Sveriges tidigare ambassadör i Kina, Anna Lindstedt har nu delgivits misstanke om brott med anledning av sitt agerande i fallet med den fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai. Men vill vi ha rädda ambassadörer, som följer protokoll punkt och pricka och inte vågar bygga och testa okonventionella lösningar? Ja då gör vi vårt land och våra fängslade medborgare en otjänst. Det skriver Martin Schibbye i en krönika.
Av Martin Schibbye 28 maj, 2019
Under våren blev nyheten om Sveriges Kina-ambassadörs tvådagarsmöte om den fängslade förläggaren Gui Minhai på Sheraton i Stockholm en världsnyhet. DN:s ledarsida talade om det som ”en av de största skandalerna inom svensk utrikespolitik” och den före detta svenska ambassadören Anna Lindstedt är nu ”skäligen misstänkt för förhandlingar med främmande makt utan mandat och därigenom orsakat Sverige ett avsevärt men”.
Fördömandet av hennes agerande har varit unisont. Men att arrangera den här typen av kreativa möten är väl precis det vi har ambassadörer för? Att mellan skål och vägg testa lösningar och hitta vägar ut ur låsta situationer i tassemarkerna mellan näringsliv, politik och kultur.
Det är just den här typen av social ingenjörskonst som begåvade ambassadörer är som allra bäst på.
Finlands legendariske president Urho Kekkonen använde alltid bastun för att tämja den ryska björnen. Värdet av diplomati och internationellt relationsbyggande i hettan utan kläder och protokoll har uppenbart tjänat Finland väl.
Att hänga kvar sent på hotell där politiker brukar ha sina vattenhål för att få information och dela uppgifter man vill plantera är ju en del av jobbet. Och att inte informera UD om allt man gör antar jag sker av en ömsesidig respekt då UD kan svära sig fria om något går snett.
Vilket är precis vad vi nu ser ske.
Att de kinesiska representanterna under mötet framfört att de vill att anhöriga ligger lågt med kritik mot Kina är väl ett rimligt krav av en diktatur. Alla är ärliga utifrån sina utgångspunkter och att förstå sin motpart är i andra fall grunden för att hitta en lösning.
Det var ett av diktaturen Etiopiens ständiga käpphästar under den tiden jag själv satt fängslad – en önskan om arbetsro. Något som i perioder såväl anhöriga som medier accepterade för att låta diplomatins kaffekvarnar mala. Medan diplomaterna, när skiten ändå träffade fläkten, påpekade att i ett land som Sverige kan man inte ”styra medier”.
I efterhand är det tydligt att det fanns flera perioder under min egen tid i fängelse då svenska medier skrev mindre – eftersom en massiv bevakning just vid tidpunkten skulle ha missgynnat processen med att få ut svenska medborgare ur ett fängelse.
Fallet Gui Minhai är allvarligt och han borde omedelbart släppas fri vilket Margot Wallström och UD uttryckligen sagt vid flera offentliga tillfällen.
Att använda anhöriga som gisslan i det diplomatiska arbetet vilket verkar ha skett på Sheraton är upprörande – men klart är att detta möte blivit omtalat eftersom det nu blivit svensk inrikespolitik av frågan.
Om det nu visar sig att Sveriges Kinaambassadör Anna Lindstedt agerat på egen hand är det ”skandalartat” menar Moderaternas utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark.
Det återstår nu för åklagaren att bevisa att ambassadören haft ett uppsåt att begå brottet – att utan mandat förhandla med främmande makt. Men vill vi riskera att få rädda ambassadörer, som följer protokoll punkt och pricka och inte vågar bygga och testa okonventionella lösningar så gör vi vårt land och våra fängslade medborgare en otjänst.
Att navigera i hotellkorridorer, skumma barer och tillsammans med affärsmän surra runt champagnehinkar på Sheraton under småtimmarna borde vara en naturlig del av jobbet för fler inom svensk utrikesförvaltning.
**
Krönikan publicerades först i Expressen under rubriken “En diplomats plats är runt champagnehinken”.
Texten ledde också till en debatt på Expressens kultursidor som kan läsas här.
