Analys om Eritrea, Pressfrihet

Det som behövs är mer journalistik – inte ännu ett upprop mot UD

I veckan svarade flera av landets mediechefer på Martin Schibbye och Donald Boströms kritik av det senaste uppropet med krav på hårdare tag – med förslag om ännu hårdare tag.

Av Martin Schibbye 17 oktober, 2021

Nu har flera av landets mediechefer svarat på min och Donald Boströms kritik av det senaste uppropet i vilket det utkrävdes hårdare tag. 

Vi har de senaste veckorna fått många en mängd reaktioner från andra som också upplevt att det finns något kontroversiellt när mediechefer istället för att bevaka en fråga journalistiskt ställer allt mer högljudda krav på UD att de ska agera hårdare, använda piskan, införa sanktioner, eller liknande utspel.

Diskussionen om hur Sverige ska agera för att få Dawit Isaak fri är inte ny. Och den har länge handlar om upprepade krav på ”hårdare tag” av svenska politiker mot den eritreanska regeringen.  

Den sortens krav må hända hör hemma inom politikens ramar, det överlåter jag till dem att avgöra.

Men när svaret från ett antal publicister till oss för vår replik på uppropet är att de ”inte kräver regimförändring”, men däremot att ingen dialog och inget samarbete ska ske med Eritrea om landet inte ”respekterar medborgarnas rätt till yttrande- och pressfrihet” så är det om möjligt än en hårdare linje.

Ingen dialog med diktaturen. Inga samtal. Inget samröre. Förrän Dawit Isaak släpps, alla invånare garanteras yttrandefrihet och privata medier får verka fritt. Det är ett långtgående krav.

En av journalistikens och även diplomatins grundfundament är att inte stänga dörrar utan att upprätthålla dialogen, framför allt när läget är som mest låst, samt att möta och göra intervjuer med både världens ”good” och ”bad guys”. 

Men det offentliga samtalet i fallet med Dawit Isaak är en resa mot att vara tuffast och hårdast mot Eritrea. Grip ministrarna! Åtala! Sanktionera! Isolera!

I en diskussion hos Publicistklubben nyligen uttryckte klubbens ordförande Robert Aschberg just denna hållning: att det är skitsamma vilka konsekvenserna kan tänkas bli av uttalanden och upprop – han ska minsann tvåla till både UD och diktaturen. 

I panelen resonerade Expressens Klas Granström, Mediernas Therese Rosenvinge, SVT:s Ann Lagercrantz och Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö om svårigheterna i att inta denna position i kölvattnet efter Carina Bergfeldts insamling till barn i Afghanistan. 

– Kan man skriva under ett upprop för Dawit Isaak och sedan bevaka Eritrea? frågade sig programledaren Aschberg inledningsvis. 

– Nej, Expressens reportrar får inte skriva under sa Klas Granström. Endast chefer. 

Mediernas Therese Rosenvinge var inne på samma linje och menade att det är klart man kan stå för att det är dåligt att fängsla journalister, men att en reporter utöver det inte ska ha åsikter om politiken. 

Även SVT:s Ann Lagercrantz var skeptisk till att skriva under upprop mot Utrikesdepartementet. Att stå upp för pressfriheten var självklart men att den fria rollen som journalist måste värnas:

– Om man istället vill vara aktivist mot UD eller en regim så får man välja en sådan roll.

Hon ansåg inte heller att rollen som aktivist var förenlig med rollen som journalist – man kunde enligt Lagercrantz inte kritisera en regim och samtidigt bevaka landet. 

Uppdrag Granskning Axel Gordh Humlesjö menade att det är just i de självklara fallen – när det känns så givet att ta ställning – som det sluttande planet börjar. 

– Vi som journalister har privilegier och då får man avstå från viss aktivism även för det goda, fina och betydelsefulla. Jag hade hellre sett betydligt bättre granskningar av regimen som håller Dawit Isaak fängslad. Det blir en genväg att angripa UD istället för att göra jobbet. 

Det är med andra ord inte så enkelt. Men att diskutera gränserna är viktigt. Att i det sammanhanget se att mediecheferna i sitt svar kräver en politik där dialogen ska avbrytas med diktaturen till dess journalisterna är fria är djupt problematiskt. 

Vi behöver behandla Eritrea som vi behandlar andra diktaturer. Vi har både dialog och handel med Saudiarabien och en mängd andra auktoritära stater som både fängslar och mördar kollegor.

Jag är ändå glad över att vår text bemötts och orsakat diskussioner bland de ursprungliga undertecknarna. Tabut att diskutera dessa känsliga saker måste brytas.

Sex stycken har nu också hoppat av uppropet vad det ser ut som. Det är positivt och jag hoppas att de istället planerar hur den fortsatta uthålliga bevakningen av Eritrea och regionen ska se ut. 

Det är just en sådan bevakning på plats som fått mig och Donald Boström att dra slutsatsen att inga krav i världen kan tvinga loss Dawit Isaak. Inte ens bombande Jas-plan eller en Nato-intervention skulle få den effekten. 

Tvärtom visar det på en oförståelse för landets historia och de krig som nationen födds ur och befinner sig i. Det är möjligt att det är för sent för en kursändring nu, men det kan lägga en grund inför relationerna också med ett Eritrea bortom Afewerki.

Låt oss enas om att landet och utvecklingen i regionen är underbevakad och lägga all vår yrkesmässiga kompetens och resurser på det.

Donald Boström kom nyligen hem från norra Etiopien med ett unikt material om kriget där Eritrea är inblandat. Hittills har intresset för hans färska intervjuer och journalistik varit noll från svenska redaktioner. Men en debatt-text med krav på hårdare tag mot UD finns det alltid utrymme för.

Det är ett fattigdomsbevis om något om vi vill förstå den miljö i vilken Dawit Isaak är fången. 

Av Martin Schibbye