Röster om Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Dagbok från Nagorno-Karabach: “Kriget här tar aldrig slut”
Från Nagorno-Karabach skriver Irina Safaryan dagbok för Blankspot. Om vardagslivet bortom krigsrubrikerna.
Av Blankspot 11 mars, 2022
Text: Irina Safaryan
På TV-apparaten på gymmet visade de häromdagen bilder från kriget i Ukraina.
Det fanns något surrealistiskt i det. För bredvid mig tränade två killar som pratade ryska. De är här i Artsach* för att ”bevara freden” som man säger. De är fredsbevarande trupper.
Vad tycker jag? Det spelar ingen roll. Vi svettas sida vid sida på gymmet.
Igår bombades ett barnsjukhus i Mariupol i Ukraina. Bilderna på förstörelsen har visats över hela världen. Man kallar det för en barbarisk handling i västerländsk media.
För mig svartnar det bara. Bilderna tar mig tillbaka till de värsta dagarna i mitt liv. Min egen posttraumatiska stress efter vårt krig här har återkommit, och jag kan inte stoppa det. Krig är alltid sorgligt och det skänker endast glädje för vapenromantiker och blodtörstiga politiker som på ett eller annat vis tjänar på krigen.
För andra är det en endast en tragedi, och som en person som känner krigets riktiga ansikte så känner jag medlidande… smärta… för alla som påverkas av det.
Människor här i Artsach följer kriget noggrant, i och med många av oss har släktingar i både Ukraina och Ryssland. Alla här vet också vad krig innebär, och vi bryr oss verkligen om hur oskyldiga påverkas.
Vi följer vad som händer med empati, men samtidigt är vi avundsjuka. Ja, kanske bittra. Nej, det är fel ord. Det är verkligen svårt att sätta fingret på vad vi exakt känner. Varför brydde ni er inte lika mycket om vårt krig som deras?
Vi ser ju nu att ni har en röst! Den är högljudd och beslutsam. Vad gjorde att ni var så pass tysta under 44 dagar? När det var vi som blev invaderade.
Det finns självklart många dimensioner och argument för varför ett krig betyder mer än ett annat. Jag förstår att Ukraina ligger mycket närmre er. Men bara för att jag förstår och begriper det så betyder det inte att jag känner det.
Just nu är mitt känsloliv tillbaka mitt i kriget 2020 när bomberna föll över oss. När bomberna förstörde vårt barnsjukhus här i Stepanakert. Knappt ett enda fördömande. Nu går mina bekanta långsamt tillbaka till arbetet på sjukhuset och måste uthärda tystnaden. Och det gör vi. För vi måste det.
Men kriget fortsätter här. Bara ett par dagar efter kriget startade i Ukraina så körde azerbajdzjanska trupper fram till en av gränsbyarna. De ropade ut i megafoner att alla invånare var tvungna att lämna. Annars skulle de ta till våld. Killarna på gymmet, de fredsbevarande trupperna, åkte dit för att förhandla med dem som terroriserade våra invånare.
För två dagar sedan förstördes en gasledning som förser hela Artsach med energi. Det var vår värme i bostäderna, vårt kokande vatten och matlagningsmöjligheter som plötsligt försvann i vinterkylan.
I dag är det andra dagen utan gas i vårt land, och mer än 100 000 människor fryser. Reparatörerna förhindrades av azerbajdzjanska trupper att komma fram till gasledningarna, och återigen är det de ryska fredsbevarande trupperna som behöver förhandla med Azerbajdzjan.
För att det inte ska vara nog så bombades en by i Martuniregionen plötsligt. Tidigare har det varit gevärsskott som avfyrats, och dödat folk. Nu är det något annorlunda. Bomber. Det ligger i luften. Bomber. Ett gevärsskott kan man avfärda med det är nervösa soldater, men bomber. Vem skickar en raket mot civila bara sådär?
Ju längre kriget fortsätter här, desto värre blir det bara. Det är en dominoeffekt.
Jag hoppas att kriget mellan Ryssland och Ukraina ska sluta snart. Jag hoppas på att fred ska komma. Jag vet verkligen vad freden är värd och vilken lyx det är att äga den.
Läs också: EU kräver att Azerbajdzjan respekterar fredsförhandlingarna
Toppbild: Från centrala Stepanakert. Foto av Levon Sahakyan
**
Om författaren: Irina Safaryan är uppvuxen i Hadrut i södra Nagorno-Karabach. Staden kontrolleras sedan fjolårets krig av Azerbajdzjan och hela dess armeniska befolkning är på flykt. Hon bor i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert där hon är engagerad i flera civilsamhällesorganisationer och arbetar som översättare. Hon är utbildad statsvetare.
Läs också Irina Safaryans texter: ”Vi önskar oss fred i jul” och ”Kärlek och krig i Artsach”.
Om kategorin röster: Förutom artiklar och reportage har Blankspot börjat publicera texter av de människor av skriver om – från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Irina Safaryans texter är några av dem. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.
*I texten används i huvudsak armeniska namn på orter och städer då den skrivits av en armenier. Artsach är den armeniska namnet för Nagorno-Karabach.
