Röster om

Dagbok från Nagorno-Karabach: ”Våra hem har blivit bestulna”

Från Nagorno-Karabach skriver Irina Safaryan dagbok för Blankspot. Om vardagslivet bortom krigsrubrikerna.

Text: Irina Safaryan

Om det händer fler gånger än en så är de att betrakta som tradition. Förra året besökte jag Lusine som förlorade sin son under födseln. Hon sade då att det var sorgen efter kriget som gjorde att hennes son inte överlevde.

Hon är liksom jag från Hadrutregionen som sedan förra året inte längre är en del av Artsach*. Hon är en av tusentals människor som förlorat sina hem och blivit flyktingar.

På julafton i år besökte jag Lusine och hennes döttrar igen. De bor på samma ställe och med samma flyktingfamiljer som förra året.

Det har verkligen blivit hemskt för dessa familjer. Vi som redan innan kriget saknade tillräckligt med bostäder i Stepanakert har fått göra allt för att ge plats åt de tusentals familjer som nu väntar på att få återvända till sina riktiga hem.

Lusines familj är från Taghaser. En by utanför staden Hadrut. Hon berättade i år för mig om längtan efter att få öppna dörren till sitt hem och bara få vara med alla de saker och familjeklenoder som man som människa samlar på sig över åren.

Mest längtar hon efter att få vara på marken där hon kommer från.

Irina träffar barnen Arev, Lilit, Anna, Nadejda och Svetlana.

Medan några områden, Karvachar och Kashatagh, gavs till Azerbajdzjan efter kriget förra året, så togs Hadrut. Medan de familjerna kunde ta med sig sina hem i flykten, så blev vi bestulna på våra hem.

Nej, jag är inte missunnsam mot dem och jag är inte avundsjuk. Men jag kan känna hopplöshet.

Lusine och hennes familj lämnade Taghaser i hopp om att få komma tillbaka, men scenerna påminner mig snarare om när Vesuvius ödelade Pompeji än om något annat. Alla deras ägodelar lämnades kvar, och till och med djuren blev förstenade av lavan.

Man kan gräva i lavan och lära sig om hur människorna i Pompeji levde. Om hur deras kultur var.

Så känns det när jag tänker på Hadrut. Vi lämnade allt och nu finns våra saker kvar att beskåda.

Jag träffade Lusines familj efter kriget och barnen fick mig att le på ett sätt som jag inte känt förut. Nu var det med värme och tillgivenhet som jag besökte dem på julafton igen.

Efter förra årets besök var det så många som var berörda över bilderna och texterna jag delade att de skickade pengar och gåvor till mig för att dela med mig av till dem.

Idag går två av barnen i skolan i Stepanakert och tycker verkligen om det. Men förutom mandariner, apelsiner och sötsaker, så vill de mest av allt återvända till Taghaser och sina vänner.

Om författaren: Irina Safaryan är uppvuxen i Hadrut i södra Nagorno-Karabach. Staden kontrolleras sedan fjolårets krig av Azerbajdzjan och hela dess armeniska befolkning är på flykt. Hon bor i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert där hon är engagerad i flera civilsamhällesorganisationer och arbetar som översättare. Hon är utbildad statsvetare.  

Läs också Irina Safaryans texter: ”Vi önskar oss fred i jul” och ”Kärlek och krig i Artsach”.

Om kategorin röster: Förutom artiklar och reportage har Blankspot börjat publicera texter av de människor av skriver om – från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Irina Safaryans texter är några av dem. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.

*I texten används i huvudsak armeniska namn på orter och städer då den skrivits av en armenier. Artsach är den armeniska namnet för Nagorno-Karabach.