En ny berättelse börjar. Dagar då jag vet att ingen kommer att vilja döda mig är bra dagar. Men det är inte lätt att fly till ett nytt land och börja om på nytt. Så skriver Mohammad i den första dagboken från Istanbul.
Av Mohammad 22 juli, 2021
En ny berättelse börjar. Dagar då jag vet att ingen kommer att vilja döda mig är bra dagar. Men det är inte lätt att fly till ett nytt land och börja om på nytt.
Jag kom fram hit den 15 juli till Turkiet och ärligt talat så visste jag inte så mycket om systemet här eller reglerna. Mitt fokus den senaste tiden har varit att ta mig ut ur Kabul. När jag landade så kom det en guide och visade mig vägen till en plats där jag kunde registrera mig. Där fick jag vänta på att bli registrerad och under tiden fick jag inte lämna rummet ens för en kort promenad.
Efter fem timmar av väntan så fick alla vi som kommit från Kabul och nu sökt asyl kliva ombord på en buss. Men ingen sa vart vi skulle eller när. När de stänger dörrarna till bussen så känns det som om syret tar slut. Efter att tag började bussen köra oss till en säkerhetskontroll där vi möttes av flera poliser och sedan hamnade i vad som liknade ett svenskt förvar.
Vi fick mat tre gånger om dagen och de sa att vi skulle vara här i karantän i sju dagar. Alla pratade turkiska med mig och jag förstod ingenting. När jag ber dem prata engelska med mig så ropar de bara högre. Då ropade jag och skrek på dem att jag vill förstå vad de säger! Då blev de riktigt arga och skrek: Go to your room!
Jag undrade varför de inte pratar engelska om de nu kan skrika på engelska? Nästa gång jag såg dem så sa jag till dem att de borde prata engelska med oss som kommit från Afghanistan för att söka asyl. Jag sa att vi inte var kriminella. Men de bara sjasade iväg mig.
Det var ingen bra start. Jag kände direkt hur de såg på oss afghaner här: Som svaga och kriminella.
I rummet bodde också tre andra väldigt trevliga personer från Afghanistan. De har alla släkt och vänner i Turkiet som de ska till så småningom. Men jag har inte ens en avlägsen bekant. Under vår tid tillsammans kom deras släkt med mat, juice och annat till oss allihopa eftersom maten inte var så bra.
Ett par dagar senare släpptes vi alla ut från karantänen. En del saker är desamma i Kabul som här. Gatuhundarna.
Jag har nu också fått tag i en bror till en vän som jag träffade i Frankrike så nu sitter jag hos honom och skriver. Jag kan vara här tills jag förstått mer om Istanbul och hur man kan få mat och var man kan bo.
Det är Eid Al Adha och hela Turkiet är nästan stängt och öppnar på fredag.
Även om den första tiden i Turkiet inte blev den bästa så är det ju bara början.
Nu är jag fri att göra något av framtiden. Bara det faktum att jag kan somna utan att oroa mig för talibanernas framryckningar i landet är nytt.
/ Mohammad som nu skriver dagbok från Istanbul.
