultat.

I ett smattrande tempo berättar Ruth sedan om rutiner, regler och att man måste sakta ner om man ser en fågel på vägen.

– Respektera de djur som du ser, rävar, fåglar, kor, stanna och låt dem passera innan du kör vidare.

Hon trycker på att jag alltid måste hålla mig minst 20 meter från gruvans väggar och ska jag lyfta något tungt måste jag böja på benen. Men den intensiva och obligatoriska utbildningen för alla besökare tangerar och etiska frågeställningar.

– Om du mutar någon, utsätter andra för sexuella trakasserier eller stjäl så åker du ut. Och om du slåss åker båda ut, även om du angrips och försvarar dig. Det kan tyckas synd, men vi har nolltolerans, förklarar Ruth Negash.

När hon är klar med den halvtimmeslånga säkerhetsutbildningen frågar jag om de varit några arbetsplatsolyckor?

– Det får de som är ansvariga för säkerheten, svara på. De har all statistik.

“Vi kan snart driva gruvan själva”, säger Samson som studerar vid gruvan. Målet är att kunskapen ska komma Eritrea till del.

Strax därefter fylls klassrummet med studenter. I dagsläget studerar ett 60-tal elever från olika delar av landet olika moment av gruvdriften. Tanken är att föra över kunskapen om modern gruvdrift till en ny generation.

– Vi kan snart driva gruvan själva, utbrister en av eleverna.

De känner sig alla utvalda.

– Att bli antagen hit är som en dröm, utbrister en annan dem och lägger till att även om den här gruvan har en begränsad livslängd så kommer det öppnas nya.

Jag förses med en vit hjälm på huvudet och reflexväst och går tillsammans med eleverna ut på parkeringen och försöker ställa mig så jag inte ska synas när kamerorna kommer fram, men förstår att de har en plan att visa upp av att de släpper in journalister i gruvan.

Det är ett etiskt dilemma att göra den här typen av reportage.

Å ena sidan får man tillträde till stängda miljöer. Å andra sidan är det en medveten strategi att inte släppa in oberoende människorättsorganisationer eller FN:s utredare men då och då låta en journalist få stanna några timmar.

Bredvid husfasaden känner jag igen en av de markerade rökrutorna från säkerhetsgenomgången.

– Ingen får gå mer än 200 cm från askkoppen med en tänd cigarett. Det är internationell säkerhetsstandard på allt, förklarar Ruth Negash.

Är dagbrottet i Bisha första spadtaget i en framväxande basindustri, som sprider välstånd till landets invånare? Eller är det bara ett hål i marken, grävt av slavar, för att berika utländska ägare och den styrande eliten? Martin Schibbye åkte till Eritrea för att ta reda på svaren.

En ung man vänder ryggen mot kameran. Axlarna är något uppdragna och händerna knäppta i knäet.

Mihretab Yemane är en av 165 000 flyktingar som lever utspridda i olika läger runt om i Etiopien.

Varje månad anländer fler över gränsen. Den allmänna kritiken från människorättsorganisationer har ledningen från gruvan alltid kunna skaka av sig.

Men för ett par år sedan bestämde sig Mihretab Yemane tillsammans med Gize Yebeyo Araya och Kesete Tekle Fshazion att stämma gruvan i en domstol.

– Det kanadensiska bolaget kunde ha krävt bättre förhållanden men valde att inte göra så, det är därför jag stämmer dem, förklarade Mihretab när han blev intervjuad i kanadensisk tv.

Till skillnad från många andra vill han och kollegorna inte visa sina ansikten eller uppge några detaljer om sin situation.

Enligt dem finns det även i flyktinglägret förklädda spioner från den eritreanska underrättelsetjänsten.

– Jag tror jag blir dödad om min identitet röjs, säger Mihretab Yemane till den kanadensisk tv-journalist som nyligen besökte flyktinglägret.

Han berättar att han fick order om att jobba i gruvan trots att han var värnpliktig soldat.

– Jobbet gick ut på att svepa in kemisk avfall i stor plastskynken. Hettan var extrem. Jag fick brännskador av solen och har fortfarande ärr i mitt ansikte efter det. Dessutom fick jag inte berätta för någon att jag var soldat.

Arbetet pågick både dag som natt och många försökte fly.

– Jag såg militären bestraffa de som lämnade lägret nattetid.

Den andra målsägande Kesete Tekle Fshazion berättar att han visserligen var fri från militärtjänstgöringen, men att det kändes som att han straffats om han vägrade.

– Jag tvingades arbeta mot min vilja, därför flydde jag till Etiopien.

Inlagan till domstolen i Kanada.

Berättelsen hade kunna stannat vid vittnesmål från tre unga flyktingar i ett läger i norra Etiopien.

När gruvbolaget Nevsun fick ta del av dem menade dess advokater att det inte fanns några substantiella bevis och de köpte inte heller påståendena om att det varit en offentlig hemlighet att flera av arbetarna varit soldater.

Advokaterna avfärdade anklagelserna som ”icke trovärdiga” och menade att gruvan från början levt upp till de högst ställda kraven när det gäller hälsa och säkerhet.

Dessutom menade man de att om det nu begåtts några oegentligheter borde saken prövas i en eritreansk domstol.

Där kunde historien ha slutat. Ord stod mot ord.

Men i november i år valde domstolen i Kanada att ta åklagarens bevisning på allvar och ta fallet vidare, en av orsakerna var att man inte ansåg att det skulle vara möjligt med en rättegång i Eritrea.

– Jag drar slutsatsen att målsägande inte skulle kunna få en rättvis prövning i Eritrea, framför allt med tanke på att det rör sig om anklagelser mot ett bolag som är den främsta finansiären i ett av världens fattigaste länder, förklarade en av domarna.

Domstolen lutade sig också mot rapporten från FN:s särskilda undersökningskommission av de mänskliga rättigheterna i Eritrea (Commission of Inquiry, CoI) som lämnade sin slutrapport i juni 2016. Kommissionen fick inte tillstånd att besöka landet, men bedömde på grundval av bland annat intervjuer med 100-tals människor som flytt att Eritrea har begått och fortsatt begår brott mot mänskligheten inom ett flertal områden.

Utredarna ansåg att det omfattande värnpliktsväsendet kunde betraktas som en form av tvångsarbete, med tanke på att tidsomfattningen för värnplikten var obestämd.

Enligt åtalet har det kanadensiska bolaget rent konkret varit delaktiga och därmed medskyldiga till att en av underleverantörerna, byggfirman Segen som står Eritreas styrande parti nära, använda värnpliktiga för att arbeta i gruvan.

Åtalet om modernt slaveri är unikt i sitt slag, men även det faktum ett kanadensiskt bolag åtalas för verksamhet på andra sidan havet är nytt och en mängd kanadensiska bolag följer med skräckblandat intresse processen.

Den kommande rättegången kastar en skugga över tesen att gruvnäringen skulle ha en positiv inverkan på landet och även om situationen i dag är annorlunda menar advokaten Joe Fiorante att skuldfrågan måste redas ut.

– Nevsun verkar nu ha ett system på plats där de ser till att alla arbetare är där av fri vilja, men det är svårt att ta det på allvar eftersom de avfärdar stämningen som ett problem som aldrig existerat.

Förutom de tre målsägande kommer ett sextiotal vittnen att höras.

– Vi hoppas att de hålls ansvariga för det lidande de orsakat. Inte bara för de här tre personerna, utan för alla som tvingats arbeta där, säger advokaten.

Ett av vittnena jämför gruvan med ”ett stort utomhusfängelse” och beskriver mot löfte av anonymitet eftersom han är orolig för familjen som är kvar i Eritrea sin situation som att de ”var som objekt i regeringens och de utländska företagens händer, de kunde göra vad de ville med oss”.

Eritreas huvudstad Asmara nattetid. Den eritreanska statens plan nu är inom kort ha ytterligare tre gruvor i produktion och använda intäkterna för att få fart på landets ekonomi.

Inne på kontoret hos landets gruvminister i huvudstaden Asmara borstade man av sig dammet efter åtalet. Det enda orosmolnet ministern såg var att tänkbara investerare kunde skrämmas iväg av allt ”oväsen”.

Gruv- och energiministern Sebhat Efrem ville hellre lyfta fram det unika med gruvan.

– I många afrikanska länder har vi sett hur allt som är kvar efter ett par år av utländsk gruvdrift är ett förorenat hål i marken, men kunde man göra det på ett annorlunda sätt? Vi var nyfikna på om det skulle fungera att i samarbete med utländska bolag utvinna mineraler.

Resultatet blev ett projekt där målet för de utländska arbetarna var att utbilda eritreaner så att de själva skulle bli överflödiga.

Den eritreanska statens plan nu är inom kort ha ytterligare tre gruvor i produktion och använda intäkterna för att få fart på landets ekonomi.

Landets geografiska läge mitt över det geologerna kallar den Nubiska skölden gör att det finns rika fyndigheter av koppar, zink och guld.

Målet är att skapa en bild av Eritrea som ett land öppet för investerare.

Men det ser ut att bli svårt.

På frågan om gruvministern läst rapporterna där man anklagar gruvans ledning för slavarbete nickade han och svarade:

– Jag läser alla rapporter, det gör vi alla i regeringen. Men vad gör man med en sådan rapport om man har gått genom blod och vatten? Om landet hotas av krig? Jag önskar att vi slapp ha ett värnpliktssystem. Men om de i stället hade försökt att komma hit för att förstå Eritrea hade de sett att vi klarar oss med excellens, sade gruv- och energiministern Sebhat Efrem.

Bisha gruvan. Trots att det mesta av arbetet sker bakom skärmar är själva principen densamma: borra, spränga, och gräva.

Att stå på kanten av det enorma gruvschaktet är hisnande. Framför fötterna stupar en vägg nästan lodrätt ner tills den når en slingrande väg som i allt mindre cirklar borrar sig ner mot gruvans lägsta punkt.

De mörka partierna är malm och över allt sitter käppar uppsatta. Om de rör sig larmar en detektor om rasrisken.

Efter flera års gruvdrift är gropen 470 meter djup och ett par kilometer bred, vilket innebär att går man djupare riskerar man att väggarna rasar.

– Ska man gå djupare måste hela gruvan breddas. Men det kostar och det kan bli dyrare än värdet på de metaller man får upp. Just nu räknar styrelsen på det, säger gruvingenjören Serge Smolongov och tittar på klockan.

I botten av gruvan står gula koner och under varje ligger en sprängladdning. Om ett par timmar kommer en siren ljuda, första med korta stötar och sedan ett långt ihållande ljud.

Trots att det mesta av arbetet sker bakom skärmar är själva principen densamma: borra, spränga, och gräva.

– Vi är nu inne i fas sju och har två bra år framför oss här, sedan kommer produktionen att börja dala, säger Serge Smolongov och hoppar in i bilen.

Besöket är planerat minutiöst och nästa punkt är själva anläggningen som utvinner metaller ur malmen.

– Glöm inte hjälmen och skyddsglasögonen, säger han.

Under färden berättar han att de första åren i Bisha minns alla med glädje. På ett par år fick man upp smått ofattbara 31 ton guld vilket också finansierade satsningen på koppar och zink, när guldet väl tog slut.

– Det bara rann guld ur kranarna, till låga kostnader, det var helt otroligt, berättar Serge Smolongov med något lyriskt i blicken.

Sedan 12 månader stiger också zinkpriset dramatiskt vilket gjort att man den senaste tiden prioriterat den metallen.

– En stor zinkgruva i Australien stängde i fjol och det har lett till en uppgång på 70 procent, berättar Serge Smolongov innan det knastrar till i hans walkie-talkie.

Arbetet i gruvan sker dygnet runt och alla jobbar i 12-timmarspass.

– Du ser att det inte dammar, vägarna är vattnade med melass för att inte vi ska få in något organiskt material i motorerna, förklarar Serge Smolongov och stannar framför en vägbom.

Kring anläggningen finns fortfarande grindarna och hänglåsen kvar från tiden då man producerade guldtackor.

Men numera hänger kättingarna olåsta över grinden.

Drömmen för Sierra Alam när han kom hit som ung gruvarbetare var att lära sig allt som krävdes för att utvinna metall ur malmen och i dag är han nästan där.

Väl innanför tar chefsintendent Sierra Alam emot vid foten av lång trappa. Klädd i jeans med en walkie-talkie i bältet, svarta solglasögon och heltäckande kläder är han en av den 125 man stora styrkan som jobbar med att ta hand om malmen. Med vana rörelser tar han de 100-tals trappstegen upp till toppen av anläggningen.

Långt där nere maler två stora gråa kvarnhjul i ett rasande tempo malm i varsitt enormt vattenfyllt kar där zink skiljs koppar.

Utsikten är milsvid. Solen bränner i nacken.

– Här uppifrån ser man allt berättar Sierra och torkar svetten ur pannan.

För att överösta maskinerna får han nästan skrika. Han har varit i gruvan sedan starten 2010 och när han i dag blickar ut över den enorma anläggningen är kontrasten stor.

– När jag kom hit var det bara buskar, skog och berg. En del rester från kriget, gamla stridsvagnar, annars inget, minns han.

Han var nyss fyllda tjugo när han kom till Bisha för första gången och fick sitt första jobb av gruvbolaget.

– Att se allt växa upp har varit mitt livs äventyr. Från ett hårt liv i öknen, till att se guldtackorna stelna och i dag hur koppar lastas på containrar för att köras till havet och ut i världen. Tänk att jag varit med om den resan, säger Sierra Alam.

Bishagruvan är nu inne i “fas sju” och har två bra år till,sedan kommer produktionen att börja dala, det är de flesta av gruvans ingenjörer överens om.

Drömmen när han kom hit som ung gruvarbetare var att lära sig allt som krävdes för att utvinna metall ur malmen och i dag är han nästan där.

Han kan själv sköta anläggningen bakom skärmarna i kontrollcentret.

– Det finns vissa kemiska processer hos mineralerna just här och branschhemligheter kring zink som jag ännu inte har kläm på, men snart så, säger han.

Under honom rinner en trögflytande massa ut genom ett av rören.

När han på morgnarna hör ljudet av lastbilar och ser sina landsmän gå till jobbet slår hjärtat ett extra slag.

– Varje kväll, innan jag somnar tänker jag att jag gjort ett gott jobb, säger Sierra Alam.

Chefen för gruvan Edward Moounsey menar att den är ett framgångsexempel att ta efter.

Bishagruvan ägs i dag till 40 procent av den eritreanska statens gruvbolag ENAMCO och till 60 procent av det kanadensiska bolaget Nevsun. Vid starten var ägarförhållandena 90-10 till det kanadensiska företagets fördel, men i avtalet hade Eritra rätt att köpa ytterligare 30 procent av aktierna vilket skedde i år.

Det har inneburit att det mesta av vinsten som gått till den eritreanska statskassan ätits upp av räntor och avgifter för det lån man tvingades ta för att köpa en större andel av det gemensamma bolaget.

En lösning Eritrea tvingats till eftersom man inte har andra pengar och inte heller tillgång till internationella kapitalmarknader.

Det är först i nästa år årsredovisning som man kan se hur mycket i rena pengar förutom kunnande och maskiner som den Eritreanska staten har tjänat på gruvan.

Det kanadensiska bolaget var ett av de första att etablera sig i Eritrea och redan år 2000 var man på plats.

Chefen för gruvan Edward Moounsey menar att gruvan är ett framgångsexempel att ta efter.

– Det är en ny typ av gruva i ett jungfruligt landskap som gjort för storskalig gruvdrift. I ett land där lokal arbetskraft och expertis jobbar ihop och levererar resultat, säger han och slår sig ner på en svart snurrstol vid kortänden av ett av de större mötesrummen.

Det Edward Moounsey, eller Ed som han kallas av alla, inte vet om gruvdrift sägs inte vara värt att veta.

Efter ett långt yrkesliv liv bland gruvor i Zambia och Kongo har han sedan 2014 varit ansvarig för driften i Bisha.

– Det finns få branscher som kan förändra ett land såsom gruvnäringen kan, säger Edward Moounsey

Första gången han var i Zambia var 1972 och han har sett vad brytningen av malm från det bälte av guld och koppar som sträcker sig in i Kongo har inneburit för landets ekonomi.

– I både Kongo och Zambia drogs gruvdriften igång direkt efter självständigheten, men här i Eritrea hände inget, vilket gör att vi idag har många utlänningar anställda och måste utbilda den lokala personalen, berättar Edward Moounsey.

På en powerpoint lyfter man fram att skattereglerna varit desamma i alla år och att arbetskraften pratar engelska och är produktiv.

Eritrea beskrivs som ett stabilt politiskt system med en enpartistat.

– De goda nyheterna är också att Eritreas regering har levt upp till varje bokstav i avtalet med oss. Så ramverket i form av administration och regler finns på plats.

Utmaningarna menar han är att underhållslinjerna är extremt långa, allt material måste tas in från Saudiarabien.

Varje år spenderar bolaget 10 miljoner dollar på att hitta nya fyndigheter och han tror på nya gruvor och ser en möjlighet att arbeta de kommande tjugo åren med gruvdrift i Eritrea.

Modellen som valts där regeringen äger gruvan och marken och ger licenser till bolag som får en del av avkastningen är enligt honom en modell som nu visat sig fungera.

– I Zambia finns 40 gruvor och här finns det 1 eller 2 gruvor så kan man få igång 10 till gruvor till vore det betydelsefullt för statskassan.

Men då krävs det fler utländska investerare och många tvekar ju på grund av situationen för de mänskliga rättigheterna?

– Well, säger Ed Moounsey, inte alls förvånad över frågan, då är det bästa att komma hit och se med egna ögon. Den berättelse som finns i medierna är inte samma som situationen på marken.

I gruvan har man skämtat en del åt att några av vittnena sagt till FN:s utredare att de tvingades jobba ”under jord” och bryta guld.

När gruvan alltid varit ett dagbrott.

Men frågan om de tre före detta arbetarna som stämt bolaget i Kanada, skojar Edward Moounsey inte bort, även om han menar att det var före hans tid.

– Jag känner till fallet från medierna och det enda jag kan berätta om är hur det ser ut nu: alla här är fria arbetstagare, de är fria att jobba här och de är fria att säga upp sig. Det som hände här under konstruktionsfasen, vill jag inte, eller så här: jag antar att det då fungerade som nu, men nu har de här individerna tagit upp detta som ett rättsfall och då vill jag inte kommentera det.

Så under konstruktionsfasen kan militär personal eller värnpliktiga ha byggt gruvan?

– Enligt den information jag har så är svaret: Nej! Men jag vill inte kommentera saken eftersom de här individerna nu tagit fallet till en domstol. Vi använde och använder företaget Segen för jobb vid gruvan då och nu, de är skickliga och de vore en naturlig partner om en gruva skulle byggas. Men vad som hände här innan 2014 när jag kom hit, kan jag inte kommentera, säger Edward Mounsey.

Skymning över Bisha.

Ute på parkeringen står Bereket Semere i reflexväst framför sin vita Toyota. Solen kastar långa skuggor och det är en lång väg att köra.

Alla vill hinna hem innan mörkret faller.

På väg bort från gruvan passerar vi flera specialbyggda lastbilar med en grå container på flaket, fylld med koppar och zink på väg till kusten och sedan ut på världshaven.

Å ena sidan är Eritrea ett land i desperat behov av publicitet, som i Bisha funnit en berättelse man längtat efter – en lysande symbol för framtiden.

Å andra sidan en plats där en kanadensisk domstol utreder grova människorättskränkningar.

Men kanske drar alla sidor lite för stora växlar på ett hål i marken, långt ute i öknen?

I bästa fall kan Eritrea enligt Nevsuns senaste årsredovisning att få in 19 miljoner dollar per år från gruvan under de två kommande åren, sedan kommer produktionen att dala.

Att Eritrea har en enda gruva som drar in hälften av vad Stockholm fått in i trängselskatt sedan starten – kommer det verkligen att totalt att kunna förändra landet och få igång ekonomin?

Blir allt som är kvar ”ett förorenat hål i marken” som ministern uttryckte det eller kommer Eritrea lyckas tjuvkoppla sin ekonomi och få igång investeringar och handel?

Bereket Semere saktar in för att släppa förbi en ko som sävligt går över vägen.

För honom handlar jobbet om allt annat än storpolitiska visioner. I morgon kommer han att fortsätta det mödosamma arbetet med att förse byarna med vatten och elektricitet.

När han ser att det lyser lampor i hyddorna så att barnen kan läsa läxor på kvällarna, eller att det rinner vatten ur kranarna, betyder det något för de människorna, bortom kampanjer och goodwill.

Inom en radio på 30 kilometer från gruvan har han i flera år arbetet med att involvera alla byar och boende familjer och insatserna börjar nu märkas.

I byarna i närheten av gruvan deltar invånarna i projekt som finansieras av gruvdriften.

Men han är noga med att poängtera att gruvan är hela landets.

– Bara för att gruvan ligger här ska inte bara de här byarna få del av inkomsterna, de ska fördelas jämnt över hela landet.

Jag tar upp visitkortet från gruvans PR-ansvarige och läser på baksidan där budorden är tryckta: bete dig som en ägare, agera med skärpa och brådska, var en lagspelare, förbättra dig kontinuerligt och leverera.

– Under nästa år ska även den här byn få vatten, berättar Bereket Semere och sveper med handen mot hyddorna av lera. Och sedan nästa by och nästa.

**

Läs också: Svensk bergsingenjör: “Verksamheten i Bisha var långt från slaveri”.

Av Martin Schibbye