Nyheter om Demokrati, Libanon

Expert om valet i Libanon: “Det kommer ta minst 20 år att vända utvecklingen”

Valet i Libanon resulterade i att det regerande partiet Hizbollah förlorade majoriteten medan ett stort antal oberoende kandidater intog platser i parlamentet, men kommer det att ha en betydelse för landet?

Av Linnea Bergqvist 9 juni, 2022

Den 15 maj genomfördes det första valet i Libanon sedan de massiva demonstrationerna år 2019 som tvingade den dåvarande regeringen att avgå.

Sedan dess har proteströrelsens största mål varit att byta ut den nuvarande politiska eliten, något som docenten Rola El-Husseini från Lunds universitet säger syns i resultatet från valet.

Bland annat ställde ett stort antal oberoende kandidater upp varav 13 lyckades få en plats i parlamentet. 

– Vad vi också har sett är att cirka 10 till 12 procent av de nyvalda ledamöterna är nya ansikten, säger hon.

Samtidigt har det regerande partiet Hizbollah tappat stöd och förlorade sin majoritet. Dessutom var 16,4 procent av kandidaterna som ställde upp kvinnor vilket resulterade att åtta stycken platser, vilket är det högsta antalet som parlamentet någonsin har haft.  

Trots det tror inte Rola El-Husseini att det är tillräckligt för att få igenom någon förändring då de mäktigaste partierna fortfarande innehar makten. 

Däremot poängterar hon att en diskussion har inletts inom civilsamhället som vill göra vissa förändringar som kan påverka valet av president, premiärminister och parlamentets talman – de tre högsta politiska positionerna i landet.

– Systemet i dagsläget innebär att Libanons president är kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Däremot har medlemmar i det civila samhället lyft frågan om det här systemet borde förändras så att platsfördelningen roterar mellan de religiösa grupperna, säger hon.

Hon berättar att landets nuvarande premiärminister Najib Mikato har varit tydlig med att han vill behålla sin position samtidigt som Saad Hariri, en av de största sunnimuslimska politikerna i landet, har tagit ett steg tillbaka från politiken.

Till följd av hans avhopp har ett antal nya sunnimuslimska politiker börjat etablera sig i ett försök att öka sina chanser att anses som tänkbara kandidater för premiärministerposten, vilket presidenten väljer i samröre med parlamentsledamöterna.

Parallellt har parlamentet haft samma talesman sedan år 1992, en man vid namn Nabih Berri som har blivit en symbol för de libanesiska parlamentet. 

Under tisdagen den 31 maj valdes han återigen om till talesman, dock med det lägsta stödet någonsin till följd av att de oberoende kandidater i parlamentet protesterade mot att han skulle väljas om. 

– Det här var den sjunde gången som han blev vald för en 4-årsperiod sedan inbördeskrigets slut. Berri är en före detta krigsherre och ses av många som symbolen för vad som är fel med efterkrigspolitiken. Han uppfattas också som en symbol för korruption och sekterism, säger Rola El-Husseini.

Hon förklarar att det finns ytterligare en problematik som det nya parlamentet står inför: de måste presentera en ny regering innan det planerade presidentvalet genomförs i oktober. Utan det kan inte en premiärminister väljas då det är presidentens uppgift att utse en kandidat för den positionen.

Sedan landet blev självständigt har många val skjutits upp medan positioner såsom presidentens och premiärministerns har stått vakant under långa perioder, detta till följd av meningsskiljaktigheter i parlamentet. 

– Den libanesiska politiken är ytterst komplex och det tar ibland uppemot ett år för parlamentet att kunna presentera en ny regering. Men till följd av att landet är i en sådan pass svår ekonomisk kris kan inte befolkningen vänta så länge, säger Rola El-Husseini.

I dagsläget har Libanon en av de största statsskulderna i världen mätt i andel av BNP och uppemot en tredjedel av befolkningen är arbetslösa men det finns de som menar att siffran är mycket högre, uppemot 80 procent. 

Samtidigt lever minst en femtedel på gränsen till extrem fattigdom och saknar el och vatten då finansieringen för elproduktionen och vattenförsörjningssystemen inte räcker till.

Den  libanesiska liran har tappat över 90 procent av sitt värde och i april var inflationen uppe på 206 procent, vilket innebar att 36 000 lira var värt endast en dollar.

– Jag läste häromdagen att en universitetsprofessor på det främsta universitetet i landet har en månadslön på 150 dollar i månaden. Det här är människorna som tidigare ansågs vara medelklas, men som nu lever utan el och vatten. Det här är inte bara ett politisk problem utan ett socialt, säger Rola El-Husseini.

För att skapa en förändring krävs det enligt henne att det politiska systemet förändras så att det inte bara gynnar större partier eller den politiska eliten. 

Hon påpekar även vikten av att inte överskatta valen i Libanon så länge systemet ser ut som det gör.

– Även om Hizbollah har tappat ett visst stöd innehar de fortfarande en stor makt, och jag tvivlar att de kommer att vilja genomföra några ändringar som inte är till deras fördel. Däremot är det positivt att det har tillkommit så många oberoende ledamöter i parlamentet. Min förhoppning är att de kan gå ihop och bilda en egen plattform, som de kan använda för att få sina röster hörda, säger hon.

Att en regering formas så snart som möjligt, och att de viktigaste positionerna tillsätts, krävs också för att det långsiktiga arbetet med landets många problem kan påbörjas.

I dagsläget har en preliminär överenskommelse med den internationella valutafonden genomförts som skulle möjliggöra ett lån på 3 miljarder dollar. 

Däremot är kraven för lånet många och Rola El-Husseini påpekar att många internationella aktörer antagligen inte kommer att komma till landets undsättning, även om den politiska eliten tycks tro det.

Så frågan som bör ställas är hur, och om, landet kan vända den negativa utvecklingen. 

Enligt Rola El-Husseini går det inte att svara på det i dagsläget då landet står inför så pass många problem. 

– Det är svårt att veta om det här går att vända. Jag har sett rapporter som menar att det kommer att ta Libanon runt 12 år att komma tillbaka där det var år 2017. Personligen tror jag att det kommer att ta runt 20 till 25 år. Att hoppas på att det kan förändras tidigre är enligt mig ett önsketänkande, säger hon.

Toppbild: Wikimedia commons

Av Linnea Bergqvist