Röster om Afghanistan, Dagbok, Migration

Dagbok från livet på flykt: Bland turisterna i Istanbul

"Jag letar efter en väg ut. En lösning på mitt liv. En öppning. Ett land som jag känner mig hemma i." Det skriver Mohammad i veckans dagbok.

Av Mohammad 25 september, 2021

I Turkiet finns på ett sätt en väldig trygghet och frihet, men jag känner ändå mig otroligt ensam och hopplös. Jag jobbar på att skicka mejl till olika ambassader i Istanbul men inga ger ett svar med hopp.

Istanbul är väldigt vackert, men jag känner att jag är fortfarande fysiskt är i Afghanistan. När jag var i Kabul hade jag inte den här stressen i kroppen, men här känner jag mig stressad och orolig.

Jag har nu fått veta att jag kan stanna ett tag till i Turkiet och det finns för tillfället ingen risk att de skickar tillbaka mig till Afghanistan. Men nu med lite perspektiv så hade jag det bättre där än här i Istanbul. Före talibanerna vill säga. Det var otryggt, det smällde bomber men jag mådde bra.

Här är det tryggt men jag mår inte bra. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva veckans dagbok börjar jag gråta.

• OM DAGBOKEN
• Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)

Jag tänker att vad händer om ingen vill höra min röst. Vem vill läsa det här? Om ingen lyssnar på mig, tänker jag ibland, att då reser jag tillbaka till Kabul så talibanerna får slakta mig. Så att alla som tvivlar får se vad som händer.

För att visa världen.

Vi är många som flytt Afghanistan, som år ut och år in har varnat för talibanerna och sagt att de skulle komma tillbaka. Ingen trodde på oss när vi sa att de fanns kvar.

Nu har vi fått rätt och talibanerna kommer inte förlåta oss som varnade för dem. Men att leva med den rädslan är lättare när omvärlden känner till mig och mina texter. Tusentals människor vet vad jag skrivit och att jag skrivit sanningen.

Jag frågar mig ibland om jag är värd mer än en kyckling. I Sverige tränade jag på svenska så mycket jag kunde, jag målade och skrev. Men jag utvisades till denna olycka. Tillbaka till talibanerna. Var det så det var tänkt?

Skulle jag må bra av det beslutet? Hade världen blivit bättre om jag var i Kabul? Ibland kan jag tänka att man inte ska kämpa så mycket och fly för sitt liv. Att jag bara skulle gett upp och öppnat dörren när talibanerna kom för att hämta mig.

Alla frågar hur jag mår. Jag svarar alltid att det är bra. Men det är stämmer inte. Jag kan inte träffa mina vänner för jag blir ledsen när de ska behöva se mig i denna situation. Jag mår allt sämre och börjar tappa all ambition att ta mig vidare. Stressen gör mig trött. 

En del drömmer om att åka till Istanbul på semester och här är jag mitt bland alla lyckliga turister. Det gör allt värre. När man går runt i staden och ser folk strosa bekymmerslöst omkring så känns det inte bra.

Jag önskar att de kunde se mig. Att de för en stund skulle gå i mina skor. Vad hade de fått dem att tänka? Vad hade de själva då gjort? Hade de stannat här – eller rest tillbaka och levt gömda i talibanernas Kabul.

Istanbul är en drömmarnas stad för turisterna. Men staden är inte för mig. Afghanistans berg och dalar är nu vackra enbart för talibanerna. Inte heller för mig.

Kabul är vackert för de som har den rätta tron, men inte längre för kvinnor och flickor.

Det är som om själva helvetet flyttat in i våra kroppar.

Så känns den här dagen i Istanbul.

**

I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.

Av MOHAMMAD

Av Mohammad