Reportage om , ,

”För 8 år sedan flydde jag från Luhansk – nu är kriget tillbaka”

Efter 8 år har kriget kommit tillbaka. För Anja som lämnade Luhansk när bomberna föll den gången har den icke-erkända republiken Transnistrien, Pridnestrovie, blivit hennes nya hem.

Foton av Michail Kalarasjan

– Vad är en flykting? Jag vet inte. Jag har aldrig ens tänkt på att kalla mig för det. Är jag en sådan? Kanske. Kanske inte. Pridnestrovie är mitt andra hem, så jag har aldrig sett saken på det sättet.

Det har precis blivit mörkt när Anja berättar om sin väg till Transnistrien, eller Pridnestrovie som det heter här. På andra sidan av floden Dnjestr syns lamporna tändas i Moldavien. För 30 år sedan var det krig här, och nu är det krig i Ukraina, i Donbass där hon kommer från.

Om sanningen ska fram är det inte historien om kriget i Ukraina som jag tänkt att skriva om när jag för en vecka sedan passerade gränsen till Transnistrien. Det är så många andra som gör det, och som sannolikt gör det bättre än jag.

Men så kom Anja. Jag ville fråga henne om hur det är att driva ett litet café i Ribnitsa i norra Transnistrien, och hon började med att berätta att det är ”normalno”, det är som vanligt.

– Men det kanske är intressant för dig att veta varför jag driver mitt café.

Bland de sovjetiska bostadshusen myllrar det av liv. Butiker, marknader och en stor skola.

Det är slutet på februari. I nyheterna kommer uppgifter dagligen, nej kanske timme för timme, om upptrappningen i konflikten i Ukraina. Det är på andra sidan gränsen från Transnistrien och även om det inte talas om överallt, så märks det.

Folk sätter inte ord på vad som händer, men det ligger som ett tjockt moln över konversationerna som förs. Kanske är det för att människorna i Transnistrien själva genomgått ett blodigt krig för 30 år sedan eller kanske är det för att det finns en osäkerhet i hur man ska förhålla sig till konflikten.

I Transnistrien finns det trots allt både 4 00 ryska fredsbevarande trupper enligt folkrättsliga överenskommelser, och uppemot 1 500 ryska ”fredsbevarande” trupper på ryskt eget initiativ, men med Transnistriska regeringens goda inbjudan. Moldavien och övriga världen betraktar de senare som illegala.

Kriget 1992 uppstod efter att det huvudsakliga rumäniskspråkiga Moldavien brutit sig loss från Sovjetunionen, och nationalistiska krafter i landet förespråkade en union med Rumänien. På östra sidan av floden Dnjestr, där den demografiska fördelningen är spridd mellan moldovier, ukrainare och ryssar, förespråkade man istället att i första hand stanna kvar i Sovjetunionen och i andra hand åtminstone utropa självstyre.

Kriget tog 2 000 liv, och konflikten har sedan dess varit frusen. Idag är Transnistrien en självstyrande icke-erkänd republik vars huvudsakliga stöd kommer från Ryssland.

När kriget i Ukraina startar är det i huvudsak inte den NATO-allierade västvärlden som den transnistriska regeringen sympatiserar med, utan den ryskledda Putinregeringen.

Anja berättar om sin väg till Transnistrien, eller Pridnestrovie som det heter här.

Kaffemaskinen fräser när den sprutar kokande vatten i espresson. Anja gör varsamt och vant i ordning en kopp ”americano” och ställer den på bardisken.

– Jag köper in de färska bönorna från ett rosteri i Kiev. Det är egentligen inte så populärt i och med kaffet är dyrare än vanliga märken, men för oss är kvalitén det viktiga.

På väggarna hänger klenoder från den förra ägaren som inrett caféet i Harry Potter-tema. Vid en första anblick framstår det som ganska bisarrt. På väggen hänger en kvast som det står ”Nimbus 2000” på och på andra sidan lokalen hänger en ”Gryffindortavla”.

Utifrån ser det bara ut som ett klassiskt café vars ägare kanske köpte det för 25 år sedan och inte har brytt sig om att göra om det, men där inne finns värme, Anja och hennes katt Margaux. När cafégäster öppnar dörren smiter det in hemlösa katter utifrån som vill leka med den lilla Margaux som gladeligen tar emot dem.

– När kriget bröt ut april 2014 så stannade vi först kvar i Luhansk börjar Anja berätta. Men efter ett par månader blev det allt tydligare att vi inte kunde vara kvar där. Och på något vis lyckades jag och min mamma knipa en plats på det allra sista tåget som gick från Luhansk till Kiev.

Medan Anja och hennes mor lämnade Luhansk så valde hennes far att stanna kvar.

– Han kommer därifrån och älskar sin stad, så vi kunde inte få med honom. Min mamma och jag åkte till Pridnestrovie där min morfar kommer från. Är det inte skruvat? Jag åker från en plats ”som inte finns” till en annan likadan.

Hon skrattar ironiskt åt sig själv och fortsätter.

– När vi lämnade Luhansk så tänkte jag inte riktigt på kriget. Jo, det fanns där. Det hände. Det var explosioner och bomber. Vissa reagerar med panik, andra stänger av. Vad ska man göra? Vad kan man göra?

Anja talar lugnt. Hon har bestämt sig för att vara kvar i Ribnitsa. Att inte återvända till Luhansk. Hon bor nu med sin sambo Evgenij och de trivs i staden.

– Vi kom till Pridnestrovie och bodde hos min morfar. Men det var verkligen inte lätt. Det första vi var tvungna att göra var att arbeta, så vi besökte en organisation som var väldigt vänliga mot oss och försökte hjälpa till. De försåg oss med kontakter hos arbetsgivare som behövde folk. Min mamma fick jobb på ett bageri där hon kunde arbeta med sin specialitet. Hon är verkligen tacksam för all den hjälp vi fick! Jag fick jobb på ett läroverk.

På andra sidan Dnjestr ligger Moldavien.

En person på caféet tar upp sin telefon och säger till alla att vara tysta. Han får rynkor i pannan och tittar ner på skärmen där Luhansks president håller ett tal. Presidenten talar beslutsamt. Han informerar om att all civilbefolkning ska evakueras från Donbass och att aktionen inleds omedelbart.

– Det är snart krig. USA tvingar fram en militär konfrontation.

Den mediala bevakningen är annorlunda än i Sverige. Nyheterna är diametralt motsatta från det som jag annars läser och hör i Sverige, men reaktionen inne på caféet är ungefär densamma med skillnaden att dem jag pratar med här vet vad krig innebär.

Oro. Djup sorg och djup oro.

Tystnaden i lokalen ligger där några ögonblick och det är sådär pressat som det bara kan vara när något hemskt är på väg att hända och ingen förmår sätta ord på det.

Transnistrien, Pridnestrovie, är känt för sina katter.

För Anja har de åtta åren varit tuffa. Hon hade svårt för att Ribnitsa till skillnad från både Luhansk och Kiev där hon tidigare bott var en mycket mindre stad.

– När pandemin kom bröt depressionen ut fullständigt. Det var inte pandemins fel egentligen, men jag antar att många av oss bär på ångest som vi låter koka. Som vi låter växa tills vi inte kan bära på den längre. Jag behöver träffa människor för att må bra, och pandemin blev den utlösande faktorn för att all ångest skulle hinna i kapp mig.

– Men jag är verkligen tacksam för detta liv och trots att allt varit så dramatiskt, och är så är jag tillfreds nu.

Hon fortsätter.

– Kriget kanske var en av anledningarna till att jag mådde dåligt, men verkligen inte den enda som påverkade hur jag agerade och hur jag mådde.

Och det var då en annons kom upp på nätet. Caféägaren som älskat sitt Harry Potter-fik ville sälja det. Det hade dykt upp andra projekt i livet där fiket inte längre fick plats.

– Jag tvekade knappt en sekund säger Anja och ler. Helt ärligt gav den förra ägaren praktiskt taget bort caféet till mig, men det är bland det bästa jag har gjort. Caféet har varit min terapi. En plats att komma till när jag behöver andas.

Hennes sambo Evgenij öppnar dörren till caféet och en katt smiter in igen. Margauxs svans börjar vifta från höger till vänster. Det är lekläge nu.

– Och så har jag ju Margaux. Det är vi två som är bästa vänner.

Morgonen den 24 februari slår raketattackerna ner mot ett stort antal militärstrategiska mål i Ukraina, och några av dem träffar också civila.

Det är bara början och lär bli mycket värre de kommande dagarna, kanske veckorna.

Bilder och videor på raketer som antogs ha skjutits från Transnistrien cirkulerade i sociala medier, men att det hänt dementerades sedermera. I Moldavien tog man på morgonen efter de första raketerna föll i Ukraina ett snabbt beslut om att börja bygga flyktingläger.

Jag skriver till Anja och frågar hur det är med henne. Hon mår bra säger hon, men hennes 58-åriga pappa har blivit kallad till armén i Donbass. Och hennes mamma är kvar i deras lägenhet i Luhansk.

Det finns inga planer på att lämna.