Analys om Demokrati

Fler föredrar auktoritära system före demokrati i Eurasien

Attacker på demokratiska institutioner spider sig snabbare än någonsin i och är en utmaning för själva demokratin som modell. Det konstateras i en ny rapport.

Av Brit Stakston 15 maj, 2021

I rapporten Nations in Transit 2021 av Freedom House beskrivs hur de antidemokratiska strömningarna vinner mark över regionen. Eurasien är den sammanhängande landmassa som utgörs av de två världsdelarna Europa och Asien.

Allt fler regeringar drivs av en ideologisk agenda som leder till en försämring av demokratin vilket kan få globala effekter, menar organisationen Freedom House som tagit fram rapporten.

Det är den demokratiska utvecklingen i 29 länder i Central- och Östeuropa, Balkan och det tidigare kommunistblocket som rapporten beskriver.

En antidemokratisk vändning – summerar Freedom House utvecklingen.

Under året 2020 drabbades totalt 18 länder av nedgångar i den ranking som rapporten använder sig av. Det inkluderar valda lokala och nationella regeringar, statliga institutioner så som rättsväsendet, antikorruptionsmyndigheter, civilsamhället och media.

Endast sex av de undersökta ländernas poäng förbättrades och i fem länder skedde ingen förändring.

För 17:e året i rad är minskat demokratiskt utrymme den övergripande trenden. Länderna klassificeras i fem kategorier: konsoliderade demokratier, halvkonsoliderade demokratier, övergångs- eller hybridregimer, halvkonsoliderade auktoritära regimer och konsoliderade auktoritära regimer.

Antalet länder som kategoriseras som demokratier är på sin lägsta punkt i rapportens historia.

Demokrati har inte varit det enda styrelseskicket i regionen, men har allt sedan det kalla kriget, varit en ”ambitiös slutpunkt” skriver Zselyke Csaky i rapporten. Rapporten beskriver hur den målbilden blivit allt mindre värd som tankemodell och att det pågår en erosion av den liberala demokratiska modellen samtidigt som uppkomsten av auktoritära makt ökar.

Etablerade demokratiska institutioner misslyckas med att ta itu med pressande samhällsfrågor, ökande polarisering och växande ojämlikhet.

Resultat blir att det driver fram en osäkerhet och ilska.

Dessutom har en rad större demokratier till delar misslyckats under det senaste årets pandemi. Att detta ytterligare kan användas för att peka på hur misslyckad demokratin som styrmodell är har vi också rapporterat om tidigare. Det är tydligt att i perioder av förändring och missnöje har antidemokratiska ledare i regionen börjat omdefiniera normer och omförhandla gränserna för människors fri- och rättigheter. De antidemokratiska rörelserna växer och rotar sig fast. De lär även av varandra vilket skyndar på utvecklingen.

I kampen mot folkhälsan har det under året öppnats för fler möjligheter för den här utvecklingen.

Utvecklingen i Polen och Ungern är de två länder som i rapporten sticker ut för en “demokratisk försämring utan motstycke under det senaste decenniet”.

Ungern sjönk två kategorier och landar nu i deras analys som en övergångs eller hybridregim. Polen klassificeras fortfarande som en halvkonsoliderad demokrati, men dess nedgång under de senaste fem åren har varit brantare än Ungerns.

De regerande partierna i huvudstäderna Budapest och Warszawa har länge efterliknat varandra. De arbetar mot rättslig autonomi, ifrågasätter den fria oberoende pressen och attackerar sårbara minoriteter.

Det finns nu en tendens till att ha slutat attackera de liberala principerna som ligger till grund för demokratin utan att sätta nya normer och öppet sprida antidemokratiska metoder. I de här länderna blir det tydligt hur den tidigare målbilden med liberala demokratier blir allt mer ointressant för de regerande partierna.

Ungerns modell för mediestyrning och censur av privatägda medier omfamnas öppet av likasinnade regeringar i regionen såsom i Serbien och Slovenien. Även i dessa länder ökar attacker på medier och journalister och Orban har investerat i den slovenska medieindustrin. Mest tydlig är dock hur utvecklingen i Polen följt den ungerska modellen. Den polska regeringen har under året, genom en ett oljebolag, förvärvade fyra femtedelar av landets regionala medier. De köpte Polska Press och deras dryga 20 regionala dagstidningar samt ett 100-tal andra publikationer.

LGBT-människors rättigheter och abortfrågan är exempel på områden där det i såväl Polen som Ungern sker en farlig utveckling präglat av en starkt hatisk och homofobisk retorik. I Polen beskrivs det som en kamp mot ”HBT och könsideologi” och liknande tongångar höjs även av den ungerska regering. Attacker mot HBTQ-gemenskapen ligger högt på den politiska agendan, vilket bland annat lett till att det juridiska erkännandet av transpersoner har upphävts att man ändrat i konstitutionen för att förbjuda adoption av par med samma kön.

Freedom House beskriver i rapporten att målet för de styrande partierna i Ungern och Polen är att legitimera deras antidemokratiska praxis. De regerande partierna i dessa båda länder har börjat marknadsföra sina rättsliga ”innovationer” i nybildade juridiska tidskrifter. Här tar de också tydlig position mot EU och vill utmana den Europeiska unionens rättsstatsprinciper och vill med sitt planerade “institut för rättsstatsprincipen” ta en ledande position om rådande normer och rättssystem.

Förankring och utvidgning av antidemokratiska normer och idéer är inte ett nytt fenomen i de här regionerna. Sådana metoder och innovationer har länge funnits mellan Ryssland och dess grannländer.

Men i Ryssland och resten av nationerna i den östra halvan av regionen har sker en märkbar fördjupning av autokratisering och rör sig mot en utveckling till diktaturer. För första gången i rapportens historia nådde Rysslands poäng på den nationella demokratiska styrningsindikatorn botten i rapporten. Bottennoteringen återspeglar president Putins absoluta kontroll i ”den bedrägliga konstitutionella folkomröstningen 2020 och hans onda ansträngningar att tysta avvikande röster”. Här lyfter man i rapporten fram mordförsöket på Aleksey Navalny under förra året och hans fängslande i en ökänd straffkoloni i år som exempel på hur denna makt demonstreras genom grymhet.

Attacker mot protester och praktiskt taget alla medborgare som är inblandade i politisk verksamhet samt planer på att skärpa statskontrollen över internet menar man i rapporten visar att Putin och Kreml är ”rädda för sina kritiker och fast beslutna att säkra en regisserad valseger hösten 2021 med vilka metoder som helst”.

I Belarus ledde de brutala och intensiva protesterna mot demonstranterna efter presidentvalet 2020 till en eskalering för Alyaksandr Lukashenkas regim menar Freedom House. Efter år av förtryck som präglats av perioder med diplomatisk upptining, mötte Lukashenka en motståndsvall när demonstranter från alla samhällsskikt enades bakom prodemokratikandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya. Men efter månader av massarresteringar, misshandel, tortyr och fängslande av många politiska fångar verkar visionen om ett mer demokratiskt Belarus alltmer avlägsen.

I Centralasien som i så många andra delar av världen finns den största ljusglimten i det civila samhällets otroliga motståndskraft inför demokratiska försämringar och pandemin.

Organiserade samhällsgrupper, löst sammansatta gräsrotsinitiativ och engagerade medborgare har gått ihop för att fylla det tomrum som staten lämnade 2020. De gick samman när regeringarna i autokratiska regeringar misslyckades ge befolkningen välbehövlig hjälp och hopp i en tid av kriser och rädsla för sina liv på grund av pandemin.

Människor har förenats och gått samman för att förändra även under dessa tendenser av fördjupad autokrati och rädsla för smitta.

Men i stort har utrymmet för reformer i en mer demokratisk riktning varit litet under 2020. Nations in Transit-rapporten är ju i grunden en sammanställning över reforminsatser; utifrån deras metod som gör antagandet att övergång sker från ett icke-demokratiskt system till något mer demokratiskt och att det är både möjligt och önskvärt. Men i många länder där det hade funnits hopp om förändring verkar mycket av momentumet ha tappats bort. Förändringsrörelserna beskrivs i rapporten ha tappat fart.

Här nämns utvecklingen i Armenien och hur kriget med Azerbajdzjan över Nagorno-Karabakh har utlöst en inhemsk kris. Landets demokratipoäng minskade för första gången sedan sammetsrevolutionen 2018. Utvecklingen hittills i år, inklusive spänningar mellan militären och premiärminister Nikol Pashinyan, visar att situationen kan bli värre. Läs gärna mer i vår rapportering från regionen.

I Ukraina mötte president Volodymyr Zelenskyys reformansträngningar ett starkt motstånd från rättsväsendet.
I Moldavien väckte valet av Maia Sandu som president i slutet av 2020 förhoppningar på förändring, men hennes försök att övervinna fientligheten i parlamentet 2021 har lett till en långvarig politisk och interinstitutionell kamp, vilket ytterligare kan försvaga demokratiska skyddsåtgärder.

Liknande mönster finns i hela regionen och rapporten efterlyser demokratiska framgångshistorier särskilt i regionen i Balkan där reformutvecklingen gått bakåt.

Trots att viktiga maktöverföringar ägde rum i Montenegro 2020 och Kosovo 2021, är det fortfarande oklart om de kommer att leda till en förbättring av demokratiska institutioner. Och utan en sådan institutionell omvandling är varje politisk öppning i en demokratisk riktning extremt svår att upprätthålla.

Vändningarna bort från demokrati och fler öppningar mot antidemokratiska alternativ i regionen kommer att få globala konsekvenser menar man i rapporten. Ledarna och partierna i allt fler länder avvisar öppet demokratiska normer och lyfter fram ”auktoritära motnormer”.

Att det är steg som vidtas av politiska ledare som valts och därmed kan hävda att de agerar i ett nationellt intresse – eller utifrån en ideologisk agenda – kan ibland dölja det slutgiltiga målet, att behålla makten på obestämd tid.

Om dessa antidemokratiska normer får spridas, kommer de att legitimera ett brett spektrum av övergrepp och försvåra livet för miljontals människor, inte bara i autokratier utan också i den grå zonen mellan demokrati och diktatur.
I rapportens summering beskrivs demokratins utmaning som ”betydande men inte oöverstigliga”. Här menar man att det finns något att lära av hur autokraterna lär av varandra och hur strategiska de är. Att det är dags att demokrater måste göra mer än bara lyfta hoten mot demokratin.

”De bästa metoderna och lärdomarna bör delas mellan demokratier, precis som autokrater har utbytt sina idéer. Demokratiska stater måste också samordna sin utrikespolitik med fokus på kärnprinciper, inte bara säkerhetsfrågor eller geopolitisk konkurrens.”

Metoder man i rapporten vill lyfta fram är att hålla dörren öppen för framsteg och stödja de institutioner i sjuka demokratier och hybridregimer som underlättar för förändring vilket inkluderar valprocess och fria medier.

Och i auktoritära regimer som ökar förtrycket kommer demokratiförespråkare att behöva förbättra övervakningen av denna utveckling och hjälpa offren för förföljelse, samtidigt som de förbereder sig för att kunna svara mo alla framtida möjligheter till förändring.

”I slutändan måste emellertid demokratier ge fördelarna med ett fritt självstyre till sitt folk. Medborgarna måste få konkreta resultat för att återställa förtroendet för systemet och bygga stöd för det gemensamma uppdraget att försvara demokratiska ideal i en alltmer fientlig värld.”

Av Brit Stakston