I veckan träffade jag Naim och Rohullah som flytt från Afghanistan. Om någon har haft en tuff vecka så är det de två. De skulle ta sig till Grekland men drömmen om att fly vidare blev snabbt en mardröm. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 10 december, 2021
De två vännerna Naim och Rohullah berättade för mig hur de fick ett samtal från smugglaren där de uppmanades att göra sig redo.
Vid en viss tidpunkt skulle de få veta samlingsplatsen. De fick också instruktioner om att packa ner en extra uppsättning kläder och ett par extra skor.
Efter en bilfärd med minibuss från Istanbul var de nära den grekiska gränsen.
Väl där stannade minibussen i närheten av ett vattendrag och gruppen som nu bestod av fem personer satte sig i en liten båt.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
En av flyktingarna i båten var en ensam flicka från Iran, de fyra andra afghaner. På andra sidan bredde en stor skog ut sig och de började gå genom den. Det började regna och de tvingades gå över nyplöjda åkrar.
Skorna förstördes av all lera, berättade mina vänner. De såg också att den unga flickans skor blev omöjliga att gå i så hon fortsätte barfota i kylan. Men efter en kort stund var hennes fötter så kalla och leriga att hon inte kunde fortsätta att gå. Alla i gruppen hjälpte henne med att bära hennes saker och de såg en by en bit bort där de tänkte att det kanske fanns en buss hon kunde ta.
Precis innan byn bytte de alla om så att de inte skulle ha leriga kläder och skor. När de klev på bussen skulle det inte se ut som om de kom direkt från skogen och åkern. Men medan de höll på att sätta på sig kläder hörde de ljudet av polisbilar och de blev omringade.
Poliserna visiterade dem alla och de gick igenom packningen. Sedan började de samla ihop kvistar, grenar och mindre träd och gjorde upp en eld på åkern. När elden tagit sig så bad de alla att kasta in sina kläder i elden. När alla gjort de sa de till flyktingarna att kasta in sina väskor och efter det tvingas alla att kasta in sina mobiltelefoner i elden.
I väskorna låg pass, pengar och identitetshandlingar.
En av de som berättade för mig om detta Rohullah, säger att han inte förstod vad poliserna sa och då började en av poliserna att slå på honom med batongen. Först i handen och sedan i ansiktet. Därefter sattes alla i polisens piketbuss och de kördes tillbaka till den turkiska gränsen. Även på båten tillbaka blev flera i gruppen slagna för att de inte satte sig på rätt stol eller inte förstod instruktionerna.
Väl över på andra sidan sattes alla i olika taxibilar som kördes tillbaka till Istanbul.
Mina vänner berättar nu att de drömmer mardrömmar om att poliser slår dem i sömnen. Om leran och skogen.
Deras mål nu är att jobba ihop pengar så att de har råd med nya mobiltelefoner och sedan vill de försöka igen.
Livet är svårt och de är nu inte längre trygga ens på natten när de sover. Så fort de ser en polisbil är de rädda att fångas in. De kan inte heller åka tillbaka till Afghanistan eller till något annat land. För de som bor i Turkiet är polisen där för att upprätthålla säkerheten, lag och ordning. Men för oss flyktingar är de ren skräck.
En av mina vänner fångades igår in av polisen på väg till svartjobbet. Han försökte springa ifrån polisen men föll och skadade sitt ben allvarligt.
Nu sitter han i förvaret.
Jag blir ledsen när jag hör alla dessa berättelser om de som försöker.
Vad som hände med flickan vet jag inte.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
