Röster om Afghanistan, Dagbok, Turkiet
Dagbok från flykten: Jag måste vidare
I veckans dagbok skriver Mohammad som utvisats från Sverige och nu är på flykt från talibanerna i Afghanistan att han måste vidare i Europa.
Av Mohammad 7 november, 2021
Jag måste ta mig vidare till Europa. Hur det ska gå till är det jag funderat på länge. För varje dag som går så närmar sig datumet då jag blir svartlistad och det oroar mig. Turkiet samlar ihop papperslösa från gator och letar igenom boenden efter de utan tillstånd. Ibland frågar jag mig hur alla tusentals har lyckats ta sig in i Turkiet när gränsen är så hårt bevakad av gränspoliser.
Det fortsätter att komma många från Afghanistan som flytt via Iran till Turkiet. Jag frågade några hur de gjort och visa säger att det inte var så svårt. Men när de berättar så har de gripits och misshandlats och skickats tillbaka för att sedan pröva igen på ett nytt ställe, så lätt verkar det inte vara.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
En berättar hur han blev slagen med en spade. En annan med en sko. Om det var lätt så undrar jag hur en svår flykt hade sett ut. De sa då till mig att flera hade dött och skadats under flykten och att de därför tyckte att det var lätt.
En ung kille som flytt samma väg berättade om tiden som fånge hos den turkiska gränspolisen. Poliserna hade tänt en eld och uppmanat alla flyktingar att kasta allt de ägde på elden. De gripna hade gjort som de blev tillsagda och kastar väskor och kläder på elden. Därefter hade de beordrats att kasta sina kläder på elden varefter polisen hade värmt spaden i elden och sedan slagit dem med en varm spade.
Men trots smärtan hade den unga killen inte gett upp. När han väl släpptes så försökte han igen med nya smugglare som hade kommit på ett sätt att ta sig över muren. De smög fram med en stege som de reste mot muren och lyckades på så sätt i skydd av mörkret ta sig över.
En annan kille berättade att de hade jagats och tagits tillfånga av kriminella på den iranska sidan. För att försvara sig hade flyktingarna börjat kasta stenar och de höll dem tillbaka eftersom gruppen med flyktingar var runt trettio personer. Men så drog en av de kriminella i gänget fram en pistol och hotade att skjuta.
Alla hade tagits till ett hus där de hölls fångna och krävdes på pengar. De som hade släktingar i Iran började ringa och be dem föra över pengar till ett bankkonto. Priset för friheten var 1250 kronor. Väl fria så ringde de smugglarna igen och berättade vad som hade hänt men de verkade inte bry sig.
De hade bara sagt åt gruppen att göra sig redo igen. Med hjälp av en ny guide tog sig nu igenom gränsen till den turkiska staden Van. Men därifrån skulle det visa sig svårt att ta sig till Istanbul. Med hjälp av falska id-kort hade alla kommit fram till slut.
När jag lyssnade på de unga killarnas berättelser så tänkte jag att det kanske hade varit bättre att stanna i Afghanistan. Här kommer de att leva i skräck för att skickas tillbaka. Och de kommer också upptäcka att det inte går att ta sig vidare. De kommer att upptäcka att leva och hela tiden vara på sin vakt kommer att visa sig svårt.
Men även om situationen för Afghaner i Turkiet är svår så är situationen i Afghanistan ännu värre. Det finns ingen mat och inga jobb. Barn kommer att dö av svält i vinter. De som lever kommer att somna hungriga. En stor del av landets befolkning är fattiga och deras framtid ser katastrofal ut.
Alla är oroliga. Även för de som har pengar blir det svårt. Priset på livsmedel stiger. De som har lite pengar kanske kan klara sig i några månader men de som inte har pengar kommer att dö av hunger.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
