I april kallade Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan till extrainsatt val till följd av missnöje mot regeringens förlust i kriget i Nagorno-Karabach i fjol. I söndagens val befäste Pasjinjan-regeringen sin position. Blankspots Rasmus Canbäck har intervjuat freds- och konfliktforskaren Vahagn Avedian om vad valreslutatet innebär.
Av Rasmus Canbäck 27 juni, 2021
Efter söndagens extrainsatta val i Armenien bekräftade premiärminister sin ställning i en majoritetsseger med 54 % av rösterna mot den största oppositionella kandidaten Robert Kotjarjans 21 %.
Valsegern var långt större än vad de senaste opinionssiffrorna visat som förutspådde en jämn kampanj där flertalet undersökningar, bara dagarna innan, visade på att Kotjarjan ledde maktkampen.
Bakgrunden till extravalet är det breda missnöjet med Armeniens förlust i kriget mot Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach under hösten där uppemot 10 000 människor dött och nära 50 000 armenier tvingats på flykt.
Kriget slutade i november i fjol med ett avtal om eldupphör där 1/3 av Nagorno-Karabach överlämnades i azerbajdzjansk kontroll och alla de sju omkringliggande regioner armenierna i Nagorno-Karabach ockuperat också återlämnades.
Sedan krigsslutet har politiken i Armenien präglats av instabilitet, ett flertal ministrar har avgått och oppositionen har ropat efter Pasjinjans avgång.
Med valresultatet befästes Pasjinjans förtroende, men Kotjarjan har redan dagen efter anklagat Pasjinjan för valfusk. Det rör sig bland annat om anklagelser av att röstlokaler varit mörklagda eller misstänka mutor.
Valobservatörer för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, bekräftar dock att valet i det stora hela har gått korrekt till.
Efter sju månader av politisk instabilitet i Armenien återstår nu frågan hur valresultatet kan påverka den framtida utvecklingen.
Till saken hör också att Nikol Pasjinjan fick makten med bred majoritet 2018 efter en fredlig revolution, Sammetsrevolutionen. Robert Kotjarjan var tidigare premiärminister och president mellan åren 1998-2008 och representerar i mångas ögon den regering som revolutionen avsatte.
För många stod den dåtida regeringen för höga korruptionsnivåer, maktfullkomlighet och ett nära samröre med ryska oligarker.
Blankspot har träffat Vahagn Avedian, freds- och konfliktforskare med ett flertal utgivningar om armenisk politik och konflikten i Nagorno-Karabach.
Varför skiljde sig valresultatet så pass stort från opinionsundersökningarna?
– Fram till sista dagen visade undersökningarna på att Kotjarjan gått förbi Pasjinjan. Nu fick man visserligen ta dem med en nypa salt, för även om det var etablerade företag som Gallup som utförde undersökningarna så beror det annorlunda utfallet sannolikt på att folk inte svarar sanningsenligt. Tilliten mellan den som blir tillfrågad och den som frågar är helt enkelt liten. Mångfalden av dessa undersökningar var också liten och det var mer ett eller två företag som utförde dessa undersökningar vilket för att noggrannheten blir relativ osäker.
Vad innebär en så pass stor valseger för Nikol Pasjinjan?
– Det kan gå två olika vägar. Den ena är att Pasjinjan tar en ställning där han sträcker ut handen till oppositionen för Armeniens bästa, och den andra att han fortsatt ser dem som en del av det system Pasjinjan sedan 2018 försökt att avsätta. Det besvärliga är balansen. Med det senaste valresultatet har Pasjinjan bekräftat sin maktposition och arbetet med att genomdriva förändringar i systemet, men att bekämpa korruption på de högsta nivåerna är också var det tog stopp. Om man dessutom ser krigsutgången som en del av denna schism så blir läget plötsligt ännu mer besvärande och komplicerat.
Vilka är de största utmaningarna för regeringen att ta itu med?
– Den första utmaningen blir att få ordning på den egna regeringen. Just nu finns det ingen utrikesminister och stora delar av ministeriet har avgått. Dessutom verkar det som om Pasjinjan haft stora problem med försvarsdepartementet. Många ställer frågan om hur lojal den sistnämna är mot regeringen och vem som bär ansvar för krigsförlusten. Den andra utmaningen är att ta itu med gränskonflikten med Azerbajdzjan, där de har gått in på armeniskt territorium utan att armén agerat. Beror det på lojalitetskonflikten inom regeringen eller yttre faktorer som Ryssland? Det är svårt att säga. Den sista är givetvis frågan om Nagorno-Karabach där förhandlingar om statusen ska upptas på allvar.
Vilken position förväntas oppositionen ta?
– De är givetvis oerhört besvikna efter valutgången, men även här finns det olika vägar. Antingen driver de en hård oppositionell politik eller så gör de faktiskt vad de har sagt att de ska göra: att bidra till Armeniens bästa. Det finns goda möjligheter att både vara i opposition och agera konstruktivt. Under valrörelsen har Kotjarjan klargjort att han har goda formella och informella kontakter i Ryssland som starkt kan bidra till att förhandlingarna om Nagorno-Karabach går framåt. De visade det inte på 20 år, när Kotjarjan först i 10 år var ledande, och därefter Sargsyan i lika många år, och förhandlingarna med Azerbajdzjan gick inte framåt alls – inget hände. Läget var visserligen relativt stabilt, men spänningarna byggdes upp hela tiden utan att något konstruktivt hände. Efter valförlusten har Kotjarjan insinuerat att han kommer verka i opposition utanför det parlamentariska arbetet. Vad det innebär får framtiden förtälja.
Vad betyder valsegern för framtiden för Nagorno-Karabach?
– Förhoppningsvis kan man lägga mer energi på förhandlingarna nu när premisserna är klargjorda inrikespolitiskt åtminstone. Alla parter har sagt att det är rådande strukturer som ska gälla, det vill säga att Minskgruppen under OSSE leder förhandlingarna. Frågan är hur mycket de andra parterna – USA och EU – har att säga till om och hur dominerande Ryssland är i Minskgruppen. Men för Armeniens del är det viktigt att först få stabilitet i de egna leden samtidigt som man givetvis måste nu omförhandla av avtalet med Azerbajdzjan och i synnerhet angående Rysslands framtida mandat som fredsbevarande styrka.
Toppbild /Foto Areg Balayan
**
Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.
