Blankspot om

”Deportationerna är meningslösa”

EU:s utlämningsavtal med Afghanistan har lagt grunden för massutvisningar till ett av världens farligaste länder. Men deportationerna är totalt meningslösa eftersom de flesta utvisade kommer att tvingas fly igen. Det säger migrationsforskaren Liza Schuster i en intervju med Blankspot. Det som i Afghanistan kallas ”våroffensiven”, och syftar på den årliga upptrappningen av talibanernas attacker, börjar […]

EU:s utlämningsavtal med Afghanistan har lagt grunden för massutvisningar till ett av världens farligaste länder. Men deportationerna är totalt meningslösa eftersom de flesta utvisade kommer att tvingas fly igen. Det säger migrationsforskaren Liza Schuster i en intervju med Blankspot.

Det som i Afghanistan kallas ”våroffensiven”, och syftar på den årliga upptrappningen av talibanernas attacker, börjar normalt inte förrän i april. Men våren 2017 har säsongen för sprängdåd och självmordsbomber inletts tidigare än vanligt.

– Jag åker precis förbi en marknad där det var en attack för två dagar sedan, säger Liza Schuster på en knastrig telefonlinje från Kabul. Vi har sett värre attacker, men den här var så oväntad. Delvis för att folk trodde den skulle ske först om tre veckor, säger hon.

Hon är migrationsforskare på City College i London men har sedan 2014 tillbringat större delen av sin tid i den afghanska huvudstaden. I ett unikt forskningsprojekt studerar hon vad som händer med de flyktingar som fått avslag på sina asylansökningar och deporterats tillbaka till ursprungslandet.

– Den som blir deporterad hit, och märker att förhållandena inte har förändrats, kommer att fly igen, säger hon.



Migrationsforskaren Liza Schuster. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Den ekonomiska skuld som de har dragit på sig vid den första flykten skapar ett tvång att fly igen. De har ofta uppehållit sig i Europa och skaffat vänner eller familj. Skammen att misslyckas inför sin familj tvingar dem att försöka ännu en gång.

Att läsa Liza Schusters rapporter är som att titta in i ett kalejdoskop av olycksöden. Hennes empiriska underlag utgörs av människor vars drömmar krossats mot Europas murar. Hon tecknar en bild av deportationer som kontraproduktiva. Oavsett om det ursprungliga skälet att fly är ekonomiskt, politiskt eller humanitärt är incitamenten att fly igen alltid är starkare efter en deportation.

Resan till Europa är dyr, och kostnaden finansieras normalt genom lån. I den vetenskapliga tidskriften Migration Studies beskriver Liza Schuster deportationen som början på en ekonomisk karusell. För den som väl klivit på är det svårt att hoppa av igen.

”Om någon deporteras innan skulderna har betalats, och om det är osannolikt att de kan betalas efter utvisningen, utgör det ett starkt incitament för att migrera ännu en gång trots att det innebär att den totala skulden ökar. Skulderna, vare sig till familjemedlemmar eller mer formella långivare, kan inte avskrivas och långivarna inser att deras bästa chans till återbetalning är att finansiera ännu en resa.”

Unga män från den afghanska glesbygden möts dessutom ofta av skepsis om de återvänder. Under tiden utomlands kan de ha lagt sig till med nya kulturella vanor och upplevs ha blivit smittade av västerlandet.

– De enda jag träffat som klarat att komma tillbaka är folk som har starkt nätverk i Kabul och familj som har pengar, säger Liza Schuster. Men om familjen har sålt land för att en broder ska resa och den brodern kommer tillbaka tomhänt, då kommer han hem till två andra bröder som är arga på honom.

Men hur svårt det är att återvända hem handlar inte bara om kostnaden för att fly. Det handlar också om hur långt borta den som deporterats har varit, och hur stor kunskapen om flyktdestinationen är i hemlandet. Europa är bara förstahandsval för ett litet fåtal. I decennier har betydligt fler afghaner flytt till grannländerna Pakistan och Iran.

– Om du blir deporterad från Iran så finns det inget stigma, säger Liza Schuster. Alla vet hur villkoren ser ut där och att polisen är svin. Men folk som skickar en son till Europa eller Australien tror att han kommer till ett himmelrike. De vill inte ge upp den illusionen, de föredrar att tro att anledningen till deportationen är att sonen varit korkad eller begått brott.



 

Internflyktingar i Afghanistan. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Under 2015 sökte 178 200 afghaner skydd i Europa, varav 41 564 i Sverige. EU:s medlemsländer står nu i begrepp att deportera tiotusentals av dessa.

Kommer inte det – åtminstone – innebära att återvändandets stigma blir mindre när fler kan vittna om svårigheten att beviljas uppehållstillstånd?

– Till viss del, svarar Liza Schuster. När fler och fler kommer tillbaka och berättar vad de varit med om är det större chans att släkten tänker ”okej, det är inte pojkens fel”. Men det ses fortfarande som ett misslyckande.

Den 18 mars 2016 slöt EU och Turkiet ett avtal om att ”stoppa irreguljär migration” till unionen. Flera europeiska länder har upprättat fysiska stängsel för att utestänga människor som försöker rädda sig undan krig. I Sverige har asylpolitiken stramats åt i linje med EU:s absoluta miniminivå. Flyktingströmmen från länder som Afghanistan, Iran och Syrien har sinat till en rännil.

Om målet är att färre flyktingar ska ta sig till Europa, är inte den hårda politiken då en succé?

Liza Schuster fnyser åt frågan.

– Det har ingenting med saken att göra! När Europa började stänga sina gränser hade de flesta som hade råd att fly redan gjort det. Det som händer med en striktare politik är att människor väljer en annan destination, vi ser till exempel att fler flyr till Ryssland nu. Det är sant att antalet som tar sig till Turkiet har minskat men det kommer att gå upp igen.

Och de som inte har råd att fly till Europa då, vad väntar dem i ett land där säkerhetsläget fortsätter att förvärras och framtidstron definitivt tycks ha tagit slut?

– Många av dem åker till Iran, tar värvning och slåss för Assad, säger Liza Schuster. Tidigare kunde unga män välja att gå med talibanerna eller Daesh. Valet har alltid varit att dö. Det som är nytt nu är att man kan dö i Syrien och åtminstone hjälpa sin familj.

Text: Ivar Andersson. Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Läs mer från reportageserien ”Uppdrag: Afghanistan

***

Läs mer om



Nyheter
21 november, 2020

Minst åtta personer döda efter att raketer avfyrats mot Kabul

Röster
3 november, 2020

”Det är skrämmande hur snabbt vi glömmer” – Dagbok från Kabul vecka 43.

Nyheter
2 november, 2020

Skottlossning på universitetet i Kabul

Röster
29 oktober, 2020

”Attacken mot skolan kommer att slås tillbaka genom att fler utbildar sig” – Dagbok från Kabul vecka 42.

Röster
22 oktober, 2020

”Alla i bilen sprängdes bort” – Dagbok från Kabul vecka 41.

Röster
11 oktober, 2020

”Afghanistans lärare har min största respekt” – Dagbok från Kabul vecka 40.

Röster
8 oktober, 2020

Alla vill skicka sina barn till skolan, men de får inte plats – Dagbok från Kabul vecka 39.

Röster
7 september, 2020

"En ny generation hazarer kräver sina rättigheter" – Dagbok från Kabul vecka 35.

Röster
26 augusti, 2020

"Äntligen regn!" – Dagbok från Kabul vecka 33.

Röster
29 juni, 2020

Från hopp till förtvivlan – Dagbok från Kabul vecka 25

Röster
25 juni, 2020

"Kö till kyrkogården i Kabul" – Dagbok från Kabul vecka 24

Röster
17 maj, 2020

"Livet blir aldrig detsamma" – Dagbok från Kabul vecka 19

2020 CC BY-NC-ND 2.5 SE Blankspot - Wallingatan 37, 111 24 Stockholm