Analys om
Efter tre år i Kabul: "Staden är inte så farlig som alla tror".
Afghanistan är ett land i krig och till och med huvudstaden Kabul är alldeles för farlig för att man ska kunna skicka någon dit – det är ett argument man ofta hör. Men hur är det egentligen att bo i Kabul?
Av Franz J Marty 26 december, 2017
De senaste åren har många afghaner flytt från konflikterna i sitt hemland, ofta för att söka skydd i Europa. Väl framme har de fått se sina asylansökningar avslås. Detta har lett till intensiva diskussioner i Europa där det ifrågasatts om det är rätt att avvisa asylsökande från Afghanistan och sända tillbaka dem till deras hemland.
I rapport efter rapport beskrivs det ökande antalet civila offer. Rebellgrupper tar över och tvingar människorna att fly, i de flesta fall till städerna. Men till och med i huvudstaden Kabul händer det ofta att talibanerna, och på senare tid även den så kallade islamiska staten, utför självmordsattacker.
Nyhetsbilderna visar döda kroppar som ligger bland rasmassor på gator som kantas av helt eller delvis förstörda hus.
Kabul framstår mer som en dödlig krigszon än som en stad. Personer som motsätter sig avvisningar brukar framhålla den här mörka bilden av Kabul. Men intressant nog är det få av de européer som påstår detta som har tillbringat så mycket som en dag i Afghanistan.
Det har jag gjort.
Jag har bott i Kabul i nästan tre år.
Ni kanske tror att jag som utlänning är skyddad och inte konfronteras med de vanliga afghanernas vardagsliv och eventuella risker. De flesta utlänningarna i Kabul bor trots allt instängda i särskilda bostadskomplex, skyddade av kraftiga betongmurar och bevakade av myriader av beväpnade vakter. Om de någon gång lämnar sina skyddade anläggningar körs de runt i bepansrade fordon och bär skottsäkra västar. Det är visserligen inte alla utlänningar som har råd med sådana långtgående säkerhetsåtgärder, men även de övriga brukar använda särskilda taxibilar avsedda för utlänningar. De hävdar att gatorna är för farliga.
Jag är inte sådan.
Jag bor inte i något högsäkerhetsområde (och enda skälet till att jag har en bostad i Kabul som kan anses som ”finare” med afghanska mått mätt och inte i ett traditionellt hus i ett fattigt område är att afghanerna inte hyr ut sådana till ensamstående, utan endast till familjer).
När jag förflyttar mig i staden brukar jag gå till fots. Det är bara när det är för långt att gå som jag använder bil, och då är det knappast en bepansrad sådan eller en dyr utlänningstaxi. Jag använder nästan bara mutar-i laini. Det är den lokala typen av kollektivtrafik – helt enkelt bilar och minibussar som kör längs fasta rutter. Man delar dem med andra passagerare som hoppar av och på längs vägen och betalar en viss del av kostnaden (vanligtvis 20 afghani (ungefär 0,30 US-dollar) per person).
Jag äter inte på några dyra restauranger med vakter som andra utlänningar, utan satsar på små, slitna lokala ställen eller köper gatumat från vagnar.
Jag lever mer eller mindre som en vanlig afghan, så jag vågar säga att jag har en ganska bra bild av vardagslivet i Kabul.
Jag har aldrig någonsin – inte en enda gång – varit rädd eller ännu mindre fruktat för mitt liv i Afghanistans huvudstad.
Kabul är inte det helveteshål som människor i Europa tänker sig.
Det är en mer eller mindre normal stad som inte är olik andra städer som jag har sett i den här regionen och på andra ställen. Inte vacker, inte på något vis speciell, men lång ifrån någon krigszon.
Situationen i Afghanistan fortsätter att vara allvarlig, konstaterar Migrationsverket i det senaste rättsliga ställningstagandet. Konfliktnivåerna i alla Afghanistans 34 provinser skiljer sig dock och det finns områden som bedöms som säkrare än andra.
Livet är normalt och för det mesta precis som i andra länder i den här delen av världen. I basarerna tränger folk sig genom folkmassorna, hoppar ur vägen för karlar som kör varor fram och tillbaka i skottkärror eller försöker pruta ner gatuförsäljarnas eller affärsinnehavarnas priser på allt ifrån fårhuvuden till iphones.
Andra butiker ligger i gamla köpcentrum – flervåningsbyggnader med trista korridorer och små affärsutrymmen som ofta ligger i loftgångar mot en innergård. Afghaner som har det bättre ställt brukar åka till moderna shoppingcentrum, som de i likhet med landets amerikanska allierade – eller ockupanter, beroende på vem du frågar – kallar för ”malls”. Även där finns det korridorer och affärer, men allt är luftigt, välputsat och upplyst.
Vid andra ögonkastet kan man dock även där se små tecken på förfall, som ibland börjar märkas redan innan bygget är klart (vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt med den här regionens byggstandarder). I minst ett av dessa köpcentrum finns det en splitterny biograf. Den typen av fritidsaktiviteter är dock inte lika vanlig här som i västvärlden (inte heller det något som avviker från grannländerna).
Men visst finns de.
Det finns ett nöjesfält med ett pariserhjul och andra attraktioner (där det senaste tillskottet är en restaurang i ett utrangerat flygplan), en djurpark och flera vattenparker (små jämfört med de europeiska). Man kan också titta på kricket, fotboll eller buzkashi (en traditionell sport där män till häst kämpar om ett huvudlöst getkadaver) eller besöka biljardklubbar, restauranger med vattenpipor (qaylun) och mycket mer.
Kabuls många parker är också populära. Där spelar folk fotboll, kricket eller carrombul (ett brädspel), träffas för en picknick eller njuter av en enkel kopp av det allestädes närvarande kokheta gröna teet.
Och både unga och gamla älskar att flyga drake.
De allra gladaste händelserna är antagligen bröllopen, där unga par spenderar en förmögenhet (även helt vanliga familjer lägger ned 20 000–30 000 dollar, försäkrar afghanerna mig) på en enorm fest där det inte är ovanligt med hundratals eller till och med tusentals gäster. De som har råd hyr festlokaler i så kallade bröllopspalats – gigantiska byggnader som har kitschig inredning och fasader som pryds av blinkande lampor som får de flesta europeiska julskyltningar att blekna.
Till dessa bröllop klär afghanerna upp sig. I Kabuls skyltfönster ser man prinsesslika klänningar, helvita för bruden och i andra färger för de andra kvinnorna. Bröllopen är också anledningen till att Kabul har så många skönhetssalonger, där man kan se enorma bilder på sminkade kvinnor – något som de flesta utlänningar antagligen inte skulle förknippa med Afghanistans huvudstad. På senare tid har det börjat dyka upp liknande inrättningar för män i stadens centrum, barberare som kombinerar en trendig stil med gammaldags logotyper med uppåtvridna mustascher och knivskarpa rakblad på ett hipstervis som tilltalar den modemedvetna afghanska ungdomen. Precis som piratkopiorna av designerjeans, t-shirts och de senaste smarttelefonerna i basarernas labyrinter.
Det här är förstås bara stadens goda sidor.
Rekordmånga civila har dött i Afghanistan det senaste halvåret, det visar en FN-rapport. En femtedel har dött vid attacker i Kabul. Trots det rullar livet i huvudstaden på.
Precis som alla andra städer har Kabul sina mörka sidor. Huvuddelen av stadens befolkning är alldeles för fattig för att ha råd med något av detta. De fattigaste lever och tigger på gatorna och lyckas precis överleva. Många har funktionshinder, inte sällan fruktansvärt förvridna och deformerade armar eller ben.
En vanlig syn är barn, ofta bara några år gamla, som tigger eller putsar skor hela dagarna, med ansikten som är bruna av både smuts och solbränna. De som är för små för att kunna gå själva bärs av sina mödrar, som är gömda under den långa, heltäckande ljusblå slöja som är vanlig i hela Afghanistan (utlänningar brukar kallar den för burka men afghanerna själva säger chodri). Ibland kommer de in på restaurangerna och går mellan borden och tigger.
Andra, oftast män, förvärrar sin egen situation: i många delar av staden, men särskilt under vissa broar och längs den nedskräpade Kabulfloden, ser man grupper av narkomaner klädda i trasor som sitter och röker opium eller heroin. De lämnar dock andra ifred – jag har åtminstone aldrig haft några problem och jag passerar några av dem nästan varje dag. Jag har inte heller sett några tecken på gatubrottslighet, och då är jag ändå inte bara ute på dagtid utan går ofta hem mitt i natten. Det kan i och för sig hända att ingen vill råna någon som mig, en man som promenerar i stället för att åka bil – en sådan kan väl knappast ha något av värde?
Arbetslösheten är skyhög. Även det fåtal som har ett arbete – på byggen, bilverkstäder, verkstäder, restaurang eller kontor för att bara nämna några – kommer ingenstans i livet. Lönen är för det mesta usel och den som har ett jobb måste ofta försörja inte bara sin stora närmaste familj utan även andra släktingar och det kan lätt handla om tiotals personer.
Arbetslösheten är ett så stort problem att de flesta afghaner som vill fly eller som redan har flytt säger att det är den totala bristen på arbetstillfällen snarare än kriget som avgjort deras beslut. De avvisade personer som jag har träffat pratar ofta om risken för attacker och om kriget, men under samtalets gång visar det sig ofta att det är bristen på ekonomiska framtidsutsikter som oroar dem allra mest.
Det här betyder inte att våld inte är ett problem i Kabul. Visst förekommer självmordsattacker och de är fruktansvärda. Men det handlar inte om en explosion eller en brand varje dag på varje gata, som många i Europa verkar tro. Verkligheten i Kabul är helt annorlunda. En viktig sak som många européer inte verkar förstå är att staden är så enorm att nästan ingen påverkas av en sådan attack, även om den inträffar i ett grannkvarter. För att ta ett exempel: Under min tid i Kabul har det kanske skett några hundra attacker. Ändå är det högst en handfull gånger, antagligen färre än tio, som jag ens har lagt märke till något mer än en avlägsen smäll, om ens det.
Även om det rör sig om stora attacker och man befinner sig i närheten är den enkla sanningen att man knappast berörs direkt. Exempelvis sprängdes en stor lastbilsbomb nära tyska ambassaden den 31 maj, vilket fick till följd att flera europeiska länder stoppade sina avvisningar. Det här inträffade bara fem till tio minuters promenad från mitt hem. Explosionen var kraftig, men tryckvågen orsakade bara några mindre skador på en dörr i mitt hus. På de andra husen i mitt kvarter krossades alla fönsterrutor av explosionen, men redan efter någon timme hade flera grannar satt in nya fönster och städat undan skärvorna efter de gamla. Kemtvätten, som låg närmare bombplatsen än mitt hus, stängde inte ens utan fortsatta sin verksamhet nästan som vanligt. Många andra affärer i området gjorde likadant. Livet går vidare och allt återgår redan efter några minuter – eller rentav sekunder – till det normala.
Naturligtvis kan man ha otur och vara på fel plats vid fel tid, men jag tänker inte mycket på risken för att befinna sig i närheten av en attack. Dagen före den stora lastbilsbomben hade jag promenerat över just den plats där bomben senare sprängdes. Två dagar efter explosionen var jag tvungen att gå samma väg igen. Jag banade mig igenom en liten grupp av demonstranter, som protesterade mot regeringens oförmåga att skapa säkerhet och mot kravallpolisen som bara några timmar tidigare hade haft en sammandrabbning med demonstranterna där minst fem personer dödades. Inte vid något av tillfällena kände jag mig orolig och jag funderade aldrig över att ta en omväg. Platsen för en stor lastbilsbomb, dödliga sammandrabbningar mellan demonstranter och polis – allt låter farligt.
Men frånsett den sekund då bomben briserar och de få ögonblicken av skottlossning, råder ett totalt lugn på precis samma platser, utan någon känsla av fara i luften. Som jämförelse: slumpen kan också göra att man dödas i en attack i Paris, Bryssel eller London (som senare tid har visat oss), men betyder det att vi slutar resa dit eller påstår att faran är outhärdlig där?
Den här jämförelsen är givetvis mycket förenklad och tar inte hänsyn till de stora skillnaderna mellan de olika platserna.
Det är klart att attacker inträffar betydligt oftare i Kabul än i Europa. Men hur viktiga är de skillnaderna i slutändan? Hur många fler attacker drabbar Kabul? Ett tiotal? Hundratals? Och än viktigare – hur påverkar det risken? Den frågan är svår att besvara, men Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (det tyska migrationsverket) har kvantifierat det här, och enligt deras beräkningar är risken för att dödas eller skadas i attacker eller sammandrabbningar 0,074 % högre i Afghanistan (siffrorna bygger på Afghanistans totala befolkning och det totala antalet civila offer i konflikten 2014). Samma myndighet sätter tröskeln för när risken ska anses alltför hög till 0,125 % – alltså nästan dubbelt så mycket som den beräknade siffran för Afghanistan.
Den här beräkningen har fått mycket kritik och den har säkert sina brister – till att börja med finns det inga exakta siffror för Afghanistans befolkning och det är omtvistat i vilken mån den här typen av beräkning ger en tillförlitlig bild av riskerna.
Jag vet inte om den här siffran stämmer och jag vet inte om eller i vilken utsträckning som den är rimlig. Jag tycker dock att den ger lite perspektiv på saken.
Kabul har under 2000-talet mångdubblat sin befolkning. Enligt uppskattningar bor det nu sju miljoner människor i den afghanska huvudstaden. En betydande del av folkökningen beror på återvändande afghaner som utvisats eller frivilligt lämnat sin exil i framför allt grannländerna Iran och Pakistan.
Helt ärligt måste jag säga att den största risken för mitt liv i Afghanistan är att dödas i en trafikolycka.
Men är Kabul då en bra plats att bo på?
Det svaret är entydigt: Nej. Livet är hårt för nästan alla och ingen vet vad morgondagen kommer att föra med sig. Men det är inte det som är den relevanta frågan när vi diskuterar avvisningar anser jag.
Den relevanta frågan är om ens liv är i oacceptabelt allvarlig fara i Kabul eller om det är möjligt att leva relativt säkert här?
För mig är det helt klart möjligt och det hoppas jag upplevs som hoppfullt.
Jag bevisar det varje dag genom att leva som en vanlig afghan och jag är varken särskilt modig eller speciell på något annat vis. Det stämmer visserligen att saker och ting ibland är annorlunda för en utlänning och att jag skiljer mig från mängden när jag går runt i Kabul, men det är definitivt inte så att staden är säkrare för mig än för afghanerna
I slutändan är problemet att vår syn på Afghanistan verkar fördunklas av en irrationell rädsla som hindrar de flesta från att se verkligheten.
Och den verkligheten som jag har mött under mina nästan tre år i Kabul är att staden inte är hälften så farligt som alla tror.
**
Bilderna: Wikipedia Commons och Franz J Marty som är frilansjournalist och bosatt i Kabul sedan tre år tillbaka. För Blankspot har han skrivit ett tiotal reportage under 2017 om bland annat Hezb-i-Islami, opiumhandeln, intervjuat vice flyktingminister Dr Alema och rapporterat från Band-i Amir-sjöarna.
