Analys om Österrike, Coronavirus, Demokrati

Domstol i Österrike: Nedstängningen strider mot lagen

Brit Stakston skriver på plats i Österrike om reaktionerna på domstolens bitvis hårda kritik mot coronarestriktionerna och hur det påverkar nya beslut.

Av Brit Stakston 7 augusti, 2020

Författningsdomstolen i Österike har riktat hård kritik mot delar av landets åtgärder mot pandemin. En kritik som fått regeringen att bli mer försiktig.

Efter att ha analyserat åtgärderna som infördes under pandemins första sex månader fastslår författningsdomstolen att några av åtgärderna bryter mot lagen.

Det regeringen får kritik för är dels utegångsförbudet och den minskade rörligheten i det offentliga rummet under den 46 dagar långa nedstängningen samt beslut som togs i samband med att restriktionerna släpptes.

Även om inga av dessa åtgärder längre gäller slår författningsdomstolen fast att den typ av utegångsförbud som infördes inte bör införas igen. Domstolen kritiserar detaljerna kring utegångsförbudet som uppmanade alla att stanna hemma och därmed begränsade deras rörlighet i det offentliga rummet såvida de inte var tvungna att arbeta, hjälpa någon, handla mat eller besöka läkare.

Fler än fem personer, ur samma hushåll, fick inte vistas utomhus samtidigt och ”coronaböter” delades ut till de som bröt mot reglerna.

Urvalet av vilka butiker som fick öppna i den stegvisa comebackplanen tillhör de områden som också kritiserats stark. Till exempel fick endast bygg- och trädgårdsbutiker tillsammans med butiker på under 400 kvadratmeter öppna den 14 april. Det urvalet och den oberättigade ojämlikheten som drabbade alla övriga butiksinnehavare anser domstolen strida mot lagen.

Oppositionens samtliga partier har alla reagerat starkt efter författningsdomstolens genomgång och riktar kritik mot hur slarvigt regeringen hanterat grundlagarna.  

De kräver att de medborgare som tvingats betala coronaböter ska få slippa dem (amnesti) och efterfrågar skarpt mer genomtänkta beslut.

Att juristerna hunnit ifatt politikerna märktes tydligt också i veckan när den allmänna maskplikten skulle återinföras och nya reserestriktioner genomföras. En process som kom att ta flera dagar längre tid innan den presenterades med öppna hänvisningar till kritiken som författningsdomstolen gett och vikten av att ha sett över varje detalj.

Regeringen vill nu säkerställa att den typen av lagbrott undviks även om man fortsatt hävdar att snabbheten i mars som kritiserats var befogad för att säkra människors hälsa.

Det enda riktigt högljudda oppositionspartiet under våren har varit det nationalkonservativa, högerpopulistiska partiet, FPÖ. Detta trots att Sebastian Kurz och ÖVP brukar kritiseras starkt av partierna i vänsterblocket.

Förklaringen finns säkerligen i hur okänt det här viruset var och att denna nya globala farsot plötsligt orsakade ett katastrofläge i grannlandet Italien.

I den situationen var det logiskt att ställa sig bakom tydliga åtgärdsförslag som skulle förhindra samma utveckling i Österrike.

När förbundskanslern målade upp vad som skulle ske och yttrade det senare så kritiserade skrämselyttrandet, ”alla kommer känna någon som har dött i corona”, valde politiker från hela spektrat att ställa sig bakom koalitionsregeringens åtgärder. Visst förekom det krav på större insyn kring vilken forskning och andra beslutsunderlag man baserade sina beslut på. Och det har riktats kritik mot att coronastrategin fattades med otroligt kort varsel under en helg i mitten mars, men i stort ställde man sig bakom coronaåtgärderna.

I mars och april steg också förtroendet för förbundskanslern Sebastian Kurz och regeringen i opinionsmätningar.

Kurz ligger nu inte längre i topp i förtroendemätningar men ligger fortsatt högt följt av hälsoministern Anschober från De gröna på tredje plats. Första plats i förtroendemätningarna innehas återigen av förbundspresidenten Alexander Van der Bellen.

Värt att påminna sig är att den österrikiska svaga turkosgröna koalitionsregeringen bildades så sent som i januari 2020 efter flera månaders förhandlingar efter ett val som skedde efter regeringsskandalen runt den så kallade “Ibizaaffären” året innan.

Sebastian Kurz och det konservativa partiet ÖVP vann nyvalet med 37,5 procent och kom slutligen överens om ett regeringssamarbete med miljöpartiet De gröna som fick 13,9 procent i valet. Kurz är med sina 33 år den yngsta förbundskanslern någonsin i Österrike. Och det säger något om ett parti som pragmatiskt kan gå från ett samarbete med högerpopulistiska FPÖ över till vänsterflanken med De gröna från en mandatperiod till en annan. Det är en utveckling som följs av många.

Och för De gröna gäller egentligen samma sak. De har ju ingått en koalition med ett parti som står för en helt annan migrationspolitik eller miljöpolitik och som för många av deras väljare varit den stora fienden och som skapat stora diskussioner internt. Kanske ville de äntligen komma åt regeringsmakten efter 31 år i regeringen som oppositionsparti.

Alla de här potentiellt heta frågorna kom ju dock att hamna i skymundan snabbt på grund av det som skulle hända. Det gemensamma projekt de fick att hantera var mer akut än någon annan fråga och berörde områden där det inte fanns några besvärande ideologiska skillnader att hantera.

När koalitionsregeringen slutligen bildades i januari visste ingen av parterna att de snart skulle stå inför Österrikes största kris sedan andra världskriget. Fyra månader senare var arbetslösheten den högsta sedan 1946. Den 46 dagar långa nedstängningen slog också hårt mot alla korttidsarbetare.

En pandemi och de snabba beslut som krävdes för att säkra folkhälsan inom ett fält som få har tillräcklig kunskap om blev troligen ett perfekt realtidscase för Kurz och hans kärntrupp för att kunna testa sina nya politiska idéer, ledar- och kommunikationsstil samt visa politisk handlingskraft.

Den roll som De gröna spelat återstår även det att utvärdera.

Frågan är om det är en ny sorts politik som fötts i Österrike genom denna situation där de båda parterna har gemensamt kunna arbeta under helt nya förutsättningar. Eller om slutresultatet blir att ÖVP under radarn kunnat pröva ett allt mer auktoritärt och konservativt ledarskap under pandemin där man kunnat testa större grader av övervakning och kontroll kommer att visa sig.

Det faktum att man har en koalitionsregering tillsammans med De gröna gör ju att de varningsflaggor som förut fanns när man samarbetade med FPÖ delvis har försvunnit.

Det kommer bli intressant att följa utvärderingar och forskning om det som skett i Österrike om hur maktspelet och samarbetet egentligen sett ut och vad den långsiktiga planen är. I tidigare analyser av partiet lyfts det fram hur ÖVP styrs med järnhand av Kurz och hans nätverk av unga konservativa ambitiösa politiker. Den politik de driver präglas inte av långa samstämmiga förankringsprocesser utan anses av kritiker drivas mer som ett framgångsrikt företag som styrs av en tydlig ledning och som når framgång med tydliga PR-strategier och kontroll över varje budskap som är långt från traditionella folkrörelsepartier.

Hösten 2020 kommer innebära nya vägval.

En mix av det mer snabbfotade Österrike och det mer trögrörliga Sverige är kanske det optimala för att kunna leva med en pandemi under en längre tid.

För även i Sverige är utvärderingen igång om coronastrategin och dess hanterande. I en debattartikel i DN nyligen av Lars Jonung och Joakim Nergelius vill de varna för ökad maktkoncentration och förhastade lagändringar.

”Mycket talar för att vår grundlag har gett oss ett gott skydd mot politiker som vill verka handlingskraftiga genom att använda sig av destruktiva åtgärder.”

Det jag personligen funderat över som haft mina fötter i både dessa verkligheter är hur det som i Sverige presenterats under devisen ”sunt förnuft” också har sina uppenbara begränsningar på ett myndighetssturskt sätt.

Det finns ett antal sådana exempel.

Ta till exempel maskdebatten där ett av de svenska motargumenten från Folkhälsoinstitutet är att människor skulle gå ut sjuka eller inte kan hantera dem. Samma människor som förmodas ha en stor dos av sunt förnuft i alla andra beslut runt pandemin antas nu agera som vore ansiktsmasken en slags supersköld. När det troligen på en grundnivå vore ett relevant skydd i lokaltrafiken eller vid besök i trånga lokaler såsom apotek.

Ett annat exempel är UD:s förhållningssätt till den fria rörligheten inom EU där reglerna mer verkar basera sig på ländernas egna regler för att skydda sina medborgare än att säkerställa svenskars rörlighet.

Ytterligare ett annat exempel är kultur- och nöjessektorn som satts i en total frysbox på obestämd tid. Även det ett område där det finns en stor mängd lösningar och effektiva coronaanpassningar som andra länder provat på och där kulturlivet kommit igång utan att det spridit smitta.

Likaså frågan om besöksförbudet på ålderdomshem. Det är inget som behöver långtidsutredas. Det har redan testats storskaligt på äldreboenden liknande de svenska där man tagit emot besök utan att för den skull smittan tagit sig in i hemmen.

Ökad makt under coronapandemin ser inte ut att enbart bli en konsekvens av politiker som vill visa sig handlingskraftiga. Det kan även bli resultatet av myndigheter som sitter på unik kunskap inom ett så nischat område som smittskyddsbekämpning.

På grund av det kunskapsövertag det ger får de plötsligt ett långtgående ansvar utanför sina sakområden. Och ingen vågar ifrågasätta det.

Av Brit Stakston