Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok från Kabul vecka 19: Paniken växer bland oss som inte kan lämna landet
Över 100 människor har dött den senaste tiden i blodiga attacker samtidigt rycker det symboliska utträdesdatumet den 11 september när USA lämnar landat allt närmare. Om detta skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 27 maj, 2021
Jag och killarna har i veckan fortsatt att stötta de som skadades i attacken mot flickskolan i Kabul. Attentatet var fruktansvärt och de flesta i staden har inte kunnat sluta tänka på vad som hände.
Vi har i veckan hjälpt en familj vars enda dotter skadades i attacken. Pappan till flickan kunde inte sluta gråta när vi sågs. Han berättade att förutom skadorna så mådde både han och barnet dåligt. Han var sjuk sedan tidigare och nu måste han köpa medicin både till sig själv och till dottern. Pappan hade ett skadat ben och gick med käpp.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Mannen kunde knappt gå med käppen på grund av han hade problem med benen. När jag såg honom linka iväg tänkte jag: hur kan världen behandla honom så illa.
Som jag skrev i förra veckan så är de som bodde i området som flickskolan låg i väldigt fattiga. De flesta har inte jobb. Många här går ut på gatorna i gryningen och hoppas att hitta något jobb för dagen, men det är sällan de lyckas hitta ett jobb på det sättet.
Flera kör runt på skottkärror och hoppas att de ska hitta någon som behöver få varor hemkörda.
Familjen med en skadad flicka har inte tillräckligt med mat ens till sin dotter på sjukhuset. För att hennes sår ska läka och hon ska orka bli frisk måste hon äta, men utan att äta ordentligt blir det svårt.
Jag vet inte hur sår påverkas av hunger? Kanske läker de sakta? Kroppen och hjärnan behöver ju energi för att orka bli frisk och varifrån ska den kraften komma om inte från maten?
Jag känner mig så glad att vi tillsammans har kunnat hjälpa och bidra till familjernas kostnad för operationerna. De vi pratat med har alla blivit bättre. Men terrorn fortsätter. I veckan tillfångatogs en självmordsbombare i Barchi, klädd i heltäckande kläder som talibanerna tvingar kvinnor att bära. Detta var inte sista gången som självmordsbombare kommer att försöka angripa hazarer eller flickskolor.
Just nu är det också än mer oroligt eftersom talibanerna har erövrat stora landområden som regeringen retirerat ifrån. Nu när amerikanarna gör sig redo att lämna, lämnar även andra länder och regeringen som finns kvar ser svagare och svagare ut. Freden känns som en avlägsen dröm. Det känns snarare som att talibanerna snart tar över hela landet. För de som har pass och kan bo i andra länder är det kanske inte så illa. Regeringen kan lämna landet när de vill. De har under åren blivit förmögna. Men alla vanliga människor i Afghanistan som inte kan fly. Bland oss växer paniken.
Jag minns när jag som barn kände rädslan för första gången. Vetskapen att om man gör ett misstag framför talibanerna kommer de straffa en direkt på plats. De kan hänga en i närmaste träd. Samtidigt är de väldigt komplicerade som terrorister. De säger att flickor inte ska gå i skola men blir deras fruar sjuka så kräver de att de undersöks av en kvinnlig doktor.
Man får inte studera tekniken bakom hur en mobiltelefon fungerar men de vill alla ha och använda mobiler.
Deras ledare som förhandlat flyger till Qatar och för att göra bomberna som smäller har deras bombmakare också studerat. De säger att en del oskyldiga kan dö. Jag begriper det inte.
Jag begriper inte hur logiken fungerar, trots att jag ser folk dö på grund av den. Talibanerna dör också. Alla dör av denna konflikt och samtidigt sitter det folk och äter mat sex gånger om dagen från 18 olika tallrikar.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”.
