Nyheter om Afghanistan, Migration

Det kom ett tips

Boken "Utvisad" är frukten av ett framgångsrikt samarbete mellan en redaktion och 8 355 engagerade läsare. Här kan du läsa förordet.

Av Martin Schibbye 7 januari, 2018

Det var dagen före Lucia 2016 och mörkret hade för länge sedan sänkt sig utanför fönstret. Jag kände direkt när meddelandet på Facebook kom in att detta var ett tips att ta vara på.

En person stod utanför förvaret i Märsta och skrev att i kväll skulle 13 afghaner deporteras till Kabul.

De fåtal demonstranterna hade in i det längsta hoppats på att deportationen skulle kunna stoppas, men insett att de var för få, och att inga medier hade reagerat.

Frågan en av dem ställde till oss var om vi på Blankspot kunde åka till Kabul, och på plats följa upp vad som händer med de som utvisas.

Det var en vädjan sprungen ur desperation: »Vi måste ha någon som kan följa med till Afghanistan och dokumentera vad som händer när de landar«.

Annars, menade tipsaren, skulle vår kunskap upphöra när planet landade, och »så fick bara inte ske«.

Vid denna tidpunkt fanns ingen rapportering om utvisningarna, och demonstanterna i Märsta hade svårt att förstå varför. De kände att något stort höll på att hända, att barn skulle skickas till Afghanistan, och att tidningarna inte ville skriva om det. De kände sig övergivna och förstod inte mediernas nyhetsvärdering. Varför var det ingen som ville rapportera?

De hoppades att Blankspot skulle se den vita fläcken som fanns där journalistiken om utvisningarna borde finnas.

Tipset som kom in den kvällen blev början på en reportageserie som i skrivande stund, nästan ett år senare, fortfarande pågår.

Den här boken är inte ett bokslut över utvisningarna till Afghanistan. Svenska myndigheter lyckas endast verkställa en bråkdel av de tiotusentals ärenden de har framför sig. Om den nuvarande politiska inriktningen fortsätter, och om inte Migrationsverket och Kriminalvården drastiskt ökar takten, kommer utvisningarna att pågå under överskådlig framtid. Kanske under hela vår livstid.

Fortsätter gör också livet för de personer vi har träffat under rapporteringens gång, varav några ni får möta i den här boken. De som väntar inlåsta på förvar i väntan på besked, de som försökt starta ett nytt liv i Kabul, och de som lyckats få uppehållstillstånd i Sverige. Några har försvunnit och inte gått att spåra. Vad vi vet har ingen av de asylsökande vi träffat dött.

Den här boken är dock ett bokslut över en fas i Blankspots utveckling som redaktion och som journalistisk rörelse. Det vi har lärt oss av att göra journalistik tillsammans med drygt 8000 medskapare är värt att berätta om.

I dag när utvisningarna är i centrum för svensk politik och varje händelse, stor som liten, rapporteras utförligt är det svårt att sätta sig in i situationen i december 2016 då frågan inte bevakades.

Luciadeportationen, av de 13 afghanerna i Märsta, blev gnistan som tände motståndet mot utvisningarna.

Att Sverige utvisar personer som nekats uppehållstillstånd är i sig inget nytt, men många av de afghaner som nu skulle utvisas hade etablerat ett nätverk i Sverige, med fosterfamiljer, lärare, präster och andra, som brydde sig om dem och sörjde för deras välbefinnande. Dessa personer, som ibland till och med såg de asylsökande som »sina barn«, kunde inte förstå eller acceptera myndigheternas beslut. Men de kunde samlas på Facebook, och de kunde organisera sig, och de kunde förena sina krafter och bjuda motstånd mot det de upplevde som omänskligt.

Samma kväll som tipset kom publicerade Blankspot den första artikeln i ämnet. Den handlade om journalisten Wares Khan som satt inlåst på migrationsverkets förvar i Åstorp. Vi intervjuade honom och skrev en kort nyhetsartikel om hans situation. I samband med publiceringen startade vi en insamling för att få medel att kunna ta reda på vad som skulle hända med honom och de andra som skulle utvisas.

Gensvaret blev enormt.

Vår sajt, blankspot.se, löste ut sitt automatiska försvarssystem som om den vore utsatt för en hackerattack. Morgonen efter startade vi Facebookgruppen »Uppdrag: Afghanistan« med syftet att bjuda in till diskussion om hur uppföljningen av utvisningarna skulle gå till.

Vi hade sedan 2015 goda erfarenheter av att arbeta med Facebookgrupper för engagerade läsare.

Människor med erfarenhet av att ha suttit i förvar, aktivister, advokater, gode män, poliser och andra berörda strömmade till gruppen.

Alla ville de ge sina perspektiv och var nyfikna på vad vi skulle finna i Kabul.

Det som särskiljer Blankspots journalistiska metod är att vi ägnar mycket mer tid åt interaktion med vår målgrupp än vad de flesta andra medier gör. Att vi tidigt bjuder in läsarna i arbetet innebär att vi får tillgång till specialkunskaper, tips och nya perspektiv. Minst halva tiden läggs på detta arbete.

Genom att göra publiken till medskapare utmanar vi också den linjära berättarformen. När läsaren själv kan påverka hur berättelsen ska drivas framåt blir den också mer engagerande.

Vi kallar vår journalistiska metod för deltagande journalistik, eftersom den bygger på ett aktivt deltagande från målgruppens sida. Arbetet sker för tillfället huvudsakligen i de slutna Facebook-grupper vi skapar i anslutning till varje bevakningsområde. Här kan deltagarna följa med i processen före, under och efter ett reportage.

I gruppen »Uppdrag: Afghanistan« postades personliga berättelser, vittnesmål och uppslag på saker att undersöka. Vi fick därigenom en klar och tydlig känsla för vilka frågor som målgruppen kände var mest angelägna att få svar på.

Som redaktör skrev jag flera inlägg för att tydliggöra vår redaktionella integritet och förklara att Blankspot alltid väljer vinkel och vem och vad vi skriver om.

Steg för steg byggdes det upp en respekt och ett förtroende för redaktionen.

De som intervjuades fick välja om de skulle namnges eller vara anonyma. Det gjorde att fler i gruppen kände sig trygga med att lämna tips och kontaktuppgifter till intervjupersoner utan att behöva vara rädda för kränkande exponering och exploatering.

Facebookgruppen växte snabbt. Fler och fler som varit engagerade för de som nu skulle utvisas tillkom.

Men detta kom så klart också en del utmaningar. Hur skulle samspelet mellan tusentals aktivister och en grupp journalister som arbetat med traditionell kvalitetsjournalistik hela sina liv se ut?

För oss på redaktionen var det viktigt att tydliggöra att vi inte gör uppdragsjournalistik. Om vi gör en reportageresa till Afghanistan så tar vi reda på vad som händer med de personer vi är där för att träffa. Om det skulle visa sig att någon har familj att komma hem till, att personer saknar skyddsskäl, då skriver vi det. Även om det inte är vad alla förväntar sig att höra.

Ett exempel på detta var diskussionen som uppstod i samband med en artikel som vi publicerade efter att ha studerat verkställighetsrapporter från Kriminalvårdens transporttjänst. Ur dessa kunde vi bland annat utläsa att utvisningen i fråga inte hade gått lugnt till. De utvisade hade hotat personalen under flygningen vilket vi då rapporterade om.

Då reagerade flera personer i gruppen och frågade om vi inte kunde mildra texten.

Vi förklarade att vi som oberoende journalister har ett ansvar att ge den sanna bilden av ett skeende även om sanningen är obekväm.

Det var angeläget för oss att tidigt slå fast dessa grundläggande journalistiska principer.

Vi hade som alltid i dessa grupper ambitionen att vara så transparenta som möjligt. Att lyfta på motorhuven och visa hur det journalistiska hantverket går till.

Vi förklarade sådant som skillnaden mellan researchintervjuer, som inte görs för att publiceras, utan för att få mer information om ämnet, och ansvarsintervjuer som görs för att konfrontera någon ansvarig med informationen och ställa dem till svars.

I gruppen diskuterades också många etiska avvägningar kring namn- och bildpublicering, samt hanteringen av källskydd.

Att läsarna var med och diskuterade de etiska avvägningarna skapade en förståelse för hur journalister arbetar.

Denna arbetsmetod leder till att när det färdiga reportaget väl publiceras så vet läsaren vad som valts bort och varför, och har en ökad förståelse för hur kvalitetsjournalistik görs.  

I Facebookgruppen fick vi i redaktionen kontinuerligt ovärderlig input till vårt eget arbete. Istället för ett enstaka reportage blev det en ständigt pågående process där journalister och läsare i dialog med varandra skapade och utvecklade en berättelse.

Det blev också tydligt för de som följde arbetet att vissa saker blev artiklar, medan annat inte ledde till en publicering.

Även kring de ämnen som inte blev artiklar kunde vi ha en bra diskussion i gruppen, och den kunskapen gav nya perspektiv som kunde användas i kommande reportage.

För många av de reportrar som jobbade med granskningen blev det en utmaning att lägga så pass mycket av tiden på dialog. »Jag sitter bara på Facebook, jag hinner inte jobba« kunde de säga.

Men halva jobbet skulle ju vara att diskutera med läsarna på Facebook!

För oss handlar interaktion med läsare inte bara om att svara på tilltal. Vi vill vara proaktiva, göda konversationen och stimulera till delaktighet.

På redaktionen är budskapet till nya frilansare att »du jobbar inte enbart för mig, eller för Blankspot, du jobbar främst för människorna i facebookgruppen, de är lika mycket dina uppdragsgivare«.

Genom att dagligen arbeta i en Facebookgrupp kommer vi in i målgruppens vardag, om de vill.

När de vaknade på morgonen kunde de ha en notis i mobilen om hur förberedelserna gick eller vad som skulle ske redaktionellt under dagen.

Arbetet i gruppen innebar också en utökad ansvarsroll. Vid flera tillfällen fick jag som ansvarig utgivare sätta ner foten, till exempel i fråga om ryktesspridning:

»Ordningsfråga. Dela inga obekräftade uppgifter om tider för utvisningar eller namn på de som ska utvisas här i gruppen. Dels är mycket information kring det osäker och skapar en fruktansvärt stress hos många i gruppen som själva sitter i förvar eller är berörda. Vill du tipsa oss på Blankspot om den typen av händelser som vi ska bevaka så maila eller skicka ett dm. Allt gott! «

Med undantag för frågan om namnpubliceringar och spridning av obekräftade uppgifter så följdes riktlinjerna utan frågetecken. Överlag har alla konversationer i gruppen varit väldigt civiliserade och konstruktiva under hela året.

Vi la också mycket tid på att i gruppen berätta om hur en reportageresa förbereds; hur vi gör riskanalyser och minskar kidnappningsrisken. Afghanistan är trots allt ett av världens farligaste länder för journalister att verka i.

I princip hade inga svenska redaktioner bevakat Afghanistan de senaste åren, på grund av att säkerhetsrisken varit så stor.

Den 11 mars 2014 mördades den svenske journalisten Nils Horner, under uppdrag för Sveriges Radio, på öppen gata i Kabul. 

Efter att det första chartrade planet med de utvisade gått började vi planera för reportageteamet som skulle resa för att följa upp utvisningarna.

Visumansökningar gjordes och vi började samtidigt göra journalistik kring de som satt kvar i förvaren; i Märsta, Gävle, Kållered och Åstorp.  

Det var i många fall svåra intervjuer med unga människor som var rädda. Människor som aldrig tidigare varit i Afghanistan, som var uppväxta i Iran. Många led av självskadebeteende och sa att de hellre dör i Sverige än utvisas.

Många var också väldigt öppna och kände att de kunde berätta allt, sådant de inte tidigare berättat för någon. Ibland hittade de på, och berättade saker som inte var sanna, i tron om att de skulle öka sina chanser för att få stanna.

Flera av personerna vi mötte var barn och unga, vilket innebar ett särskilt ansvar. Vi var tvungna att läsa in oss på bemötande av barn och unga med trauman.

Även för detta var gruppen till stor hjälp, då vi fick relevanta tips av professionella experter som gav oss sakkunskap och värdefulla kontakter.

Den erfarenheten har gjort oss till bättre journalister.

Vi fick också förklara för personer som skulle utvisas vad mediers roll är och kan vara.

I Afghanistan och Iran, som de flytt ifrån, har pressen inte rollen som den tredje statsmakten. Vissa såg därför ingen poäng alls med att prata med en reporter. Andra fick allt för stora förhoppningar på vad en artikel skulle kunna innebära för deras ärende. Det var därför viktigt att tydliggöra för de utvisningshotade att vår journalistik inte skulle ses som deras räddning.

Särskilt svårt blev detta när det handlade om att rapportera om självmordsförsök.

Något som vi upptäckte tidigt, och som var anmärkningsvärt i det här arbetet, var också att det inte fanns några strategier från officiellt svenskt håll kring uppföljning av de utvisade personernas vidare öden.

Här såg vi att det journalistiska arbetet fyllde en viktig funktion, och de excel-ark som vi fyllde på redaktionen växte och gick från enskilda öden till en kvantitativ uppföljning.  

När teamet väl var i Afghanistan kunde vi publicera unik förstahandsinformation på plats från Kabul. Vår tipsare, som några månader tidigare hade hört av sig till oss, berättar att: »det var verkligen en rysning när första reportagen kom och när vi såg livesändningen från Afghanistan. Äntligen!!!«

Med tiden byggde vi upp en gedigen kunskap om utvisningsärendena och avtalen kring utlämningarna och återetableringsbidragen. Detta ledde också till att kunskapen i gruppen höjdes ytterligare vilket ställde högre krav på journalistiken och skapade en god spiral.

Vår tipsare uttrycker det som att de blev mer »kräsna«:

»Det går inte att som journalist komma med ‘dålig’ journalistik i en så insatt och påläst grupp. Visst det har varit delade meningar stundtals, men mestadels har artiklarna tagits emot positivt, och spridits flitigt. Det är nu ett rikt material för en forskare att ta sig in i. En hel del kommer att gå att förklara i efterhand tack vare Blankspots bevakning och av det arbete ‘Vi står inte ut’-nätverket gjort.«

När reportagen publicerades bjöd vi regelbundet in till fysiska möten på redaktionen. Att ta den deltagande journalistiken hela vägen, till att öga mot öga med läsarna diskutera reportagen är en viktig och utvecklande del.

För oss som arbetar på detta sätt frigör den deltagande journalistiken en ny berättarlust.

Jag vill också mena att detta är en effektiv metod för att stärka förtroendet för journalistiken genom att vara transparenta och pedagogiska i vår rapportering.

I dag är frågan om utvisningarna av afghanska asylsökande en av de medialt och politiskt allra hetaste. Det finns inte samma brist på rapportering, vare sig från Afghanistan eller kring de utvisningshotade i Sverige.

Om vi har bidragit till att frågan har synliggjorts har vi också uppfyllt ett av våra huvudsyften: att fylla i de vita fläckarna i medierapporteringen. Vårt engagemang för de personer vi mött är inte över och vårt intresse för frågan är inte slut. Men vårt jobb är i någon mening gjort, och vi letar nu efter andra underbevakade frågor att ta oss an på samma sätt.

Hör av er med nya tips så fortsätter vi att tillsammans skapa journalistik i samklang med läsares kunskap och behov.

Av Martin Schibbye