Analys om

Gängvåld i de sociala mediernas tid

Vilken är relationen mellan gängvåldet och de sociala medierna? Förstärker de våldet eller erbjuder plattformarna en väg bort från verkliga konfrontationer. Brit Stakston skriver om akutell amerikansk forskning efter dödsskjutningen i Hammarby Sjöstad.

När den 19-åriga artisten Einár skjutits till döds på öppen gata i Hammarby Sjöstad i Stockholm scrollas genast hans sociala medieflöden igenom för att finna svar på vad det var som hände de sista timmarna.

I de digitala plattformarna hittas fragment av hur snacket gått i olika plattformar. En hel föräldrageneration får plötsligt upp ögonen för vad unga lyssnar på och den miljö de följer digitalt. Frågan är nu hur det kommer att tolkas och vilka slutsatser som kommer dras av det föräldrarna och skolan upptäcker.

Amerikanska forskare har länge pekat på samband mellan sociala medier och ett eskalerande våld – men de varnar också för okunniga tolkningar av det man hittar online.

Risken är uppenbar att man i det korta perspektivet nu felaktigt kommer att tolka alla digitala fotspår som absoluta sanningar. I nästa steg kan man komma att förfäras än mer av vad som händer i sociala medier. Föräldrar, lärare och beslutsfattare kommer att tro att allt är plattformarnas fel och ifrågasätta unga människors användande av sociala medier. En problematik som redan är i fokus efter den senaste vågen av kritik mot Facebook, Instagram och även Tiktok.

Men det går inte att bortse ifrån att sociala medier också är viktiga forum och redskap för unga att hantera frågor om identitet, popularitet, värderingar och om hur det är att bli vuxen.

Att digitala kanaler används inom alla sfärer av samhället för att marknadsföra sig och presentera sitt liv på bästa möjliga sätt är ett faktum. Det är i grunden samma incitament för en politiker, journalist, hälso- eller sminkinfluencer som för en rappare när man gör sina olika utspel och inlägg i sociala medier.  

Verktygen används för att öka den egna populariteten, jaga makt och inflytande, ”chase clout”, för att bygga sina persona och det sociala kapital man har: Likes, views och streams är hårdvalutan.  

Publika öppna forum som instagram och tiktok visar en lika tydlig bild av hipphopparens eller gängmedlemmarnas valda digitala yta som Bianca Ingrossos eller Alice Bah Kuhnkes konton visar.

Oavsett livsstil är det kanaler som används för att glamorisera den livsstil man har eller vill ha. Ofta extremt välregisserat, med en större eller mindre dos av bluff och byggt på en fasad av vem man drömmer om att vara eller vill låtsas vara. Eller för att bearbeta den verklighet man lever i.

Mobilen är ett verktyg, kanske extra så för den med få alternativ i livet, att förvandla sig till någon annan.  Sociala medier möjliggör en snabb gestaltning av sina högsta mest ouppnåeliga drömmar och kanske, kanske har man en chans att nå hela vägen.

I ljuset av detta analyseras Einárs sista inlägg snabbt hos Expressen och idag skriver man om videos intressanta för utredningen av mordet. Aftonbladet hittar hot riktade mot artisten några dagar före mordet.

Sociala mediers roll för gängkulturen är väldokumenterad och för en bildstark subkultur som hiphop är det kanske extra attraktiva verktyg. Språket och bildspråket är centralt och hittar ständigt nya vägar och kanaler. Graffitins räckvidd byggde också på att verken fotograferades långt före att mobilerna fanns, för att de skulle dokumenteras eftersom de riskerades att tvättas bort och för att man ville sprida dem.

Steget över till sociala medier var naturligt och bidrar dessutom till att hyperlokala artister eller händelser effektivt och kraftfullt når ut till många.

Lance Williams som är professor vid Northeastern University i USA har studerat gängkulturen i Chicago från 1960-talet och framåt. Frågan om eskalerande våld är högaktuell även i Chicago där antalet bilkapningar, skottlossningar och mord fortsätter att öka sedan ett par år. Polisen i Chicago uppger att antalet skottlossningar ökat med 10% det senaste året.

Stadens politiker och tjänstemän söker febrilt lösningar för att tackla våldsepidemin. På en konferens för tre år sedan samlades en bred skara av experter, forskare och politiker där Lance Williams var en av tre forskare som bidrog med inspel för att mejsla ut vägar framåt för att bryta våldsspiralen.

Det ökade våldet i Chicagos fattigaste områden utförs av gäng som använder vapen och säljer droger. Men i rapporten från konferensen lyfte forskarna också fram att det allt mer märks att det finns en mängd av interpersonella konflikter som leder till tvister och repressalier som inte har en koppling till de mer traditionella gängrivaliteterna eller narkotikamarknaderna.

Efter ännu en våldsam helg nyligen i Chicago intervjuades Lance Willliams om sociala mediers roll i till det ökade våldet och säger till NBC i Chicago att ”Sociala medier blir som steroider i konflikterna” och förklarar hur de eldar på och förvärrar problemet eftersom de utökar arenorna och synligheten för dessa interpersonella konflikter.

Aktivisten Tio Hardiman från organisationen Violence Interrupters som ser våld som ett folhälsoproblem håller med Williams och säger i samma intervju att:

– Sociala medier har en direkt påverkan när det kommer till våldet här i Chicago och i resten av landet. Folk lägger upp saker i sociala medier för att hela världen ska se det. Andra kan sedan känna sig ”disrespekterade” av det som lagts upp och måste skydda sin integritet och svara, och många gånger svarar de då med våld eller dödar någon.

Även sociologen och etnografen Forrest Stuart från Stanford bekräftar hur sociala medier leder till att man hånar rivaler och öser förolämpningar över varandra som i nästa steg kan leda till repressalier offline.

Han har genomfört etnografiskt fältarbete i syfte att studera hur sociala medier förändrar den sociala organiseringen bland gäng och hur det påverkar gängvåldet. Med hjälp av 60 ungdomar från fem gäng har han följt deras off- och online liv under två år.

Han beskriver hur gatans kod förr hölls inom gängkulturen långt från offentligheten och ansikte mot ansikte inom ett geografiskt område men nu plötsligt blir det allmängods på de offentliga scenerna som sociala medier är.

Här kommer inläggen att tolkas av personer som inte var ämnade som målgrupp. Den här formen, av en slags kontextkollaps, är något som alla användare av sociala medier har att förhålla sig till.

Men samtidigt som det för andra skapar möjligheter genom att man kan bjuda in sina följare i vardagen så kan det för människor från utsatta områden leda till att de sociala medierna blir som ett digitalt fängelse som det är svårt att ta sig ifrån, säger Stuart i en intervju hos BBC.

Än mer så nu när såväl polis som åklagare okunnigt och utan kontext scannar sociala medier utan annan kunskap än sin personliga syn på såväl sociala medier som språk.

De kan välja att tolka allt som reella hot eller bevis för vapen- och droginnehav men ibland har de unga invånarna i utsatta områden bara skrutit för att imponera på sina vänner.

– Det man sagt och gjort online blir en form av karaktärsvittnesmål, säger Stuart och ger konkreta exempel på hur hårt det drabbat unga män som hoppats kunna ta sig vidare men senare får ta konsekvenser för vad de publicerat och hur de interagerat med andra i sociala medier.

Under sin tid med gängmedlemmar i Chicago blev Stuart ofta förvånad över vilka inlägg de unga männen han spenderade tid med publicerade. Han umgicks med dem i helt vardagliga situationer samtidigt som de lade upp väl förberedda bilder och videor med sig själva med vapen.

Några av dem ägde inte ens vapen och hade aldrig använt en pistol. Men de lånade vapen, tog en massa kort samtidigt som de bytte kläder och sparade alla dessa foton och videor av sig själva med vapen, och sedan kurerade de fram den tuffa och hårda persona de vill ha i sociala medier.

– Jag upptäckte detta flexande i sociala medier. Jag kunde stå bredvid dessa killar och insåg att de postade saker som inte hade något att göra med vad vi faktiskt gjorde, säger Stuart i tidskriften GQ om gängvåld och sociala medier under tiden som hans fältarbete pågick.

Stuart oroar sig för hur tidigare forskning av gängkultur och sociala medier endast sett plattformarna som ytterligare arenor för våldsamma konflikter som kan komma att duplicera våldet. Med den tesen förutsäger man att sociala medier kommer att öka frekvensen och intensiteten av våldet utanför nätet vilket han menar inte stämmer.

Han pekar på att det finns en uppenbar överskattning av orsakssambandet mellan sociala medier och våldet utanför nätet. Och att forskningen ofta missar att titta på hur sociala medier lika mycket skapar möjligheter för gängassocierade ungdomar att distansera sig eller helt undvika våld utanför nätet på ett sätt som inte varit tillgängligt tidigare.

Det kan också innefatta möjligheten att få ut sitt eget skapande inom musiken helt utan de stora skivbolagen – en möjlighet att ta sig vidare i livet.

Stuart lyfter också fram hur man ofta missar att se att sociala medier mer transformerar formerna för konflikter, anpassat till varje digital arena, och inte enbart bidrar till eskaleringen av våldet utanför nätet.

Den oro som Stuart hyser för felaktiga analyser av vad som sker online i relationen mellan sociala medier och gängkultur är att när man felkaraktäriserar nyckelmekanismer och överskattar de potentiella negativa effekterna av beteendet online på det sätt som han anser den mer trubbiga forskningen gör (som ej genomförts på plats under fältstudier) bidrar till en straffrättslig praxis som kommer att skada boenden i utanförskapsområden på ett sätt som inte står i proportion till det som hänt i de sociala medierna.

I sin slutrapport från fältstudien Code of The Tweet: Urban Gang Violence in the Social Media Age ger Stuart en rad exempel på hur hårt straffade många blivit på grund av felanalyser av det som skett i sociala medier.

Samtidigt som han påpekar att majoriteten av utmaningarna förblir begränsade till det som händer online och inte leder till våld offline beskriver Stuart också hur de sociala medierna används av ungdomar för att utmana varandra.

Ett fenomen som funnits länge men vars dynamik förändrats och där insatsen höjts genom de sociala medierna är ”catching lacking”. Utmaningen tar avstamp från den gemensamma förståelsen för att ingen kan vara så hård och tuff dygnet runt som man målar upp i sociala medier. Man vill samla på sig bevis för som motbevisar den bild som offret gett av sig själv.

Man letar efter chanser att ogiltigförklara sina fienders offentliga personlighet genom att möta dem i mer vardagliga situationer långt bort från gatans och numer instagrams hårda fasad. Det kan vara slumpmässiga eller mer planerade möten.

För att offentligt angripa och förnedra ett offer väntar man ut dem tills man hittar dem i sociala situationer där de inte är den där personan som finns online. Offret i fråga kanske är på jobbet eller äter middag med familjen, shoppar med sin mamma och kan ofta vara utan vapen eller sina gängmedlemmar eller vänner som kan skydda dem i ett sådant här läge.

Ofta slutar angreppen med med fysiska övergrepp och förnedring. Personen tvingas ofta be för sitt liv eller om nåd samtidigt som angriparen filmar det hela och sprider resultatet av förnedringen i sociala medier: ”kolla så ser ni att han inte är så tuff som han vill vara.”

Situationerna kan snabbt eskalera från mer pinsamma händelser för offret till att bli både våldsamma och farliga.

Stuarts fältdata visar att sociala medier också blir verktyg för en slags osynlig övervakning som kan förvärra våldet. Det är lätt att samla in data om offrets vistelseort och hitta sårbarheter vilket öka precisionen och dödligheten när överfall väl görs.

Forrest Stuart har sammanställt sina fältstudier i boken Ballad of the bullet: gangs, drill music and the power of online infamy som är en rekommenderad och viktig läsning för den efterdebatt som kommer nu.

Einárs mord kommer att vara centrum för en förnyad diskussion om hiphop, utanförskapsområden, gängvåld, vapen, hårdare tag och sociala medier som måste vara präglad av allt annat än moralpanik för att lära sig något av det som skett och sker just nu i en rad utsatta områden i Sverige. Där det bor helt vanliga människor.

”Folk vill inte ens ha pengar, folk vill ha en tabbe (pistol), folk vill skjuta någon för att han säger det eller han säger det. Så har det blivit nu, folk är inte ens pengar, det finns inga pengar att hämta på den här gatan.”

Einár i Sebbe Staksets poddavsnitt ”Helt ärligt – Nils Einár Grönberg”, 7 oktober 2020

Bild: Einár Ns1 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0,

Missa inget. Få Blankspots nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kommer varje fredag med det senaste från Blankspot.

Bearbetar …
Klart! Du är med på listan.