Analys om , ,

Därför har du inte hört talas om kriget mellan Tadzjikistan och Kirgizistan

Efter ett tredagarskrig mellan Kirgizistan och Tadzjikistan i april har frågan om varför det är så tyst om regionen väckts? Blankspots Rasmus Canbäck har talat med tadzjikiska journalister om hur regeringen förhindrat oberoende rapportering.

Den 28-30 april i år hann en mindre konflikt utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. Kriget resulterade i att åtminstone 19 tadzjiker och 36 kirgizer dödades, och ett par hundra soldater och civila skadades – samt att omkring 40 000 kirgizer tillfälligt evakuerades från gränsområden där byar delvis ödelades.

Bakgrunden till den senaste konflikten är att man i Kirgizistan byggt en mindre damm på Isfarafloden som stoppar vattentillförseln till den tadzjikiska enklaven Voruch där cirka 30 000 människor bor. 

Utan vatten kan inte lokalbefolkningen gro sin jord och böndernas boskap måste söka sig bort från enklaven och in i Kirgizistan. Där är förekommande att boskap stjäls eller förväxlas vilket inte helt ovanligt leder till våldsamma konfrontationer mellan den kirgiziska och tadzjikiska lokalbefolkningen. 

En annan aspekt är att både tadzjikiska och kirgiziska byar ligger på båda sidor av gränserna, och länderna har inte kommit överens om hur man ska hantera detta. Det innebär i praktiken att en kirgizisk familj är skriven och betalar skatt i Kirgizistan, samtidigt som den juridiskt har sin mark i Tadzjikistan.

– Konflikter mellan byarna uppstår varje år på våren när isarna smälter i bergen berättar den tadzjikiska journalisten och aktivisten Humajra Bachitijar för mig i ett videosamtal. Den stora skillnaden denna gång var att konflikten inte var mellan bybor – den växte till att bli mellan stater. 

Mellan floder, dalar och berg har Centralasiens hjärta, Ferganadalen, blivit ett virrvarr av gränsdragningar. En dalgång tillhör Kirgizistan eller Tadzjikistan, medan nästa tillhör Uzbekistan. 

På kartan går gränserna i snåriga konstellationer, vilket dels är ett resultat av Sovjetunionens försök till att dela upp delrepublikerna på etnisk basis – men det är också ett resultat av nationalstatens uppkomst, i en region där gränser inte var betydelsefulla förrän omvärlden krävde det. 

Gränsdragningarna har givit upphov till konflikter. Inte nödvändigtvis för det territoriella anspråket, utan snarare för att gränserna skapar besvär för lokalbefolkningarna.

Att leva i exil är svårt. Utifrån kan man ha två länder. Men oftast känner jag mig som en utböling i båda. Jag var tvungen att skära rötterna med Tadzjikistan och kan inte gro nya i Tyskland. Jag känner mig som en krukväxt, utan fast mark.”

I utländsk media rapporterades det knapphändigt om kriget och oftast kom rapporterna från den kirgiziska sidan, medan den tadzjikiska sidan uppfattades som otillgänglig. 

Liksom i alla gränskonflikter, inte minst de Blankspot rapporterat om det senaste året – i Tigrayprovinsen i Etiopien och Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan – finns det två sidor av myntet. 

Frågan är varför det var så svårt att få information från den tadzjikiska sidan i denna konflikt?

För att besvara den har jag i två separata videosamtal talat med tadzjikerna Humarja Bachitjar och Anahita Sajmidinova.

Humajra lever sedan ett par år tillbaka i politisk exil i Tyskland för sin rapportering om den tadzjikiska regeringen och Anahita är lokal reporter för den Londonbaserade TV-kanalen Iran International TV, och var en av få tadzjikiska reportrar på plats i Voruch.

De Centralasiatiska staterna – ofta förknippade med ”stanländerna” i Sverige – utropade självständighet efter Sovjetunionens fall.

Sedan dess har Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan utvecklats till att bli auktoritära diktaturer. Här uppfattas – något förenklat – de åldrande ledarna som arvebarn till Sovjetunionen där de verkade som teknokrater inom underrättelsetjänsten.

Länderna får ofta ocharmiga bottennoteringar i demokratimätningar och pressfrihet.

Kirgizistan sticker däremot ut. 

Tadzjikistan är ett bergigt land med toppar på uppemot 8000 m ö h. Att färdas i landet tar lång tid och ofta är infrastrukturen usel. Foto: Rasmus Canbäck.

Landet beskrivs ibland som en demokratisk oas i en av världens mest repressiva regioner. Visserligen är korruptionsnivån bland de högsta i världen och landets svängningar i demokratiindex påminner om en jojo. 

I höstas väcktes massprotester i landet som så gott som utmynnade i en lynchning av den sittande presidenten Sooronbaj Jenbekov när han gjorde försök till att bibehålla makten i vad som ansågs vara ett övergrepp mot demokratin. 

Men civilsamhället är någorlunda levande, den fria journalistiken existerar och internationella människorättsorganisationer har sina regionala huvudkvarter i huvudstaden Bisjkek. 

Att den mediala närvaron var betydligt större i Kirgizistan än i Tadzjikistan när gränskonflikten vid Voruch eskalerade är utifrån detta inte märkligt. Och resultatet blev att den tadzjikiska sidan – i den mesta media – beskrevs som förövare och den kirgiziska som offer. 

Passiviteten från den tadzjikiska sidan var förvånande. Varför rapporterades det inte om kriget från Tadzjikistan?

Humajra Bachitjar förklarar det med att den tadzjikiska regeringen inte visade intresse för att hjälpa journalisterna, oavsett om de var oberoende eller från statlig media.

– Under gränskonflikten redogjorde inte regeringen för krigsstatistik eller misstänka övergrepp överhuvudtaget. De var helt tysta. Som journalist kunde man inte begära ut någon information. Det gör att de tadzjikiska journalisterna försinkades i rapporteringen och när de flesta kom till gränsområdet på den fjärde dagen hade redan de kirgiziska medierna dominerat rapporteringen och den väpnade konflikten var över.

Anahita Sajmidinova berättar ”jag blev TV-reporter, för vem vill inte vara på TV?”.

Anahita som var på plats instämmer och menar även på att en förklaring är att den tadzjikiska regeringen saknar strukturer och metoder för att dokumentera kriget.  

– Siffrorna över döda och sårade från den tadzjikiska sidan är svåra att fastslå. När den statliga utredningen väl presenterade siffror en vecka efter kriget var det svårt att säga om de stämmer eller inte. De verkar inte ha några system för att ens samla in data. 

Hon var en av få journalister som kom till Voruch på fjärde dagen när avtal om eldupphör redan undertecknats.

– Vi var bara sex personer som kom dit. Visst hade två eller tre andra journalister varit där innan dess… men när vi väl var där fick vi inte delta vid möten med underrättelsetjänsten, KGB, som träffade de lokala myndigheterna och vi kunde inte ställa frågor till dem. Istället pratade jag med vanliga bybor som berättade om vad de blivit utsatta för. Men om sanningen ska fram är några av de andra journalisterna inte särskilt professionella. De verkade inte veta hur man intervjuar en person och vände sig bara till de få offentliga personer som fanns att tillgå. På ett sjukhus kanske de tog en bild på en sårad och sedan frågade någon från regeringen om vad som hänt istället för personen som låg på britsen.

Hur har journalistiken i landet påverkats av regeringen?

– De senaste åren har hundratals, om inte tusentals, journalister antingen bytt karriär eller lämnat landet. Det är inte alltid lätt att vara journalist i Tadzjikistan. Det gör att många av de duktigaste inte finns kvar här.

I andra konfliktzoner där den ena parten är en auktoritär regim är det inte ovanligt att propagandaliknande budskap pumpas ut för att enskilda regeringsfigurer ska stärka sin position. Att det inte gjordes i Tadzjikistan är förbryllande.

– Vad man måste förstå i Tadzjikistan är att regeringen inte bryr sig ett skvatt om folket berättar Humajra. De bryr sig egentligen bara om sin egen familj. Hela regeringen består av människor från familjen eller med kopplingar till den. Regeringen verkar genom sina underrättelseorgan. Man kan säga att de arbetar med kontraband och kontrainformation, liksom ett samhälle där man golar på varandra. Och genom denna metod skräms människor till tystnad helt enkelt. 

Förklaringarna till den knapphända tadzjikiska rapporteringen kan sammanfattas till regeringens ovilja och journalisters bristande yrkesutövning. Varav den sistnämnda förklaringen är en följd av förföljelser från regeringen mot den fria pressen.

Tadzjikistan utmärker sig på organisationen Reportrar utan gränsers lista över pressfrihet på plats 162. Och är därmed ett av cirka femton svartmärkta länder i världen. Det är visserligen ett par positioner bättre än diktaturen Azerbajdzjan som jag tidigare rapporterat om, men ändå på samma nivå som Somalia och Irak. 

Humarja som lever i exil och var verksam journalist i Tadzjikistan under nästan ett decennium berättar.

– Runt 2010, kanske 2011, började man bryta ner civilsamhället – media, organisationer, allt som hade något oberoende mot staten… det var mycket värre än i till exempel Ryssland som alla pratar om numera. Nu finns inget alls!

Hon fortsätter.

– Jag arbetade för en tidning och skrev om det parlamentariska systemet, staten och lagsystemet. Jag följde oppositionen och försökte återberätta vad som hände i landet. Stegvis fick jag signaler om att sluta med det. Först handlade det om att de skrev till min redaktör och med tiden trappade de upp hoten. Jag fick meddelanden om att jag inte kunde vara trygg om kvällarna och tidningen fick alltmer konkreta uppmaningar från regeringen att sluta publicera mina saker. Till sist ställdes de inför att avskeda mig eller lägga ner tidningen. Och de valde det förstnämnda.  

I mitt samtal med Anahita framkommer liknande historier. 

– Det är som en självreglerande censur. Visst har jag bara varit journalist i 2 år och jag rapporterar mest om oförargliga saker och kulturevenemang. Men folk är ovilliga att prata om till och med de mest banala sakerna. Till viss del beror det på blyghet, men också på att man är rädd för regeringens reaktion.

Kan du berätta om något exempel på när de försökt att tysta er?

– Du kanske har läst, men regeringen anser att det inte finns någon corona i landet och när jag gick till ett sjukhus för att prata med läkare hänvisade de mig till ett godkännande från hälsoministeriet. Efter tjugo dagar fick jag svar från dem att jag aldrig har skickat något brev trots att jag gjorde det. Man får liksom inte lust att fortsätta gräva i sakerna. 

I gränskonflikten får detta följder. Medan den kirgiziska sidan har en levande journalistkår och internationella organisationer har nära till informationen, så är den tadzjikiska sidan betydligare tystare och bevakningen av konflikten är svårare.

– Jag blev kontaktad av Human Rights Watch för att bistå dem, berättar Anahita. Jag hade kritiserat deras rapport för att vara ensidig. Du kanske läste den själv?

Jag nickar. Humarja nämnde även i mitt samtal med henne samma sak och liksom Anahita var hon också öppen med sin kritik. 

– Det är inte det att jag tycker det är helt fel egentligen fortsätter Anahita. För guds skull! Jag är tadzjik och vill gärna se rapportering om kriget från vår sida, och det vill väl kirgizerna också från deras sida. Men problemet var att det knappt fanns någon information alls från Tadzjikistan och ändå släppte Human Rights Watch rapporten.

En kraftstation i Voruch skadades under kriget och än har inte elförsörjningen kommit igång som den ska. Foto: Anahita Sajmidinova.

I andra konflikter väger ofta Human Rights Watchs rapporter tungt och används som en del av underlagen för att bevisa begångna krigsbrott. 

– När jag kom till Voruch såg jag trots allt att delar av kirgiziska byar hade förstörts av den tadzjikiska militären, och det var inte vackert. Jag nekar det inte alls och rapporterade själv om det. Men Human Rights Watch och den kirgiziska sidan hade mest rapporterat om övergreppen från tadzjiker – och inte om ”tvåsidigheten” som alltid finns i en konflikt. Även tadzjikiska bosättningar hade ödelagts.

Rapporteringen var visserligen dominerad av den kirgiziska sidans syn på saken där kriget enligt Humarja användes som ett sätt för den nya regeringen i Kirgizistan att vinna ny mark. 

– Den kirgiziska median präglades av stark nationalism och ensidighet. Och gör det fortfarande. Det hänger delvis ihop med att deras regering vinner poäng på det, men vad som förvånade mig mest var att till och med de journalister jag respekterat tog en ensidig ställning. Enligt journalistisk yrkeskod måste man lyssna till båda sidor, och så himla svårt är det inte att få tag på åtminstone en tadzjikistansk aktivist. 

När hon ifrågasatte rapporteringen eller presenterade fakta från den tadzjikiska sidan blev hon utsatt för påhopp i sociala medier.  

– Själv blev jag uthängd och påhoppad av många av mina kirgiziska vänner. De sade att jag skrev i blindo och blivit hjärntvättad. Jag blev förvånad över detta. Och varje gång jag skrev något på Twitter var det inte ovanligt att mängder med kirgizer kallade allt jag gjorde för ”fake news”. Det var inte ens särskilt starka saker jag publicerade, eller åsikter. Jag visade helt enkelt en tadzjikistansk sida av konflikten. 

I centrala delarna av huvudstaden Dusjanbe är det rent och prydligt. Gågatorna mellan regeringsbyggnaderna kantas av svalkande fontäner, men bara ett eller två kvarter bort ligger sovjetiska bostadshus som inte renoverats sedan de byggdes. Foto: Rasmus Canbäck.

Påhoppen på nätet skedde även mot den kirgiziska sidan, ofta på ryska, men att döma av mängden hashtags och tweets är antitadzjikiska sådana överrepresenterade – vilket möjligen är en diffus måttstock, men som ändå ger indikationer på hur sociala medier användes.

Konflikten har nu stillats med Rysslands hjälp. Båda länderna är med i den postsovjetiska militäralliansen CSTO och i takt med att USA drar sig ur Tadzjikistans gränsland Afghanistan önskar Ryssland öka sin militära närvaro i regionen. 

En konflikt mellan medlemsländerna kan potentiellt bromsa planerna något. 

Men att gränskonflikterna är lösta efter årets krig är det ingen som tror.