Analys, Röster om Azerbajdzjan
Debatt: Nobelstiftelsen borde dra tillbaka Azerbajdzjans inbjudan
Nobelstiftelsen borde stoppa Azerbajdzjans deltagande vid ceremonin. Det anser Pussy Riot-aktivisten Lusine Djanyan och människorättsaktivisten Zhala Bayramova som båda drabbats av regimens förtryck.
Av Blankspot 3 september, 2023
Det här är en opinionsbildande text som har syftet att påverka läsaren.
Vi är båda födda i Azerbajdzjan. Den ena av oss, Lusine, flydde pogromerna mot armenierna 1988 och den andra, Zhala, föddes tio år senare i Baku.
Ingen av oss kan återvända.
Det finns olika anledningar till det. Armenier är sedan kriget i Nagorno-Karabach på 1990-talet bannlysta från att sätta sin fot på azerbajdzjanskt territorium. Zhala är dotter till Gubad Ibadoglu som greps för några veckor sedan. Det råder inga tvivel om att diktatorn Ilham Alijev fängslat honom på politiska grunder.
Vi har levt olika liv, växt upp på olika platser, men vi vet båda två upplevt det värsta av den azerbajdzjanska regimen.
Nu befinner vi oss båda två i Alfred Nobels hemland och åberopar Nobelstiftelsen att dra tillbaka inbjudan till Azerbajdzjans ambassadör, precis som den drogs tillbaka för ambassadörerna från Ryssland och Belarus.
Som feminister och människorättsaktivister är vi glada över att se att inte heller Iran är välkomna. Men vi är besvikna över tystnaden, nej stumheten, inför den azerbajdzjanska statens övergrepp.
Redan 1975 sade Andrej Sacharov, den ryska pristagaren för fredspriset och grundaren av organisationen Memorial, att för Azerbajdzjan är Nagorno-Karabach en fråga av ambitioner. För armenier är det fråga om överlevnad. Han hade rätt i det, för många år senare, fram till i dag, är det fortfarande en fråga om överlevnad.
Genom att bjuda in den azerbajdzjanska ambassadören till mingel och småfnissiga samtal över ett glas champagne så bidrar Nobelstiftelsen till att överskugga regimens övergrepp mot både armenier i Nagorno-Karabach och den egna befolkningen.
Men nu talar vi som utsätts för regimen tillsammans upp!
Den bortglömda konflikten i Nagorno-Karabach har sedan i december tagit en ny skepnad. Den enda livlinan armenierna har med omvärlden, och som de litar på, är stängd. Latjinkorridoren som leder till Armenien är blockerad av Azerbajdzjan.
På grund av denna blockad så har missfall tredubblats, dödsfall till följd av undernäring skjutit i höjden och barn står i timtals i köer till bagerierna utan att få med sig någon mat hem. Myndigheterna i Nagorno-Karabach har fått träning i hur man ska ta hand om barn som svimmar på lektionerna till följd av hunger.
I azerbajdzjanska skolböcker börjar avhumaniseringen av armenier. Den bygger på en lång tradition som sträcker sig tillbaka till folkmordet mot armenier i Turkiet. Dessutom har EU-parlamentet fördömt Azerbajdzjan för att inte bara begå etnisk rensning mot människor, utan även deras kulturarv. Regimen anklagas för att medvetet radera det armeniska arvet i alla de delar av samhället där det en gång bott armenier.
När armenier i Sverige som är emot kriget har demonstrerat mot vad som händer i Nagorno-Karabach så har den azerbajdzjanska ambassadören kallat demonstranterna för radikala och försvarat så väl kriget som blockaden.
Regimen nöjer sig inte med övergrepp mot armenier. Den angriper också demokratiaktivister och människorättsförsvarare i det egna landet.
Med den kallsinniga arresteringen av Gubad Ibadoglu dog det sista hoppet ut för ett fritt civilsamhälle i Azerbajdzjan. Han undervisar utomlands, men var på besök i Azerbajdzjan för första gången på flera år för att se efter sin sjuka mor. Det var då han och hans fru stoppades av poliser som drog ut dem ur bilen och brutalt misshandlade dem. På fingerade grunder har regimen står han inför ett åtal med anklagelser om allt mellan himmel och jord. Han kallas för allt mellan förrädare till religiös extremist och penningtvättare.
I häktet nekas Gubad Ibadoglu all form av vård, trots att han har behov av mediciner. Det enda vi hör är att hans hälsa blir sämre för varje dag.
Ilham Alijev gör allt för att bryta ner, tysta, all form av kritik från dem som vågar utmana makten. I samband med gripandet av honom har en ny rapport också släppts. De politiska arresteringarna har ökat från 99 till 204 på bara ett månader. Det har blivit vardag att höra om aktivister som grips på tvivelaktiga grunder, misshandlas och till och med torteras.
Vi har nämnt Ryssland och Iran. Faktum är att människorättsorganisationen Freedom House anser att Azerbajdzjan är mer auktoritärt än båda länderna. Azerbajdzjan är på väg att bli ett fängelse för sina egna invånare och Nagorno-Karabach är ett fängelse för de 120 000 armenier som inte kan komma ut.
Det finns inget hopp för demokratin i landet. Det finns inte heller några argument för att försvara svältandet av armenierna i Nagorno-Karabach.
Hur kommer det sig att Nobelstiftelsen drar tillbaka inbjudan för Ryssland, Belarus och Iran, men inte för Azerbajdzjan? Det är tydligt att Azerbajdzjans olja, gas och kaviardiplomati överskuggar verkligheterna i landet.
Vi begär att Nobelstiftelsen lyssnar till våra kritiska röster och utesluter den azerbajdzjanska ambassadören från finrummet. Nobelstiftelsen ska inte fungera som en plattform för att de som begår människorättsövergrepp ska få gå på röda mattan.
Vi hoppas också att Nobelstiftelsen vill lyssna till oss. Vi hoppas att de bjuder in oss till ett samtal för att visa att de står upp för mänskliga värden på riktigt.
**
Lusine Djanyan, rysk-armenisk aktivist från Pussy Riot som har asyl i Sverige.
Zhala Bayramova, azerbajdzjansk människorättsjurist och dotter till Gubad Ibadoglu.
Toppbild: Lusine Djanyan till vänster och Zhala Bayramova till höger. Foton av Rasmus Canbäck.
