En namninsamling vill stoppa sändningen av Jenny Strömstedts intervju med Paolo Roberto. Men är det inte just förövarna vi behöver höra och ställa till svars, frågar sig Martin Schibbye i en krönika.
Av Martin Schibbye 16 maj, 2020
Natten till fredagen genomförde Norrmalmspolisen en razzia i centrala Stockholm. Vid lunchtid kom de första pushnotiserna från kvällstidningarna om att en ”tv-kändis och entreprenör” hade tagits på bar gärning och innan det blev kväll igen var det klappat och klart: COOP hade slutat köpa in Paolo Robertos varor och han hade fått sparken från TV 4 och alla andra mediejobb.
Återstår ett strafföreläggande i form av böter och en namninsamling som vill stoppa sändningen av Jenny Strömstedts intervju med sexköparen: ”Att en sexköpare får möjlighet att, på bästa sändningstid, fälla krokodiltårar över sitt eget beslut att köpa en annan människas kropp är inget annat än vidrigt”, skriver initiativtagarna.
Men är det så enkelt?
Några av de första reportagen jag gjorde som frilansjournalist handlade om människohandel. Glömmer aldrig intervjun jag gjorde med den unga flickan på organisationen Maiti Nepals center i landets huvudstad Kathmandu.
Det var dit de räddade togs när flickor stoppats vid gränsen eller bordeller sprängts i Indien. Centret var fullbelagt. I sängen bredvid satt en ung kvinna tyst och åt på sitt eget hår.
Flickan berättade att bordellägaren betalat motsvarande 10 800 svenska kronor för henne.
Ett högt pris – men så var hon också tolv år.
Efter intervjun när jag stängt av bandspelaren spände hon ögonen i mig och frågade varför jag ville skriva om det här?
Jag svarade att det var bra att det uppmärksammades så att andra inte skulle råka lika illa ut.
Då skakade hon på huvudet och berättade att hon ju suttit här på centret i flera år och berättat sin berättelse för journalister på löpande band: men situationen för flickorna på bordellerna förändrades inte till det bättre för det.
– What will happen when your story is published, frågade hon?
Hon undrade sedan varför jag inte åkte till bordellen och intervjuade de ansvariga eller förövarna, männen som köpt henne?
Och hon hade rätt.
Hon borde inte behöva berätta alls. Liknande intervjuer har och hade publicerats i flera år. Ofta hade de räddade figurerat som ansiktslösa offer i nyhetsrapporteringen. Rubriker om kvinnor som blivit sålda för 700 kronor och utnyttjade på de mest fasansfulla sätt gör sig bra i medielogiken.
Likaså när de ”räddas”.
Fenomenet är välkänt. Vi tror att vi vet vad det beror på. Vi tror att vi vet hur det ska bekämpas.
Men människohandeln växer.
Just därför är det så viktigt att journalistiken inte bara belyser och träffar de utsatta utan också ställer gärningsmän till svars.
Motfrågorna jag fick i Kathmandu resulterade i att jag och fotografen Jonas Gratzer följde människohandlarna i spåren från bergsbyarna till bordellerna i flera reportage under de kommande åren.
I fokus hamnade då en bransch som gör stora vinster och förövare som annars ofta förblir just ansiktslösa.
Även i Sverige.
Att intervjua bordellägare, människohandlare och köpare är en försummad del av journalistiken. Framför allt när så många som var tionde man köper sexuella tjänster.
Att TV4 nu får massiv kritik för att Jenny Strömstedt gör en intervju är därför skevt. På Instagram skriver Jenny Strömstedt själv att det finns en poäng med att visa att dagens sexköpare inte är ”någon annan”, utan också väletablerade män som lever framgångsrika liv i rampljuset och som finns mitt ibland oss.
Och att intervjun under dagens Nyhetsmorgon kommer sändas i samband med att representanter för Inte din Hora och Talita medverkar.
Författaren och journalisten Joakim Medin som skrivit boken “Thailandssvenskarna” om svenska män som köper sex och förgriper sig på utsatta kvinnor menade också i ett inlägg på Facebook att det absolut var ”intressant att höra Paolo Roberto dela med sig av sina tankar idag” men att formatet möjliggjorde att han kunde kränga på sig en ”offerkofta”.
“För vad sexköpare säger i tv-sofforna när de blivit påkomna är en sak. Vad de säger på bordellerna inför dold mikrofon är något annat. Vilket alla som läst Joakim Medins bok vet,” som bokens förläggare skriver i ett annat inlägg.
Men utan en intervju hade gärningsmannen inte heller fått frågan om vad som är smutsigt med prostitution.
Och Paulo Roberto hade inte svarat att: ”Jamen du köper ju en annans kropp, säkert någon som är dit tvingad. Hon är ju inte där för att det är jättetrevligt” vilket öppnar upp för att ha erkänt en oaktsam våldtäkt.
Det ligger sålunda i både allmänintresset och journalistikens ABC att söka alla parter och inte göra halt vid förövarna utan för den skull låta dem bestämma villkoren.
Läs mer:
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Sverige!
Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av.
Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser. På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?
Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige".
