Röster om Afghanistan, Dagbok, Turkiet
Dagbok från Istanbul vecka 28: Jakten på en bostad och en framtid
Det första stegen är alltid de svåraste. Jag har i veckan försökt lösa ett boende och letat efter ett rum att hyra. Jag letar och letar, dag efter dag. Efter en vecka är jag nära att ge upp. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 30 juli, 2021
Ingen vill hyra ut ett hus eller ens ett rum till en ensam person som flytt Afghanistan. Det är min slutsats efter denna veckas letande.
Jag har varit upp på flera av de kontor som förmedlar lägenheter men de hade inget eller så hade de objekt som kostade 7000 kronor i månaden eller mer och ja, det är omöjligt. Sen fick jag tips om att kolla på privata annonser som människor lagt ut om rum att hyra men här märkte jag direkt att språket är ett hinder.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Jag pratar ingen turkiska och de som hyr ut ingen engelska. Detta är det första land jag är i sedan jag en gång i tiden flydde från Afghanistan där engelskan inte hjälper mig att lösa mina problem.
Jag kunde lika gärna prata svenska.
När jag bett personer tolka när jag ringer så blir det alltid stopp när de frågar efter min nationalitet och jag svarar: Afghan. Vi hyr inte ut till invandrare säger de rakt ut. Jag märker hur flera här ser på afghaner. Även på oss som är här lagligt. De tänker att vi är annorlunda. Utan att ens ha träffat mig.
Alla boende för flyktingar är fulla med afghaner som kommit i tusental de senaste veckorna. På platsen där jag bor billigt nu är allt trasigt och det kommer nog rivas. Det verkar som om hus som det inte går att bo i är de enda som man kan få hyra. De som hyr ut svart till flyktingar kan också ta mer betalt så situationen är att det kan bo upp till femton personer i en lägenhet som är byggt för en familj.
Det är nästan bättre att sova på gatan än att tränga in sig i en sådan.
Även här i Turkiet så grips de som är här olagligt och sätts i förvar. Tidigare skickades afghaner tillbaka till Kabul men nu tar inte Afghanistan längre emot flyktingarna så de blir kvar inlåsta.
De som kommit de senaste dagarna berättar om att säkerhetsläget blir allt värre. Tusentals kommer nu också via smuggelvägar till Iran och Turkiet. I de hus som tidigare stod tomma är det nu fullt med afghaner.
Jag gissar att det säkert är en halv miljon afghaner illegalt i Turkiet nu. Hit till Turkiet har vi flytt i över 40 år men alla vet också att i Turkiet har man inte en chans att stanna länga om man lever illegalt. Men många chansar hellre och flyt hit eftersom Iran är ännu värre nu.
De kommer att skicka tillbaka en över gränsen.
Det är så mycket besvär nu för alla afghaner. De som är kvar kan talibanerna döda. För de som flyr väntar fattigdom. Men också för de som lever under talibanerna de måste stå ut med Covid-19, den smutsiga luften och arbetslösheten. Det är därför vi har flytt i fyrtio år.
Det är svårt att tänka på allt detta nu. Ännu svårare blir det när det handlar om en själv. När man är mitt i den här situationen är det svårt att tänka.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
