Röster om

Dagbok från Nagorno-Karabach: ”Jag ska finna glädjen i år”

Från Nagorno-Karabach skriver Irina Safaryan dagbok för Blankspot. Om vardagslivet bortom krigsrubrikerna.

Text: Irina Safaryan.

Det finns människor vars viljekraft är så stark att inget kan bryta ner dem. De kan resa sig från så gott som ingenting och på något sätt alltid bli starkare.

Alla har en sådan person i sin omgivning.

Idag vill jag berätta om två av de mest inspirerande personerna jag känner i hela Artsach (Nagorno-Karabach på armeniska).

Grigori Avetissyan är grundare till en vingård, Kataro, i Hadrut – min hemstad. Liksom alla därifrån förlorade han också allt när Azerbajdzjan gick in med militär makt.

Grigori visar den första satsen av sitt vin i Jerevan. Foto av Irina Safaryan

Och den andra mannen är Azat. Det räcker med att säga Azat för att alla ska veta vem han är här. Hans bar i Stepanakert är där vi kan andas.

Båda två har genom sina personligheter lyckats sprida lycka och glädje till oss i Artsach, och samtidigt sätta regionen på kartan.

Efter att Hadrutregionen intogs och ockuperades av Azerbajdzjan för över ett år sedan förlorade Grigori allt. Hans jobb. Hans familj. Hans vingård.

Åh, vad jag kan sakna detta vin. Det var bland det bästa i hela Armenien. Kärleken Grigori lade ner på druvorna är obeskrivlig. Det var som om hans blick förändrades när han höll de små och unika klasarna i sin hand.

Grigori valde att flytta till Jerevan med sin familj.

Bara på ett halvår etablerade han sig där och har startat upp sin verksamhet igen. Han har tagit med sig namnet på vingården från Hadrut, Kataro.

Denna gång är han ännu mer motiverad. Han har lyckats få med sig samma druvor, den unika khndoghnidruvan som normalt bara växer i Artsach. Det är som om han låter Hadrut växa i marken igen. Och alla jag pratar med längtar efter att få köpa hans viner.

Jag är säker på att det kommer bli ett av de bästa vinerna i Armenien.

Azat är liksom de flesta män i hans ålder krigsveteran. Han var en av dem som kämpade i kriget 2020.

Trots att han skadades i strider så lämnade han aldrig fronten.

Efter kriget var han inte samma person. Det var något som hänt honom. Och det märkte vi alla av som tidigare besökt hans bar. Det tog flera månader för honom att samla kraft till att ens öppna dörrarna igen. Vi lät honom sörja sina vänner som dött.

Bardak betyder oreda på ryska. Foto Areg Balayan.

När Bardak äntligen öppnade så var det precis vad vi alla behövde.

Även om det enda vi pratar om är kriget, politik och samhället, så är det verkligen en plats för oss att träffas.

Men inte bara det. Det var som om vi levt i egna öar fram till att Bardak öppnades. Som om vi bar på våra egna funderingar och höll på att bli galna.

Kriget lämnar mig inte när jag går in på baren, men jag vet åtminstone att jag inte är ensam om allt jag tänker på.

I somras gifte sig Azat med sin underbara Anna. Och redan nu väntar de sitt första barn.

Nagorno-Karabachs flagga på Azats arm är densamma som den armeniska, med undantag för pixlarna. Foto av Irina Safaryan.

Samtidigt har han börjat få tillbaka den där lystern som han hade alltid hade i ögonen, och har startat upp flera projekt. Det är kanske hans terapi? Jag vet inte. Men han bygger och skapar något nytt med en sådan iver att jag tror att det är hans sätt att få tillbaka sitt liv.

Det senaste han skapat är en bar i skogen ”Forrest Hub”. Han har skapat det från krigsreliker. Sönderbombade militärfordon, rester från raketer och sådant som förstörts.

Genom dessa krigsskärvor har han skapat liv i något som är så förstörande. Något som vi alla hatar. Det är lika mycket ett konstverk som en bar för oss, lika mycket en plats för glädje som en plats att minnas under vilka förutsättningar vi lever och behöver finna lycka.

Azat bevarar den yta vi lever på och visar kärlek till oss och vårt land.

Grigori och Azat är inspirerande för oss alla. De visar att det finns vägar ur smärtan som vi alla känt, och på något sätt motbevisar de alla fakta som vi får höra dagarna i ända. Azerbajdzjanska trupper står runt hörnet, men Grigori och Azat visar att det inte spelar någon roll.

De både skapar och kämpar samtidigt. Det är för att det är vårt modersland och frågan som vi alla ställer oss är var vi annars ska ta vägen?

Idag, den 6 januari är det armeniska julen, och den betyder mer för mig än något annat. Till och med mer än nyår som annars är dagen för att börja om på nytt.

Jag ler för mig själv när jag tänker på människor som Azat och Grigori. De ger mig ett sorts löfte om att livet inte alltid ska utkämpas som ett krig.

Konstnären Areg Balayan har målat barens exteriör. Foto från Azats Facebook

De har visat för mig och många andra att det är genom glädje som vi ska skapa det nya.

Toppbild: Azat Adamyan står bakom sin bar. Bild av Areg Balayan.

Om författarenIrina Safaryan är uppvuxen i Hadrut i södra Nagorno-Karabach. Staden kontrolleras sedan fjolårets krig av Azerbajdzjan och hela dess armeniska befolkning är på flykt. Hon bor i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert där hon är engagerad i flera civilsamhällesorganisationer och arbetar som översättare. Hon är utbildad statsvetare.  

Läs också Irina Safaryans texter: ”Vi önskar oss fred i jul” och ”Kärlek och krig i Artsach”.

Om kategorin röster: Förutom artiklar och reportage har Blankspot börjat publicera texter av de människor bosatt i regioner vi skriver om – från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Irina Safaryans texter är några av dem. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.