Röster om ,

“Det är skrämmande hur snabbt vi glömmer” – Dagbok från Kabul vecka 43.

Jag hinner knappt skriva klart om ett attentat förrän det inträffar ett nytt. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.

Av 3 november, 2020

Det är för många attentat nu. Sedan jag utvisades hit har det bara blivit flera. Så länge oskyldiga människor dör i staden kan min hjärna inte varva ner. 

Nya ungdomar som studerar för en bättre framtid för sig själva och sitt land dog i veckan. De unga som utbildar sig i Kabul säger alltid att de vill att det ska bli fred. Demokrati och fred. 

Jag tänkte att jag denna vecka skulle skriva om attentatet som hände efter det andra attentatet. Om det på universitetet. Blodet från barnen hade ännu inte torkat när det hände igen.

En av mina vänners kompis studerar där. Han berättade att när gärningsmannen kom in i korridoren så var han klädd i polisuniform och eleverna kände sig lugna när de fick se honom eftersom det varit ett annat attentat nyligen. 

Men han började skjuta på dem medan de ännu satt ner i sina stolar. Eleverna rusade mot dörrarna och fönstren och försökte komma ut men han skadade och dödade väldigt många. 

Min väns kompis satte sig och började chatta i ett dolt hörn medan gärningsmannen sprang in i nästa rum och fortsatte att skjuta. Han hörde hur eleverna i nästa klassrum försökte ta sig ut genom fönstret. En sprang ut i korridoren men blev skjuten i huvudet. Sedan blev kompisens vän hittad och skjuten även han. 

De elever som överlevde berättar att gärningsmännen pratade Urdo och Pashto. En del säger att de var talibaner men talibanerna har inte tagit på sig dådet, det har IS gjort. För de som dog spelar det ingen större roll. IS, AL-Quaida eller talibaner, de påstår sig stå för olika saker men i verkligheten så ser man inte skillnaden. Kanske dödar de på olika sätt?

Nu är båda dessa händelser snart bortglömda.

Ungdomarnas namn likaså.

Nya händelser kommer att komma och även de kommer att glömmas bort efter ett par dagar. Att antalet attacker nu har ökat sägs bero på fredsavtalen och förhandlingarna mellan USA och talibanerna. Regeringen är bundna av fredsavtalet och angriper inte längre talibanerna. Men talibanerna och andra fortsätter att utföra attacker. 

I dag säger många att både talibanerna och USA vill att kriget ska pågå i all evighet. Men jag tror inte på det. Jag minns själv när USA kom till Afghanistan och skolorna öppnade efter att talibanerna störtades.

Det kanske är så att länder inte hjälper andra länder utan att också dra fördelar av kriget, men det blev bättre efter talibanernas fall. Även om antalet rån, kidnappningar och hungern ökat så är möjligheten till utbildning bättre nu än då. 

Jag precis som alla människor här som jag möter hoppas att alla dessa terrorgrupper ska försvinna så att vi slipper kallas för ett av “världens farligaste länder”. Kanske blir det så en dag? Men det är inte heller så att allt ont kommer från Afghanistan. Grannländerna har också ett ansvar och det kommer många terrorister från till exempel Pakistan där de utbildats och beväpnats.

Även om det också är så att miljoner människor har flytt till Pakistan. 

Attentaten som sker är skrämmande, men det är också skrämmande hur snabbt vi glömmer dem. 

Det känns som om jag drömmer samma mardröm om och om igen. Men så vaknar jag till en verklighet där mammor har förlorat sina barn på riktigt. Där elever gick till skolan men aldrig kom hem.

Jag vill att ni som läser tänker på dessa attentat som om det gällde era egna barn och er egen familj. Som om Du vore afghan. Det är så vi måste tänka. Jag saknar ord för att skriva mer om detta nu. Det som sker är oacceptabelt och det får aldrig bli vardag. 

**

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.

Av