Röster om Afghanistan, Dagbok, Turkiet
Dagbok från flykten: Möte med en som hade allt och sedan förlorade allt
"Jag har inte kunnat sluta tänka på mannen vars pengar bidrog till en sådan olycka när han blev av med sin affär och allt". Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 24 oktober, 2021
Jag har träffat en afghansk man som kom för fyra år sedan till Turkiet. Han är numera bosatt i Antaliaprovinsen och berättade för mig att han kom hit tillsammans med sin famlj lagligt, med visum.
Hela familjen fick uppehållstillstånd i Turkiet omgående och de har nu bott i landet i fyra år.
Allt började bra. Han hade pengar när han kom och startade en affär tillsammans med en man från Turkiet. Deras första anställda var en papperslös kille som efter några dagar i affären stal min väns mobiltelefon.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Den turkiska kollegan ville då ringa polisen, men min vän förstod vad det skulle innebära – eftersom han var papperslös så min vän bad honom att inte ringa polisen.
Eftersom han inte hade varken uppehålls- eller arbetstillstånd skulle polisen deportera honom.
Men kollegan gav sig inte och efter ett tag så gick de allihopa till polisen för att reda ut situationen. Väl där så blev polisen mer intresserad av affärsägarens tillstånd än av mannen som stulit en mobil. Eftersom min vän bara hade uppehållstillstånd – men inget arbetstillstånd så tog polisen det och han dömdes så småningom till utvisning och hans uppehållstillstånd drogs in.
Utan jobb eller papper så fick min vän panik och ringde allt och alla. Han försökte förklara för myndigheterna att det är farligt i Afghanistan och att han hade sin familj i Turkiet. Till slut engagerade sig Afghanistans ambassad i Istanbul och med hjälp av dem stoppades min väns utvisning.
Men för den sakens skull kunde han inte slappna av. Han hade fortfarande inget arbetstillstånd eller uppehållstillstånd så om han kommer i kontakt med polisen kan han hamna i förvaret igen.
De pengar han investerade i affären tillsammans med den turkiska kollegan fick han heller inte igen. Hans före detta kompanjon nekar nu till att han skulle ha lagt in lika mycket när de startade upp. Men om pengarna bryr han sig inte säger min vän. Han är mer orolig över att tvingas återvända till Afghanistan och talibanerna.
I dag har han inte ens ett busskort i Istanbul. Utan ett sådant kan han inte ta sig runt i staden om man inte har pengar till taxi.
När jag fick höra det så bestämde jag mig för att hjälpa honom. Jag ordnade så att han blev registrerad med hjälp av sitt turkiska id-kort och sedan köpte jag ett kort till honom. Så nu kan han åka var han vill i staden med hjälp av buss och tunnelbana.
Han blev så glad över detta och tackade mig länge och innerligt.
Sedan vi skildes åt har jag inte kunnat sluta tänka på mannen vars pengar bidrog till en sådan olycka när han blev av med sin affär och allt. Det kanske var den turkiska kollegan som samarbetade med den anställde om att ta hans telefon? Vem vet?
Jag vet inte heller vilket liv som ligger framför mig.
Men det här var veckans dagbok från flykten. Vad jag skriver om nästa vecka får vi se.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
