Röster om ,

Dagbok från flykten: barnen vill gå i skolan men får inte 

I veckans dagbok skriver Mohammad om barnen på flykt och om vad det innebär att inte kunna gå i skolan på flera år.

Jag har skrivit mycket om situationen för de afghanska flyktingarna här i Turkiet. Om deras öden. Om verkligheten bakom smugglarnas löften. Men om detta finns det flera än de vuxna som kan berätta. Barnen till de som flytt är inte bara i samma desperata situation som föräldrarna, de berövas också en framtid – eftersom de inte kan gå i turkiska skolor. 

De finns i varje hörn av Turkiet i dag, de afghanska familjerna som väntar på att bli accepterade i landet eller fortsätta fly vidare mot Europa. I dessa familjer ser jag många barn som far illa av livet på flykt. 

Varje familj har nog i genomsnitt tre barn. Barn som innan flykten gick i skolan i Iran eller Afghanistan men som nu inte kan gå till några lektioner eftersom föräldrarna inte har rätt papper. Även om en plats i en klass inte är någon garanti för att sedan få stanna så blir livet inte samma misär. 

Tjänstemän vid den afghanska ambassaden i Turkiet säger att de arbetar för att lösa problemet. Men att det är en komplikation att föräldrarna är ovilliga att anmäla barnen eftersom de då måste uppge att de lever illegalt i Turkiet. Flera av de syriska flyktingarnas barn går i skolan i Turkiet så det borde kunna lösas. 

I Turkiet finns 1,6 miljoner barn som flytt från Syrien. Knappt en miljon av dem är i skol­åldern. Ungefär 600 000 barn går i skolor runt om i landet,  Nu vill många se att också barnen från Afghanistan kan gå i skolan. Foto: Mohammad.

Jag har mött flera barnfamiljer som vill att deras barn får en utbildning men inte ens de som fått asyl och laglig rätt att stanna kan med automatik skicka sina barn till en skola. En del av familjerna är nästa mer rädda i dag i Turkiet än de var innan de flydde från talibanerna. De är rädda för att gå ut och rädda för att bli upptäckta. Om man bara ser det utifrån så lever de i samma skräck här som i Afghanistan. Med den skillnaden att barnen inte får någon utbildning. 

En del familjer har varit här i flera år och under alla dessa år har barnen inte kunnat gå i skolan. I flera fall har pappan lyckats få ett jobb och kunnat försörja familjen. Men det är dåligt betalda osäkra jobb. De går upp innan familjen vaknat och kommer hem klockan åtta på kvällen. Alla pratar om att ta sig vidare. Tanken var aldrig att fastna i Turkiet, men ingen kommer vidare. Grekiska gränsen är svår att forcera för en barnfamilj och det sägs att de poliserna slår ännu hårdare än de turkiska. 

Idag be­finner sig 34 mil­joner barn på flykt i världen (1). Det är be­tyd­ligt fler än för bara några år sedan och den högsta siff­ran sedan andra världs­kriget. Foto: Mohammad.

På dagarna har jag börjat hänga med en pojke som nyss fyllde nio. Han pratar flytande turkiska och är därför bra att ha med sig som tolk. Turkarna är ju som bekant dåliga på engelska. Men Armin som han heter är otroligt duktig på att tolka för mig och sina föräldrar. Han säger att han lärt sig språket på Youtube och av sina turkiska vänner. Han är ensam på dagarna när kompisarna går i skolan. 

Hans familj drömmer om att fly vidare men själv drömmer han om att få följa med vännerna och gå i skolan. Han älskade att läsa och skriva hemma i Afghanistan men det är länge sedan nu. 

Tre miljoner människor har tvingats lämna Afghanistan och läget i landet är idag den andra största orsaken till de stora flyktingströmmarna. Foto: Mohammad.

Han är också för ung för att börja jobba. Utöver de eviga problemen så stiger nu också priserna inför vintern. De turkiska poliserna griper varje dag personer som är här illegalt. En kille som jobbade på dagarna greps på jobbet och hans familj har inte hört något om vad som hänt honom. Hans mobil är avstängd. 

Det går inga flyg med deporterade till Kabul men det går bussar till gränsen mot Iran. Hamnar man på andra sidan så är det nästan omöjligt att kunna komma tillbaka till Turkiet.

**

I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.