Röster om Afghanistan, Dagbok, Turkiet
Dagbok från flykten från Afghanistan: Omvärlden gillar inte mig
"Ni som läser min dagbok har vid det här laget säkert förstått att jag fastnat i Turkiet. Det är inte bra och skapar en stor osäkerhet." Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 11 september, 2021
Jag vet ingenting om min framtid. Ska jag börja om på nytt här? Ska jag vänta på något besked av någon? Ska jag fly vidare? Hur länge ska jag då hålla på att fly runt från land till land?
Den senaste veckan har en tanke växt om att jag inte är en del av den här världen. Ingen vill ha mig här på jorden. Vore jag kriminell kunde jag förstå om myndigheter jagade mig men det är jag inte. Jag är i grunden en positiv människa. Folk jag känner beskriver mig som snäll. Så varför måste det vara så här? Varför har jag inte ett land där jag kan bo och känna mig hemma?
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Efter att talibanerna tog över hela Afghanistan kan jag aldrig återvända. Om jag skulle bli tagen av talibanerna så vet jag hur de kommer att behandla mig. Jag vet ju själv vad jag skrivit om dem under åren. Efter att jag tvingades fly. Jag har kallat dem terrorister. Ja även idioter.
Det var på grund av mina texter som jag fick ta mig ut ur landet och till Turkiet. Inte bara det jag skriver här i dagboken utan framför allt det jag framför i mina egna kanaler på de sociala medierna som fick dem att få upp ögonen för mig.
Men jag ville inte vara tyst.
Hur som helt så är jag på flykt igen. Men den här gången känns allt än mer förvirrat. Utan mening och utan mål. Turkiet är bländande vackert men det är inte för mig. Man kan inte uppskatta det vackra om man inte mår bra.
Jag väntar på att få besked om Turkiet förlänger mitt visum. Om de säger nej blir det väldigt tufft för mig. Då återstår ett liv som gömd. Ett liv i ett mentalt fängelse.
Ett annat spår är UNHCR och jag har varit på deras kontor i Istanbul.
När det gäller systemet för kvotflyktingar är det huvudsakligen FN:s Flyktingkommissariat UNHCR, som kan föreslå akut skyddsbehövande individer för vidarebosättning.
Men på kontoret så sa de att ingen fick komma in och jag fick en annan adress av dem. Så jag reste dit, flera mil bort, men även där sa de till mig att de inte kunde hjälpa mig.
På en annan plats i staden försökte jag förlänga visumet. Där fick jag komma in men ingen kunde engelska. Som tur var pratade en av dem arabiska så jag kunde ställa min fråga i alla fall men jag fick ingen svar. Ingen verkade veta. En säkerhetsvakt frågad mig ironiskt hur länge jag ville förlänga mitt visum? Med sex år eller kanske sju år?
När jag gick därifrån så skämdes jag. Varför skrattade de åt mig. Är det vad jag har blivit här? En person som människor skrattar åt. Är det mig det är fel på? Är mina frågor så dumma? Jag börjar fråga mig vad syftet är med mitt liv. Varför föddes jag överhuvudtaget när världen behandlar mig på det här sättet?
Jag förstår att ni blir oroliga, ni som läser min dagbok när jag skriver så här. Men det är sant. Världen gillar mig inte. Jag kan inte skriva något positivt men att skriva är ändå det som hjälper.
Det känns lite bättre när man får skriva av sig och klaga på allt och alla.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
