Röster om Afghanistan, Dagbok
Det brinner men brandkåren kommer inte – Dagbok från Kabul vecka 4
Längtan till vardagen i Sverige finns i många skepnader.
Av Mohammad 22 januari, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
18:e januari
Att ha ett hem och att kunna skaffa sig mat, de är de viktigaste sakerna i livet. Sånt som alla människor och djur behöver för att fortsätta leva. Men tyvärr finns det många som är hemlösa här och som inte ens har ett tillfälligt boende.
Jag träffar ofta ungdomar som utvisats från Sverige och jag frågar dem om deras liv och situation. De säger att de inte kan klara sig, att de inte har jobb och att situationen blir sämre och sämre.
I dag träffade jag två killar som utvisades från Sverige för ett år sedan. De har fortfarande inte någon bostad här. En av dem har sin familj i Pakistan, där de lever som asylsökande, men efter utvisningen kunde han inte flytta dit, för han kan inte bo olagligt i Pakistan.
Här i Afghanistan har han inte hittat ett jobb och nu letar han efter gratis boende, så att han inte ska frysa ihjäl i kylan.
Vårt land påstår att de tar emot återvändande flyktingar. Men Afghanistan kan tyvärr inte ens klara att skaffa mat till sin befolkning. Landets makthavare tigger pengar av olika länder, stöd för att hjälpa flyktingar och sänka fattigdomen. Världens länder och FN tror att pengarna ska användas till sån hjälp, men tyvärr används en del av summorna till helt andra saker – ingen vet vart allt tar vägen.
Makthavare och politiker kan bete sig hur som helst. När deras bilar passerar, så måste alla andra bilar stanna tills deras bil åkt förbi gatan. Polisen vaktar gränderna och många polisbilar eskorterar politikerns bil, både bakom och framför.
Men de säger att Afghanistan är säkert och att de vill ha de utvisade ungdomarna tillbaka.
19 januari
Afghanistan är ingen plats för den som tror på mänskliga rättigheter.
Alla afghaner tycker inte illa om mänskliga rättigheter, men många tror inte på dem, utan vill hålla sig till traditionerna.
Just nu deklarerar en Mullah här, att alla kvinnor måste sitta hemma och att de inte ska få jobba. Kvinnor ska inte få gå på banken eller någonstans, de ska inte ens ha rätt att vara på marknaden.
Ifall jag skulle säga att han har fel och att han ljuger om människors liv, skulle jag bli dödad direkt.
Det värsta är att många miljoner afghaner, tror på mullorna och allt de säger. De för vidare deras ord och lever enligt dem – även om det är helt osannolika levnadsregler för människor.
Jag tänker fortfarande lämna Afghanistan. Jag säger er, här är inte säkert. Jag ser hur det går för människor här.
Jag kommer att flytta i väg så fort jag får möjlighet att resa. Bästa sättet för mig att lämna Afghanistan är om jag får ett arbetstillstånd i Sverige. Det skulle ge mig möjlighet att ta mig på säker väg ut ur Afghanistan. Så jag söker jobb i Sverige. Ni får väldigt gärna säga till om ni vill anställa mig!
Jag är faktiskt jätterädd här och jag kontrollerar mig själv och mitt beteende varje gång jag möter folk. Jag behandlar dem på ett sätt som får dem att tro, att jag delar deras tankar och traditioner.
Det är inte bara jag som är i den här situationen, det finns många som lever med samma problem.
20:e januari
Jag saknar dem jag umgicks med i Sverige och jag saknar mina lärare. Jag saknar min svenska familj och vi mejlar ofta – jag hoppas att se dem igen.
Jag blir ledsen när ser hur mina kompisar fick rätt att leva i Sverige, medan jag är här i Afghanistan.
Av maten, saknar jag mest pizzan, som var otroligt god! Och svenska bufféer där man kunde äta hur mycket som helst. Jag som älskar mat, saknar såna ställen.
I Sverige gick jag på konserter och teater, vi kunde gå på nattklubb också och det är ju helt olagligt i Afghanistan. Om Mullorna upptäcker en nattklubb i Kabul, så kommer de att döma besökarna till döden.
Här fängslas även de som dricker vin eller öl och ibland döms de till döden. Jag stödjer inte alkoholdrickande för det ofta leder till missbruk, men jag tycker illa om dem som hindrar människor från att dricka.
Ibland behöver folk kunna njuta av lite vin och öl också.
I Sverige var jag medlem i en curlingklubb och jag var ganska duktig och fick priser. Jag saknar mina kamrater där – vi hade otroligt bra dagar tillsammans.
Jag vågar inte längta efter att kunna spela med dem igen, men jag hoppas att det blir så en dag.
21:a januari
Det finns många hemliga kyrkor i olika delar av Afghanistan, men om de upptäcks, blir det livsfarligt för de som går dit.
Kyrkorna finns där för människor som fortsätter att följa sin kristna tro.
Religiösa människor i Afghanistan tror oftast att utbildning och kontakter med Europa är huvudorsaken till att afghaner konverterar.
De flesta som ändrar sin tro är studenter som utbildat sig på universitetsprogram i utlandet. Så många afghaner tror att religionsbytet beror på att personen studerat olika ämnen på ett utländskt universitet.
Afghaner ser väldigt illa på religionsbyten. Men det finns också en del afghaner som inte följer någon religion, så de bryr sig inte om vad man tror på eller har för traditioner.
Det svårt för de utvisade ungdomarna som är kristna. De vill behålla sina gudstjänster på söndagar, men ingen vågar gå till ett ställe där det finns en hemlig kyrka.
I Sverige kan folk välja om de vill tro eller inte och det finns olika religioner.
I Afghanistan väljer man antingen islam eller dödsstraff.
22:a januari
Det finns en viss frihet här för att hålla konserter, men det är verkligen jätteannorlunda regler och många hotas om de arrangerar en konsert. Man får inte sjunga på gatorna till exempel och man får inte heller bygga en konsertlokal eller rockklubb.
Men det finns konserthus som regeringen styr över.
Så killar och tjejer får inte dansa frivilligt och de straffas direkt om folk upptäcker att det finns ett dansställe.
Vi har ganska många tevekanaler som sänder filmer och program med dans, ibland liknar de europeiska program. Många religiösa fördömer programmen, men som tur är har de inte makt att få bort dem.
Det finns en Mullah som heter Ansari, som vill att alla tevekanaler som visar dans och fria filmer ska stängas.
Han anser att alla kvinnor ska stanna hemma och inte få komma ut, och menar att de kvinnor som ändå går ut och inte bär Hijab ska brännas.
Enligt honom är kvinnor bara skapta för att följa sina män och allt vad männen bestämmer måste kvinnorna följa.
För några dagar sedan fängslades några kvinnor i Herat och dömdes till att brännas.
Jag hoppas att han aldrig ska få styra över landet, för då skulle mänskliga rättigheter försvinna helt.
23:e januari
Idag är jag i Shahrak Mahdiah som ligger utanför Barchi, nära Kabul. Jag har fotograferat på vägen hit och ville se vad som händer på det här stället.
Jag åkte med bil från Pule-Sokhtah i Kabul och vägen var otroligt dålig, en massa vattenpölar. Små bilar orkade inte köra hela vägen hit, så de måste ta andra vägar.
Här bor många Hazarer, så regeringen bryr sig inte om att skotta bort snön eller bygga riktiga vägar.
På vägen såg jag Barchis centrala shoppingcenter Qualai New brinna och det kom massor av rök. Människor var upprörda om undrade varför brandkåren inte kom? De hade redan väntat i en timma och ingenting hände.
Barchi är en ganska stor stad, men de har inte en enda brandkår som kunde rycka ut.
Till sist kom brandkåren från ett annat ställe och släckte elden.
Det brinner ofta här nu, när det är vinter och alla eldar i sina kaminer.
I den här branden förstördes många saker, men ingen dog som tur var.
När jag ser såna händelser minns jag hur bra det var i Sverige. Brandkåren kunde komma efter bara tio minuter, medan vi här måste vänta över en timme och ofta hinner allt förstöras.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
