Röster om Afghanistan, Dagbok
Tuff vinter för de utvisade – Dagbok från Kabul vecka 2
Snön har kommit till Kabul. Och med den kommer nya utmaningar.
Av Mohammad 9 januari, 2020
Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Afghanistan. Läs tidigare inlägg här.
Jag ska berätta om hur jag fick mitt körkort – för nu är jag äntligen klar med det!
Efter många svårigheter och efter att jag betalt pengar hit och dit, fick jag mitt afghanska körkort. Så nu är jag färdig.
Jag håller på att skaffa mitt internationella körkort också, men den tar lite tid. Jag är klar med hälften av allt som måste göras. Fingeravtrycken, läkarundersökningen och halva betalningen är klar.
Så igår gick jag till chefskontoret. En polis stoppade mig, han som undersöker att folk inte tar med sig nånting farligt.
– Vad vill du? sa han.
– Jag ska fixa mitt körkort, svarade jag.
– Kan du göra det helt själv? frågade han.
– Ja kanske.
– Men om du betalar en summa till mig, så fixar jag det till dig!
Kanske han menade en muta, för att göra ett falskt körkort. För på det här stället har jag upptäckt att det finns en otrolig korruption, inom själva myndigheten. Jag tackade nej .
– Jag vill träffa chefen, sa jag.
– Du kommer aldrig kunna fixa det själv, du blir inte godkänd, sa samma polis.
– Jag provar i alla fall, sa jag.
– Vi får väl se! sa han.
Så är det med myndigheter i Afghanistan. Många kräver mutor för att de ska göra falska dokument. Så när han föreslog det, fattade jag hur otroligt svårt det kommer att bli att skaffa mitt internationella körkort.
Jag bad chefen om mitt internationella körkort och frågade om han kunde fixa det. Jag visade alla mina ID-handlingar och mitt afghanska körkort.
– Det går bra, sa han. Du behöver bara göra en synundersökning hos doktorn, sen kommer du tillbaks till mig, så jag fixar jag allt åt dig.
Jag gjorde synundersökningen och kom tillbaks. Då bad han om ett ID-foto. Jag gav honom två foton och han gav mig en räkning, som jag skulle betala på banken.
Så gick jag till banken, betalade räkningen och gick tillbaks till trafikchefen igen. Då bad han mig komma tillbaks dagen efter.
I dag gick jag till trafikkontoret igen och bad om det – och de fixade det åt mig! Så allt det blev klart och jag blev godkänd.
Nu får jag köra bil i hela världen i ett år. Det skulle vara så bra, om jag kunde hitta ett jobb i Sverige. Nu kan jag köra bil och jobba i Sverige.
3 januari
Saker som orsakar död sker överallt, men det är bara för mycket i Afghanistan.
Jag ska berätta för er om Faysal.
Han kom från Afghanistan och var asylsökande med sin familj i Sverige. Han var så snäll, mot både djur och människor. Men nu finns han inte längre bland oss med sin godhet.
Efter utvisningen från Sverige bodde han här i huset med andra utvisade. Sedan lämnade huset och bodde någon annanstans. En dag gick han och registrerade sig på ERIN-kontoret för att kunna få de utlovade pengarna från Sverige.
Han hade väntat länge på att få bidraget, men ERIN-kontoret var stängt. Han ville bara vänta in pengarna, sedan tänkte han resa vidare till Iran, Turkiet eller vart som helst där han kunde leva i fred. Men pengarna kom aldrig och livet blev aldrig lättare.
Det var svårt för honom att skaffa sig en framtid.
Den tredje januari, när han skulle gå över gatan, blev han påkörd. Han dog där på gatan. Föraren flydde från platsen med sin bil och ingen vet vart han körde.
Faysal hade inga anhöriga i Afghanistan som kunde ta emot honom. Ambulansen körde hans kropp till sjukhuset och ingen vet vad som hände honom sedan.
Fick han ens en begravning?
En som bor här med oss, berättade om hans död för mig. Sedan kom hans vänner förbi en kväll och sa, Faysal är inte med oss längre.
Såna här saker kommer att ske för fler utvisade.
En annan kille, som tvångsutvisades från Sverige och bodde här i huset ett tag, dog av sjukdom hos sin familj i Iran.
Jag säger inte att Sverige utvisar verkligen sjuka. Men det kan vara så, att Migrationsverket inte trodde på hans sjukdom. Att de utvisade honom i alla fall.
Han hette Moshen.
4 januari.
Mohsen var ensamkommande och sökte asyl i Sverige, men utvisades 2018.
Eftersom han hade sin familj i Iran, bodde han bara i Afghanistan några månader, tills han skaffat sin Taskira (Afghansk ID-handling) och ett pass. Han skaffade visum till Iran och åkte dit, till sin familj.
Där bodde han i några månader och familjen försörjde honom.
Många afghaner som bor i Iran har en tidsbegränsad ID-handling, som uppdateras varje år. Men det är inte lätt att förlänga tiden, när den har gått ut. Iranska regeringen vill ha stora summor för att förlänga det tillfälliga ID-kortet.
En dag upptäckte en i hans familj att Moshen låg ute på gården, han var död.
Han bodde först i Kabul, men kunde inte klara sig i Afghanistan. Så han åkte till Iran istället och där dog han.
Man kan inte säga att Migrationsverket är skyldigt för Mohsens död. Han kunde ha dött i Sverige också.
Men det kan man säga om Faysals död. Ingen av hans anhöriga kommer att kunna ta emot hans kropp. De vet inte var han finns. Och det är Migrationsverket skyldigt till.
Migrationsverket utvisar afghaner, som inte har någon familj i Afghanistan.
Hur ska de kunna leva här? Migrationsverket ger dem ingen chans.
President Ashraf Ghani har lovat att utvisade afghaner, ska få hjälp här i Afghanistan, med att få jobb och att skaffa sig en framtid. Regeringen säger att våra ungdomar ska vara med och att bygga upp vårt land.
Men ingen av oss vill stanna i Afghanistan, utom de som inte har personliga problem med en hotbild mot sig.
Sverige och Migrationsverket har därför mycket makt. De kan utvisa ungdomar till Afghanistan, men det är bara presidenten som kommer att njuta av pengarna som kommer från EU. En summa för varje afghan som utvisas från Sverige.
Nu sitter han vald som president i Afghanistan för andra gången. Jag hoppas att saker förändras den här gången.
5:e januari
I går blev en kille som heter Ali Sina stoppad av rånare. Han var ung och hade en ljus framtid för sig, han skulle göra klart sin utbildning och studerade på Amerikanska Universitetet i Kabul. Han var bara 22 år.
När han gick hem på lördagskvällen, stoppades han av rånare på gatan. De hotade honom med pistol och krävde pengar. Han gav dem allt han hade. Men de sköt honom ändå och flydde därifrån.
Han sköts i känsliga delar av kroppen, så han dog på sjukhuset.
Det är inte första gången något sådant sker på Kabuls gator.
Varje kväll klagar folk på att de stoppas och blir bestulna på sina mobiltelefoner och på pengar de hade i fickorna. Det är otroligt osäkert att vara ute på gatan och i gränder efter kl 18.
Jag är själv rädd för att samma sak ska drabba mig. Rånarna letar efter personer som har lite pengar och sin mobiltelefon med sig. Sedan anfaller de en på kvällen och bryr sig inte alls om ens liv.
Afghanska poliser påstår att Kabul har säkra platser och att de tar ansvar och hjälper folk. Men vart är polisen? Inte en enda polis syns på gatorna.
Vem tar ansvar för människors säkerhet?
6:e januari
I juni 2019 registrerade jag mig för en mekanikerutbildning som anordnas av IOM, en organisation som hjälper återvändande flyktingar. De lovade mig att projektet skulle verkställas inom 2- 3 månader.
Det gick några veckor innan de ringde mig och sa att vi skulle samlas på fredagsmorgonen för att prata om projektet. Men på väg till mötet fick jag ett samtal. En av dem ringde och berättade att chefens mormor hade dött, så mötet skulle bli inställt den dagen.
Jag åkte hem och väntade på att mötet skulle bli av en annan dag.
Efter en månad ringde de igen. De sa att vi skulle ha möte fredagen efter och att jag måste komma redan kl 8 på morgonen till staden Shahrak Ettifaq, som ligger utanför Barchi.
– Okej, vad bra! sa jag. Då kommer jag vid 8.
Jag klev upp tidigt och gick till busstationen, där jag tog en minibuss till Pule Sokhtah, som ligger i början av Barchi. På nästa busstation tog jag en buss till Pule Khosk. Därifrån fick jag lifta med en bil till Shahrak Ettifaq.
Jag kom fram vid 8-tiden till Shahrak Ettifaq och ringde den ansvarige.
– Var är ni?
Han svarade att tyvärr, vi har hotats av någon och vågar inte komma just idag.
Jag blev irriterad för att de inte ringt mig. Jag hade åkt hela den långa vägen och så var de inte där!
När jag kom hem, väntade jag på att de skulle ringa för att boka in ett nytt möte. Så att vi skulle kunna börja jobba.
Efter en månad ringde jag upp.
– Vad händer med projektet? De svarade att tyvärr, de visste inte alls när det skulle bli av.
Jag blir orolig när jag tänker på att de fått kopior på alla mina handlingar. De kan ha röstat med dem, eftersom det går att rösta med en kopia av en ID-handling i Afghanistan. Det är olagligt, men många gör så. Jag hoppas att det inte är så.
För det här skedde strax före valet och kanske ville de lura oss? Vi som just blivit utvisade från Europa.
Valresultatet kan vara ogiltigt i Afghanistan, för det blir en otrolig korruption kring regeringen varje gång det är val.
Jag hatar ett land där ingenting fungerar som man vill. Inget blir som planerat.
Allt är besvärligt när man bor i Kabul.
7:e januari
Vardagslivet här ändras så mycket på vintern, det blir svårare att handla mat.
Frukt och grönsaker kan inte lagras här i Afghanistan, det finns inga kylhallar, så det är svårt att hitta dem på marknaden och i affärerna. Och allt blir otroligt mycket dyrare.
I dag skulle jag ut och handla lite olika maträtter till de utvisade killarna, allt som vi ska ha nästa vecka.
Så jag gick till marknaden och frågade vad saker kostade. Varor som behöver sparas kan bli hur dyra som helst på vintern. Idag betalade jag dubbelt så mycket som förra veckan!
Det finns bara få grönsaker på marknaden, så det är svårt att göra vegetariska maträtter.
Så vilka slags frukter och grönsaker kan köpas på gatorna i Kabul just nu?
Man kan hitta potatis och clementiner, äpplen, banan, kiwi, vindruvor, ananas och granatäpplen, och det finns massor av torra frukter och nötter. Det finns grönsaker som blomkål, morötter, rovor, betor, gröna bönor, citron och tomater. Men allt det är väldigt dyrt på vintern. Inget kostar samma sak som för en månad sedan.
Många frukter och grönsaker finns bara vissa perioder. Så om man hittar äpplen just nu, så kan de kosta så mycket att man nästan inte kan köpa dem. Och de förstörs snabbt, så man ångrar nästan att man köpt dem. Man får äta dem direkt.
Till slut lyckades jag i alla fall köpa vad som behövdes till lite olika maträtter.
8:e januari
Vädret är otroligt klart och kyligt den här veckan.
De som säljer saker på gatorna, tycker att det är så kallt att stå ute i kylan, att de gott kan tjäna lite mer pengar. Inga varor har fasta priser.
På marknaden är det inte lätt att veta vart man ska handla och hur mycket det kommer att kosta.
Det finns inga mataffärer här, så att man kan veta att man kan handla just den maträtt man vill äta.
Man måste leta överallt för att hitta en kärra med rätt varor. Och kärror finns överallt på gatorna.
Det är inte lätt för dem som säljer saker ur kärror på gatorna. De fryser hela dagen, medan de väntar på att någon ska komma och köpa någonting.
Det är så många kärror att bilarna får svårt att köra på gatorna. Kärror som säljer frukt och grönsaker står längs båda sidorna av gatorna.
Folk som har lite bättre ekonomi, lagrar allt de har plats för i sina små kylar redan från hösten. Vissa lagrar gas som behövs för vintern. Och nu på vintern säljer de gasen väldigt dyrt. Vissa säljer äpplen och gurkor, som de lagrat.
Det blir bra för dem som säljer, men för folk som inte har jobb över vintern kan det vara hur svårt som helst att skaffa mat.
Folk klagar hela tiden över kostnader och bristen på jobb, sånt hörde jag aldrig folk Sverige eller i Frankrike prata om.
**
Läs alla Mohammeds tidigare dagboksanteckningar här.
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Under hösten 2019 återvände Blankspots utsända reporter till Afghanistan för fjärde gången. Det senaste reportage från den resan kan du läsa här. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
