Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok från Kabul vecka 17: Att gå till skolan i Kabul som flicka kan kosta en livet
Flera offer för lördagens attack mot en flickskola i afghanska huvudstaden Kabul har nu begravts. I veckans dagbok skriver Mohammad om sorgen som lever kvar.
Av Mohammad 11 maj, 2021
Dödssiffran efter lördagens attack mot Sayyid al-Shuhada-skolan i västra Kabul har ökat till över 85 personer, siffran över antalet skadade är över 150. Många i Kabul har reagerat på att medieuppgifterna om antalet döda i början var så låga, ”bara 15 offer” stod det först att läsa.
Men om man spränger flera bilar bland hundratals elever hur många riskerar då inte att dö?
När explosionen ägde rum var hundratals elever på väg hem efter skoldagens slut. Nu väntade en veckas skollov och alla var glada inför ledigheten, för att Ramadan var slut och för att snart få fira Eid al-Fitr. Kanske pratade de med varandra om vad de skulle göra på lovet?
Ingen av dem hade en tanke på att detta var deras sista minuter i livet.
Terroristerna i bilarna väntade på att det skulle komma ut flera springande från skolan innan de sprängde nästa bomb. Plötsligt sprängdes en till och de som var nära den blev till småbitar. Det går inte längre att se att det var människor. Bilen blev täckt av rött blod.
Alla dog inte i explosionen. För många stannade hjärtat av att se vad som hände. Ännu fler bär nu på minnet av vad de sett och är livrädda för vare bil och för sina liv.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Jag vet inte vad jag ska skriva för att kunna berätta hur det här påverkar oss i Kabul. Det är mer än sorg. Tänk er att en mamma som rusar mot skolan men väl framme inte hittar någon av sina tre döttrar – endast deras skor. Hur högt hon än ropar sina barns namn kommer de inte. Hon skriker och skriker.
Hon har jobbat så hårt under så många år, knappt ätit själv, för att hennes tjejer ska kunna gå i skolan och inte behöva arbeta som barn. För att de ska ha en framtid.
Mitt i all denna sorg i Kabuls västra delar så finns de de som firar. En del skriver ”grattis” på sociala medier och visar öppet sin glädje.
En ny del av kyrkogården öppnar nu för offren som är mellan sju och 18 år gamla. En del nya uppgifter kom fram i dag när vittnen berättat att angriparna körde en liten bil med sprängämnen och påstod att de skulle sälja russin.
Jag har sett dem innan i staden. Talibanerna med stora skägg som säljer russin och nötter. De är tillbaka. De kontrollerar delar av staden nu.
Ett av vittnena, Mohammad Taghi, säger att de såg samma lastbil i två dagar med två personer som sålde russin. Han tycker att en bil som cirkulerar kring en skola borde fått myndigheternas och säkerhetsvakternas ögon på sig.
– Deras enda mål är att hindra dessa människor från att bedriva vetenskap och kunskap, säger Sayed Baqer, bosatt i västra Kabul.
En annan boende i västra Kabul säger att de inte ska få sätta stopp för utbildningen.
– De förstår att kvinnors framsteg är ett hot mot dem, säger Amina.
Talibanerna har fördömt attacken i ett uttalande och skyllt på IS. Men för de som dog spelar det ingen större roll. Båda organisationerna har gått i terroristernas skola.
Alla människors blod har samma färg och alla är värda lika mycket. De som säger att de är värda mer än andra, de skiljer inte sin människosyn från terroristernas.
Att studera i Afghanistan, speciellt för hazarer kan kosta en livet. Många tusen ungdomar och små flickor har förlorat sina liv när de gått till skolan.
Må detta mörker få ett slut.
**
Jag som skriver denna dagbok heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. Läs tidigare inlägg här.
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”.
