Röster om Nagorno-Karabach
Dagbok från Nagorno-Karabach: “Vi önskar oss fred i jul”.
Från Nagorno-Karabach skriver Irina Safaryan dagbok. Blankspot kommer publicera framöver publicera några av hennes texter.
Av Blankspot 12 december, 2021
Snön försvann lika snabbt som den kom till Artsach (Nagorno-Karabach på armeniska). Men den påminde mig och många andra om att det redan har gått ett år sedan krigsslutet. Ibland försöker jag känna efter hur det är, men jag vet inte. Vad försöker jag egentligen uppbåda inom mig?
Snart står ett nytt år för tröskeln. Jag ser hur människor förbereder sina hem inför julen. Livet fortsätter. Ja, livet fortsätter även för mig.
Det har gått över ett år sedan avtalet om eldupphör mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland undertecknades. Tusentals har förlorat sina hem, skadats eller dött. Jag är också en av dem. Mitt hem i Hadrut finns kanske där, men jag kan inte återvända.
Ibland när jag längtar hem så åker jag så långt söderut jag kan. Där finns det en höjd där jag på bra dagar kan se ut över bergen där jag är uppvuxen. Jag ser vinrankorna där jag brukade springa omkring som barn. Det hände att jag pausade i leken och borrade ner fötterna i jorden när jag smakade på de mogna druvorna.
Det är där bortom bergen.
Större delarna av Artsachs territorier ockuperas nu av Azerbajdzjan, och armeniska kulturarv i dessa områden står inför hotet att utplånas. Det fastslog till och med domstolen i Haag i veckan.
Hursomhelst, i den lilla del av Artsach som fortfarande kontrolleras av armenier med hjälp av ryska fredsbevarande trupper, fortsätter människor att leva. De fortsätter att leva och… kämpa, nej brottas, för rätten att få existera i det som för oss är vårt heliga land. Var ska vi annars ta vägen?
Det är svårt att säga vad det är, men jag och mina vänner – familj – lever i någon sorts limbo. Det är inte krig just nu, men det är heller inte fred. Bara under hösten har tre personer mist livet.
En av dem satt i sin traktor när han sköts till döds av en krypskytt när han skördade granatäpplen. En annan, Martink, dog när han lagade vattenledningar i närheten av Sjusji. En tredje, en herde i Tjartar, torterades till döds när han var för nära gränsområden.
Det här är bara dem som har dött, men det är många fler trakasserier som sker och som det inte skrivs om. Det kommer ta tid att utreda brotten… men att de skyldiga ska dömas kan jag väl knappast hoppas på.
Jag, liksom alla andra, fortsätter mitt liv. Jag ser hur folk gifter sig, skaffar barn och startar nya företag. Innan kriget såg vi att få barn föddes. Nu har vi helt plötsligt en baby boom. Det öppnar nya moderiktiga butiker och några jag känner öppnade en ny restaurang. De var inte ensamma om det och jag har kunnat bli stamkund på stadens nya caféer. För mig verkar det som om mina vänner bestämt sig för att inte vänta med sina liv längre.
Allt det här bevisar att viljan för oss armenier att leva kvar här i Artsach är orubblig.
Snart är det jul. Igen. Här i Stepanakert och i andra städer runtom i Artsach förbereder vi oss för att välkomna det nya året. Butiker och marknader är fyllda med julträd, ljus, leksaker och sötsaker. Redan här om dagen såg jag att barn har börjat skriva önskelistor till Dzmer Papi. Han är armeniernas jultomte.
Jag känner en desperat längtan… kanske är det hopp, jag vet inte… efter att få leva i fred och bara ha en framtid här. Detta är jag nog inte ensam om att känna.
Juletiden påverkar oss alla på detta vis. Barnen skriver kanske önskelistor om sakerna de vill ha, men många av oss önskar bara en sak. Vi drömmer om att få leva i fred. Och att freden är att vi ska få leva här, där våra förfäder kommer ifrån.
Irina Safaryan är uppvuxen i Hadrut i södra Nagorno-Karabach. Staden kontrolleras sedan fjolårets krig av Azerbajdzjan och hela dess armeniska befolkning är på flykt. Hon bor i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert där hon är engagerad i flera civilsamhällesorganisationer och arbetar som översättare. Hon är utbildad statsvetare.
Läs också Irina Safaryans texter från kärlekspar i Nagorno-Karabach: Kärlek och krig i Artsach.
Blankspot återpublicerar texter från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Irina Safaryans texter är några av dem. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.
