Röster om

"IS-fångar har rymt från fängelset" – Dagbok från Kabul vecka 30.

"Fred är vad alla drömde om. Men nu pratas det om att det är fred och det är värre än någonsin," skriver Mohamed i veckans dagbok.

Jag cyklar ofta när jag behöver ta mig till marknaden eller när jag ska fotografera olika platser i Kabul.

I dag gav jag mig ut för att se hur det går för människor och vad de gör för att klara av den här svåra tiden.

Den första mannen jag träffar tvättar sin bil. Inte i en biltvätt som i andra länder utan bredvid en väg där det rinner avloppsvatten. I vägkanten har taxibilar och privata bilar parkerat och barn tvättar bort dammet från bilarna med vatten som redan är brunt av smuts. 

Jag ser att barnen jobbar med en enkel tygtrasa.

Inne i bilarna sitter de som kör kvar och tittar på. Ibland ropar de ”fortare” för att sedan fortsätta titta. Hade man druckit vattnet som bilarna tvättas med hade man blivit sjuk. Det luktar fruktansvärt.

Jag kan inte förstå hur man kan tvätta sin bil i detta vatten. Dessutom måste det ju vara olagligt att ens parkera där bredvid vägen om man bortser från att barn tvättar bilarna. Men det finns inga särskilda trafikregler som följs här. Och de flesta verka vara nöjda med att det är så. Regeringen också. 

Både barnarbete och barnäktenskap är vanligt i Afghanistan och det verkar heller inga lagar kunna ändra på. I Afghanistan jobbar barn för om de inte jobbar kan de inte äta. I Sverige har vi barnbidrag men här måste barnen jobba från tidig ålder. Fattigdomen är överallt och 90 procent av varorna kommer från utlandet. Inte bara mat utan också vapen och ammunition. Det gör att talibanerna kan kontrollera stora områden utan att behöva tillverka något. När både talibanerna och regeringen behöver stöd och vapen från utlandet – hur kan de förvänta sig att vi ska kunna försvara landet mot Pakistan?

Det skjuts raketer in i Afghanistan från Pakistan och landet vill göra motstånd men det förblir en dröm. 

Vi har inga egna raketer. 

Ett annat barn jag träffade i veckan var bara sex år och jobbade i bageriet.

Jag frågade honom hur han som är så ung kunde jobba här. Jag frågade om han kände sig tvingad av sina föräldrar att jobba. ”Kanske” svarade han. Han måste nog jobba för att kunna bo hos sin familj. 

Även om barn klarar att jobba så tror jag att de skadar sin hälsa på lång sikt. Framför allt när de som är så små jobbar hårt i värmen. Killen på bageriet är inte heller ensam.

Det finns tusentals som honom. 

Ett annat barn jag pratade med sålde glass i Kabul. Jag frågade om jag fick ta en bild på honom men det fick jag inte. Han vill inte att någon ska se att han jobbar när hans kompisar går i skolan. 

En annan händelse som det rapporterats om i veckan är det faktum att Afghanistan inte kan försvara sina egna fängelser. Nangarhar är en provins som ligger väldigt nära Kabul och där finns det ett fängelse där det sitter många talibaner och IS-medlemmar. Terrorister som dödat oskyldiga människor.

Först sprängde IS en bil som öppnade upp fängelsets port och sedan attackerade de alla som försökte förhindra rymningen. Mer än 300 av dem rymde och nu är alla oroliga för vad som ska hända. Afghanistan är en farligare plats nu.

De som rymt var i fängelse för att de dödat människor, kvinnor och barn. Familjer. Dessutom har 4400 talibaner släppts ur fängelserna som ett resultat av fredsavtalet. Ytterligare 600 ska släppas. Personer som dömts för mord, misshandel, kidnappning. Regeringen säger att om de inte släpper ut dem så blir det inga fler fredsamtal mellan talibanerna och regeringen. 

I det här läget kommer presidenten Ashraf Ghani ut och säger att han vill att landets ungdomar ska komma tillbaka. Vi behöver våra ungdomar säger han. Men vad vi ska göra för Afghanistan annat än att sitta och titta på hur människor dör omkring oss? Det finns inga jobb för oss och många kan inte klara sig i Afghanistan. 

Ashraf Ghani lovade att de utvisade ska få jobb och rättigheter men jag har inte sett någon få hjälp av regeringen.

Fred är vad alla drömde om. Men nu pratas det om att det är fred och det är värre än någonsin. Det kan aldrig bli fred om inte landet kan garantera de mänskliga rättigheterna. Hur länge kan vi vänta på dem?

När jag sitter och skriver detta ser jag på nyheterna hur det exploderar i Beirut. Jag har aldrig sett något liknande. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla som dött. Energi är nyttigt men samtidigt väldigt farligt.

Jag ber för människorna i Beirut. 

**

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.