Röster om Afghanistan, Dagbok, Turkiet
Dagbok från flykten: Samtal med människosmugglarna
Det är goda tider för smugglarna skriver Mohammad i veckans dagbok om flykten från talibanernas Afghanistan.
Av Mohammad 3 oktober, 2021
Den första frågan smugglaren ställer är hur många medlemmar det är i familjen? När jag svarar fyra, säger hann att det kommer att kosta 1300 dollar per person att ta dem till Turkiet från Afghanistan.
Det är ett ”kompispris”.
Men vilka vägar de tänker ta eller hur de ska lyckas vill smugglaren inte berätta. Det tillkommer också kostnader under resans gång. Mat kommer de tillhandahålla ”till marknadsmässiga priser”.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Det är goda tider för smugglarna och han säger sig kunna garantera att familjen kommer fram. Bara jag betalar. Han låter så självsäker att det är som att prata med en resebyrå som bokar biljetter med mellanlandning och frågar om vi har några önskemål kring maten.
Men jag vet att verkligheten för de som låter sig smugglas är långt ifrån den oproblematiska resa som smugglaren säljer in på telefon.
Massmigrationen ut ur Afghanistan berättar om något annat. Många dör på vägen. Många vill bara ut ur landet till varje pris innan det är för sent. De flyr till Iran och sedan vidare till Turkiet.
Alla vill bort, ingen ville vara kvar när mörkret sänker sig över Kabul. Från journalister till politiker och tjänstemän över anställda i utländska organisationer och vanliga medborgare, alla flyr otryggheten och ovissheten.
Berättelserna om deras flykt hinner före dem till Istanbul.
Jag hör om Farhad som först var tvungen att fly till Pakistan för att komma till Iran. Smugglaren tog dem genom Quetta. De gick till fots i bergsområdena. I Iran kom de till staden Zahedan vid gränsen och sedan Turkiet. Allt gick bra fram till dess. ”Då drabbades följet av tusentals katastrofer,” säger Farhad. De blev upptäckta, beskjutna och fick vandra tillbaka hela vägen till Tehran.
En del i gruppen sköts ihjäl. Andra dog av sina skador senare. De flydde i panik – men vad de ännu inte vet är att Turkiet inte är svaret på deras frågor. Här infinner sig ingen inre frid, eller något välstånd. Bara förvirring och sedan måste de förstå att de nu är ”invandrare”.
Berättelserna från Turkiet måste också höras tillsammans med berättelserna från de som tvingats tillbaka till Afghanistan, eller de som gett upp och återvänt.
Asim hör till den senare gruppen. Han kom själv till Istanbul. Han säger att de som drabbas värst här är ensamstående mammor. De är mest utsatta. Asim berättar att stressen, rasismen och arbetsbristen till slut blev så svår att hantera att han föredrog krigets Afghanistan. Han är nu tillbaka.
Men fler och fler lämnar landet. Även om evakueringen av flygplatsen är över upplever jag det som mer intensivt nu. Bilderna från flygplatsen skapade en panik i hela landet. Alla ville ut nu. Det gör också att flyktingarna accepterar situationen som flyktingar. De vet vad alternativet är.
Jag vill genom veckans text visa på nyanserna. Ge flera bilder av livet på flykt. Jag träffar olika invandrare här varje dag och alla har olika berättelser. Men gemensamt är att de är rädda för polisen. Bara att se en polisbil kan få deras händer att skaka i en timme.
Att befinna sig olagligt i ett land är svårt att beskriva. Det är som att vara jagad för ett brott man inte begått. Polisen letar efter dig natt och dag.
Det är en stress som äter upp en och som inte går att beskriva för den som aldrig själv flytt.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
