Reportage om
Därför skriver medierna om Ukraina men inte om Burundi
I slutet av maj i år antogs 100 miljoner människor vara på flykt i världen. En av de som arbetar för att förändra situationen är Hélène Michou från norska Flyktninghjelpen (NRC). För Blankspot berättar hon om några av de mest bortglömda kriserna i världen.
Av Linnea Bergqvist 6 januari, 2023
Runt om i världen pågår konflikter och kriser som har tvingat miljoner människor på flykt. Men medan vissa får internationell uppmärksamhet finns det de som fortfarande lyser med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen.
Det här var en av anledningarna till att organisationen Flyktninghjelpen (NRC) för sju år sedan började publicera en lista med de 10 mest försummade kriserna i världen, en lista som Global Advocacy Advisor Hélène Michou säger grundar sig på tre kriterier: brist på politisk vilja, uppmärksamhet i media samt internationellt bistånd.
– Det här innebär att vi tittar på hur många människor som är i behov av hjälp och vad det kommer kosta. Sen jämför vi det med det faktiska biståndet som landet får. Det andra aspekten är mediebevakningen, hur mycket som syns om landet i media och vad som skrivs. Det sista kriteriet gäller den politiska viljan vilket också är svåraste att mäta. Där tittar vi bland annat på möjliga fredsavtal eller kompromisser mellan aktörer och hur de tros fungera i praktiken, säger hon.
Bild: Hélène Michou
Hélène Michou förklarar att konflikter och kriser som innefattar större enskilda händelser, såsom en utbredd torka eller naturkatastrof, ofta får mer uppmärksamhet. Det i sin tur kan innebära att rapporteringen kring länder ökar.
Hon påpekar att många av de länder som inte kommer med på listan fortfarande har ett stort humanitärt behov men att de inte uppfyller de kriterier som NRC använder.
– Bara 10 länder hamnar på listan men det innebär inte att de är mer “värdiga” än andra, säger hon.
Under år 2021 hjälpte NRC över 10 miljoner människor och Hélène Michou förklarar att organisationens huvudmål kretsar kring det inofficiella mottot “rights respected, people protected” som utmynnar i sex fokusområden.
Det första innebär att människor ska ha tillgång till vatten, sanitära boplatser och kunna upprätthålla sin hygien. De ska även ha tillgång till juridiskt stöd vid behov och de som bor i flyktinganläggningar ska även ha tillgång till stödprogram.
Ytterligare ett mål är att alla barn får hjälp och möjligheter att kunna fortsätta gå i skolan.
– Ytterligare ett område vi arbetar med är att hjälpa människor att kunna säkra sina basala behov såsom mat. Det har blivit allt vanligare att vi lämnar ut fysiska pengar i form av vouchers. Genom att göra så blir det mer värdigt för mottagarna som själva kan välja vad de vill lägga pengarna på istället för att bli tilldelade saker. Inom det här området ingår även träningsprogram och möjligheter till arbete då många på flykt står utan någon inkomst, säger Hélène Michou.
Hon förklarar att det finns tre internationellt erkända lösningar när det gäller att stötta fördrivna personer. Det första fokuserar på att skapa trygga, frivilliga och värdiga återvändanden till deras hemländer, vilket innebär att regeringarna måste bevisa att flyktingarna kommer att kunna arbeta och leva ett värdigt liv vid sin hemkomst.
Den andra hållbara lösningen är lokal integration, som handlar om att människor inkluderas i de samhällen de kommer till och får möjlighet att leva sina liv på bästa möjliga sätt. Det sista kretsar kring vidarebosättning, vilket innebär att de får en fristad i ett nytt land och får samma rättigheter som de boende.
– Det handlar om att skapa långvariga lösningar. Vi vill inte sätta ett plåster på ett sår bara för att få det att sluta blöda. Vi vill istället vårda det, så det kan läka helt, säger Hélène Michou.
Av de tio länderna som var med på NRC:s lista år 2020 blev fyra borttagna året därpå till följd av ökat bistånd och stärkt politisk vilja. Däremot säger Hélène Michou att samtliga fortfarande är i stort behov av stöd men att andra länder fick ta deras platser då de ansågs vara mer försummade utifrån NRC:s kriterier.
Unikt med listan från år 2021 var också att det var första gången som samtliga länder tillhör Afrika. Demokratiska republiken Kongo (DRC) återfanns på första plats för andra året i rad.
– Hur vi ser på länder, och människor, varierar beroende på hur nära de befinner sig oss samt hur situationen i ett land har utvecklats, säger Hélène Michou.
Som ett exempel tar hon reaktionerna på det pågående kriget i Ukraina.
– Det är människor som bor i vår direkta närhet, och stödet har varit väldigt stort för den ukrainska befolkningen redan från början. Min åsikt är att det även finns ett inslag av rasism när det kommer till den här frågan. De ukrainska människorna är vita och av den anledningen kan vissa människor lättare relatera. Men när något liknande sker i exempelvis Burundi är intresset inte lika stort, säger hon.
Ytterligare en faktor som Hélène Michou lyfter fram är att journalister och organisationer kan ha det svårt att få tillträdde in i vissa länderna, vilket leder till att NRC lägger ett stort fokus på att bygga upp relationer med lokala makthavare och organisationer.
Nya lagar, både de som införs av myndigheterna i olika länder och de som är ett resultat av FN:s sanktioner har den senaste tiden försvårat NRC:s arbete. Deras arbete kan ses som ett “samarbete” med terrorister när de arbetar i länder som är sanktionerade av FN. Men för NRC och andra organisationer är dessa samarbeten avgörande då de som sitter vid makten i dessa utsatta länder kan ge tillträdde till människorna i nöd i regionen.
– I över tio år har vi begärt att FN ska revidera sina sanktioner och terrorismbekämpningsregler då det komplicerar vårt arbete. Nyligen meddelade säkerhetsrådet att de hade godkänt en ny resolution som innehöll ett humanitärt undantag. Det betyder att alla nya sanktioner som utfärdas ger oss ett undantag, så att vi kan fortsätta att samarbeta utan juridiska påföljder. Vi ser det här som en vinst, säger Hélène Michou.
Men trots att det sker framsteg kvarstår faktumet att antalet människor som är på flykt och i behov av hjälp aldrig har varit högre.
I maj meddelade FN:s flyktingorgan UNHRC att 100 miljoner människor var på flykt från sina hem och även om bistånden och bidragen också har ökat är klyftan fortfarande stor. Det resulterar i att många människor lever i osäkra förhållande utan varken mat, vatten eller tak över huvudet.
Hélène Michou förstår att det är lätt att förlora sig i den dystra statistiken men säger att hon hoppas att människor aldrig slutar engagera sig, för ger man upp släcker man även hoppet för de miljoner människor som har tvingats lämna sina hem.
Under 2023 kommer hon och kollegorna på NRC fortsätta att jobba med att belysa försummade kriser och hon hoppas att fokuset kan öka även bland makthavare och allmänheten så en förändring kan ske.
– Alla kan göra något. Som kollektiv kan vi skapa förändring tillsammans om vi gör vår hemläxa och läser på om de här kriserna, kräver förändring och lägger press på beslutsfattarna. I praktiken arbetar vi på NRC för att bli utan jobb, för att inte behövas längre, säger hon.
Läs hela NRC:s lista HÄR.