Röster om ,

Dagbok från flykten: I veckan mördade talibanerna en ung kvinna och jag själv vet varken ut eller in

Den 25 åriga Zeinab Abdullahi sköts ihjäl vid en checkpoint i torsdags. Hennes syster överlevde och kunde berätta om attacken som annars hade varit okänd. Händelsen får Mohammad att känna stor sorg och oro över sin egen framtid.

Klockan hade precis slagit nio när bilen rullade in mot en checkpoint nära Gulai Hosseinzadeh-marknaden i området Dasht-e-Barchi i det 13:e distriktet i västra Kabul.

Den 25-åriga Zeinab dödades kort därefter. 

– Plötsligt regnade kulor. Två kulor träffade min systers hjärta. ”Ni dödade min syster!” sa jag till talibanerna men de förnekade det, berättar Fatemeh Abdullahi.

Zeinab var bankanställd och familjeförsörjare. Fatemeh säger att hon och Zainab hade åkt med en annan kollega för att dela glädjen över kollegans bröllop. 

Enligt talibanerna har händelsen inget med dem att göra. 

– De har ljugit i 25 år och nu börjar de döda kvinnor och tidigare regeringsanställda i hemlighet, säger Fatemeh. 

 Zeinab hade varit förlovad i fem månader med hennes fästman och de skulle enligt uppgift gifta sig inom någon månad.

Händelsen är inte den första ihjälskjutningen vid en checkpoint i Kabul.

För en månad sedan dödades en ung pojke vid en annan vägspärr. Även då riktades kritik mot talibanerna som förnekade anklagelserna. För en tid sedan försvann även chefen för kvinnofängelset i Herat och har inte setts till sedan dess. 

Det är bara några av de exempel som nått medierna. Bortom de händelserna finns det fler övergrepp som vi inte får veta något om eftersom talibanerna nu kontrollerar Afghanistan och människornas liv. 

Foto: Mohammad.

Talibanerna räds sanningen och de vill inte att dessa berättelser sprids på sociala medier. Om de upptäcker någon som filmar eller fotar i Kabul så är det förenat med stora risker. En bild kan leda till att du dör. De är både domare och bödlar med sina egna regler. 

Situationen är så sorglig och världen tittar bort. Hur länga ska vi tvingas bort från vårt land och leva utan identitet? Kabul var ändå Kabul tänker jag i dag. Det var inte lätt, jag hade flytt och tvingats tillbaka, men jag var, så här i efterhand ganska nöjd med livet där om man jämför. Det fanns hot, ja det var farligt, men jag kunde leva där utan att tvivla på vem jag var. Jag var hemma. 

Nu växer oron i mig. Jag kan inte stanna här, jag kan inte gå tillbaka i mina fotspår. Jag kommer inte framåt. 

Jag blir också äldre. 2015 var jag ung nu börjar jag bli gammal. Flykten tär på min kropp. 

Mohammad i Istanbul.

Det jag tänkte skriva nu har jag inte skrivit förut i dagboken. Den handlar om mig, men jag har inte skrivit om mig själv på det sättet. Jag har mest berättat om vad som händer, men nu ber jag om er hjälp.

Ni som läser detta: Har ni några idéer. Afghanistan är omöjligt för mig, men det finns andra säkra länder. Jag har aldrig bett er tidigare men nu ber jag er, ni som läser denna text: Hjälp mig!

Finns det några lagliga vägar? Något sätt? Något jobb? 

Efter att blivit lurad av smugglare vill jag inte längre göra något olagligt. Jag ser den möjligheten som förlorad. Men jag vill inte heller bara ge upp. 

Har ni några idéer så skriv till mig. Blankspot kan förmedla era hälsingar.

**

I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han först som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan, sedan om livet på flykt undan talibanernas maktövertagande. i fjol belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. För att inte missa dagboken så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.